i dag börjar livet om. När klockan slagit 15.30 kommer mitt jag inte längre behöva känna sig ensamt, mitt jag kommer att få ett rum, en vän, en livskamrat, en väg och en skepnad. Min räddning har ett namn. Samtalsterapi. Smakar på ordet, en blandning av skam, utsatthet, hopp och förtvivlan. Litar jag på detta? Lägger jag in för mycket förväntningar på en person som utbildat sig i något så eteriskt som människors egon. Är detta en egofixering, eller ett symptom på samhällets bristande engagemang, sin oförmåga att ta tillvara på mänskliga resurser? När jag snart kliver in genom dörren måste jag ha klart för mig vilka spelregler som gäller. Ta personligt ansvar, lära sig en ny retorik i form av allegoriska anspelningar på dörrar, väggar, tak. Att definiera sitt livsutrymme, ta plats. Rummet är ett omgärdat och begränsat utrymme som skall få oss att förstå vår plats i samhället. Inringad, omgärdad, instängd... usch jag vet inte om jag gillar detta. Samtidigt är det spännande. Jag är ju nyfiken på att höra om mig själv, kanske få utrymme som bara är mitt. Ständiga tankar kring det tredimensionella rummet. Jag vill ju bara bli fri.
