Stilla veckan

det har poserats framför en Dubuffet

Det blev ett besök på Louisiana på söndagen istället. Utställningen av Picassos keramik var rejält tilltagen, mycket större och mer omfattande än jag hade vågat hoppas, och jag blev minst lika positivt överraskad av George Condos respektlösa bilder. Det jag trodde skulle vara ett epos över popkonstens sista dödsryckningar visade sig vara väldigt finurligt och egensinnigt, ja t.o.m. mycket bättre än Warhols uttjatade stereotyper av kändisskapet och burgenheten. Popkonsten i Condos tappning är en hänsynslös närstudie av konsthistoriens navelskåderier, och ett lustmord på snille och smak. Precis som i Picassos senare verk, och framför allt i hans keramik, går det att se en drift med begreppet Estetik, både det allmänna och det teoretiska begreppet. Jag har alltid varit svag för bråkstakar med hjärna och hjärta, särskilt inom konst och kultursektorerna. Det går snart inte att plocka ner och återbörda högtravande pompa till jorden mer, annat än inom konsten. Jag menar, finns det något tristare än personer, yrken, titlar eller whatnot, som tar sig själv på blodigt allvar och totalt saknar självdistans?

natur möter kultur

När Picasso köpte sig det där soldränkta 1700-talspalatset i Vallauris vid sydfranska Nice, inte långt från den Spanska gränsen, och gjorde om om det till keramikverkstad, var det av flera skäl. Dels var det för att han ville dra sig undan rampljuset, dels för att kunna skapa prisvärda konstverk för gemene man; nu skulle alla skulle få en bit av Picasso! (Vad krävs det inte för att kunna säga så!), men kanske mest för att ge den nästan förstenade keramiktraditionen runt Medelhavet en vitamininjektion och välriktad spark där bak. På gamla foton från tiden kan man se Picasso ha skoj tillsammans med andra, kända kulturpersoner. Väggar och golv är fullständigt proppfulla av hans alster, slottet andas anarki och motståndsrörelse, livsglädje och puls - en sjujädrans energi som jag verkligen avundas. Tänk vad litet pengar och fritid kan göra, särskilt i den magiska kombinationen...

a jug-bug

A propos ork. Veckan som gått har varit hektisk, inte minst under arbetet som urartade redan på tisdagen. Chefens galna utfall och notoriska lögner resulterade i att jag ringde angående det där vikariatet som jag blivit tipsad om av en vän. I torsdags morse var jag där på intervju.
Jag har alltid gillat jobbintervjuer, vet inte varför riktigt, men man kan prata om vardagssaker och komma varandra ganska nära på ett sätt som är omöjligt via skriven text, tycker jag. Och så känner man på sig om det är rätt plats, eller inte. Jag hoppas att vikariatet går till en för platsen lämpad person, och att de hör av sig till mig igen om ett år istället, när den där deltiden behövs. VD-vikariat på heltid är inte riktigt min grej...

badkruka i lyxförpackning

Efter intervjun blev det en simtur i grannkommunen för att stressa av en smula och sen körde jag hem till de hårt arbetande vännerna i Helsingborg, och överraskade dem med middag. Dörren är alltid öppen, och jag hade inte någon större lust att vara ensam hemma med alla tankar som snurrade.
Det blev ett skönt häng, som alltid, och när klockan var sen och jag nästan hade somnat i soffan, letades en kvarglömd tandborste och en sliten t-shirt upp, och därefter kunde jag äntligen törna in i gästrummet. Jag somnade direkt och sov som en stock. På morgonen blev det ägg-och-sillfrukost med nybakta frallor, och därefter for vi tillsammans in till Helsingborg; hon för att arbeta, jag för en dejt med S, som var på besök från Stockholm. Efter fem timmar av roliga och förtroliga samtal och litet lunch däremellan, var det dags att hämta tösabiten vid tågen. Så börjar vår gemensamma påsk, äntligen.

kul-tur

Beck - Morning
QMS - Who Do You Love? (P1)

Motacilla cinerea

vy från en mossig sten

Den inplanerade turen till Louisiana blev inställd idag, eftersom T:s vän var tvungen att rycka in och hjälpa till på familjens restaurang. Jag tog därför tillfället att göra en promenad på Söderåsen igen, det var några dagar sedan senast. Nere i ravinen träffade jag på årets första forsärla. Den satt där ett tag, sjöng och guppade med sin långa stjärt, innan den försvann längre in i deltat. Ett fint vårtecken. Man samlar på dem, vårtecknen, det är ett idogt räknande och uppradande, för att påminna sig om att det inte bara är sommartiden som är cyklisk.

Uppe på branten och vid det ställe där jag vanligen inte stöter på människor möttes jag av en större grupp uniformerade män med illgula reflexer. Det var räddningstjänsten i ledning av en man från Naturum som rekade efter en möjlig brandväg. Efter två allvarliga brandincidenter och med tanke på att trafiken har ökat stadigt här på sista tiden är det en nödvändighet förstås, och man har naturligtvis ansvar gentemot människornas säkerhet i första hand. Jag ojade mig ändå kring tankarna på en väg här uppe, och frågade om man inte hade funderingar på att anställa fler parkvakter istället. Den trevlige intendenten sa att det var en av framtidsscenarierna, men att man måste titta på fler lösningar. Jag hoppas att lösningen blir low-tech och snygg, inte minst för djurlivet, sa jag. Nu är jag så jädrans trött på grävmaskiner i naturen... Innan han tog min hand och gick tillbaka mot brandsoldaterna som stått kvar en bit bort hann han tipsa om ett strövområde som inte är lika välbesökt, och när jag senare hämtade en karta inne på Naturum, stod han där. Vi kollade in kartan över nationalparken tillsammans med de två i receptionen, och så erbjöd han mig att visa mig vägen, han skulle visst dit ändå. Jag tackade så mycket, men sa att jag hittade. Litet synd att jag inte nappade, kan jag tycka såhär i efterhand.

Kvärk är ett stort strövområde med anlagd väg för ridning och cykling. Jag tyckte först att platsen saknade charm, men ju längre upp jag kom dess tätare och äldre blev skogen, och dalen under mig djupare. Snart hördes vattenfallen från Dejebäcken där den samlar sig i ett grenigt delta längst inne i Skäråravinen och på så vis kände jag igen Korsskär som jag brukar vandra förbi från andra hållet. Det måste finnas en stig som förbinder områdena!

Högt uppe på bergskammen är ett mindre bokbestånd, och det var här jag överraskades av rasslet från tusentals bergfinkar. Plötsligt for de upp framför mig i samlad tropp, delade upp sig, och samlades igen för att göra om dansen igen. Det är en märklig känsla att befinna sig mitt i en sådan flock, fåglarna vill åt bokfröna som mestadels ligger på marken, och är så ivriga att de struntar i mig tills de plötsligt blir varse faran och flyger upp och omgrupperar. Häftigt.

Mot slutet av rundan går man förbi gamla vackra stengärdade beteshagar och jag hade gärna tagit en bild på en fin husravin som stod alldeles intill vägen. Det fanns åtskilligt att fotografera, så nästa gång ser jag till att ha mobilkameran laddad.

Canyon In The Rain - Jonathan Wilson

Årets första fräknar

Gustaf Fjæstad - Rimfrostfräknar

Idag tänkte jag berätta om hur kallt det kan vara om man bor i en skokartong och ingen snö finns att isolera mot bitande vindar. Skåne och vinter är ett kapitel som kräver egentid, för oftast berättas det om vinter från nordligaste norr och om bråddjupa snödjup som ger bilden av den äkta kölden. Den snötunga kylan har återgivits av åtskilliga konstnärer, främst av Rackengruppen, och framförallt av Gustaf Fjæstad, vars snöprickiga tjärnar har förföljt mig och satt en gradmarkör av vad som bör och får lov att kallas vinter. Men har man aldrig erfarit en fuktbemängd råkyla med isande havsvindar som inte går att värja sig mot, ens med kläder eller tjäll, då ska man inte tala om vinter. Och har man aldrig vaknat en morgon av att håret har fryst fast vid kudden, då ska man inte tala om hur det är att genomlida en vinter. Så jag låter också bli, trots att det var min ursprungliga intention - för inte ens jag kan föreställa mig hur det kan ha varit under 1800-talets mitt, då bosättare led och dog för vinterns härjningar. Det var nämligen inte mycket som var bra för de flesta, förr i tiden.

I morse var det kyligt, och jag hade inte fått sova riktigt eftersom kylan ute påverkar inomhusklimatet så att man kan få huvudvärk och vaknar till ibland med oro i kroppen. Under frukosten sattes en brasa, vi hjälps åt med att passa gröten, dricker te och lyssnar på radion, och efter ca 45 minuter har temperaturen stigit så pass att man glömmer bort att det har varit kallt. Efter ytterligare en halvtimma är det så varmt att man börjar röra på sig och planera för dagen, och kort därefter har man plötsligt glömt den där berättelsen om personliga umbäranden och ledsnad över köld i mitten av mars. Mina -13° har stigit till det som radiorapporten nämner gällande temperaturen i Skåne, och det fortsätter stadigt att stiga. Där ute skiner solen, den värmer riktigt gott nu, och i badrumsspegeln syns tydligt årets första fräknar.

Bofink, grönfink, större hackspett och kattugglan. Idag ska nog dubbeltrasten höras, här med.

tjuvstartar med en bänk, man börjar med en knappnål


Death of Coyote Woman - All Them Witches

Backafall

Österlenresan uteblev igår eftersom vindarna låg på från öster, så vi drog i västerled istället. På vägen for vi förbi Hasslarps dammar som låg under is så vi fortsatte ut mot kusten, via småvägarna och de små lägena mellan Helsingborg och Landskrona. För att nå hit måste man först passera de större och sorgligt anonyma bostadsområdena som en gång varit småbåtshamnarna Råå och Rydebäck. Via zig-zagande småvägar når man de mindre lägena Ålabodarna, Sundvik och Rustninghamn som består av en handfull hus, några små bryggor och ett fåtal stenpirar i fallande storleksskala. Gemensamt är en hisnande utsikt över Ven, där Backafall speglar rasbranterna som även finns på fastlandet.

Idag var vinden ganska snäll, runt 6 m/s, så vi fick se litet sjöfågel som tagit skydd inför den annalkande snöstormen. Himlen ovanför skvallrade därom. Bläsand, knölsvan, havs-och gråtrut, en ensam lom guppade bland storskrakarna och gräsänderna, och uppe på stranden lekte kråkorna bland de nakna grenarna från dungarna, vars träd kämpar mot den ständiga blåsten uppe på rasbranterna. Det är ett hisnande perspektiv att kunna sitta i lä nere på en strand och se hur naturen har format omgivningarna. Man känner sig både mäktig och liten. Det är inte så svårt att förstå att boställena här alltid har varit eftertraktade av oss drömmare. Uppe på kullen vid Ålabodarna vittnar Örenäsgånggriften om en bebyggelsetradition som funnits på platsen sedan yngre stenåldern, alltså samtidigt med Stonehenge och kanske så länge som 10.000 år. Idag ägs området i huvudsak av två gods, med undantag från några korta kustremsor.

Sundvik är i mitt tycke charmigast av de tre små lägena, med sin täta klunga av uppskattningsvis femton små hus som ligger tätt intill varandra, i skydd av branten ovan och med Ven framför är det en sällsynt vacker plats. På några ställen växer en låg häck längsmed kusten, där små grindförsedda utkikar ger utsökta blickar, ibland mot en liten stenpir som pekar mot Ven. Häckarna måste vara utmärkta vindfängen mot de råaste vinterbyarna, inte bara åt de små husen där bakom, utan även åt småfåglarna. Vi hörde några soldyrkande starar kvirra ystert där inifrån, och på marken därunder blommade vintergäck och snödroppe.

Rustningshamn, som är det minsta läget, består av tre hus som går att nå från två håll, antingen till fots på stranden från Sundvik eller med bil och därefter till fots. Via en fantastiskt fin och vindlande stig som sträcker sig från Glumslövsvägen nedåt mot havet, vandrar vi nyfiket mellan böjande kullar av djurbetesfält, buskage och dungar, som ständigt skapar nya utkikar och utsikter. Steglitsar, grönfinkar och bofinkar lekte bland buskarna och träden. Hilleshögs dalar ingår i ett större naturskydds och Natura-2000-område, och är en av Skåneledens etapper. Platsen är ett perfekt ställe för sommarpicknickar och vi återkommer gärna igen, fast nu ser vi först fram emot lövsprickningen i vårt närområde. Bokskogen i maj är värd varenda minusgrad i mars, ja hela den bistra vintern.

Sjugurd - Sudan Dudan

O falske verden

Leviathan Vs. Caspar Hauser

Gustave Doré - Leviathan förintas

Vi hör på morgonradions nyheter om barns rätt till farligare skolgårdar, och diskuterar. För oss båda är det självklart att barn ska ha tillgång till naturen, frågan är hur tillgången ser ut. Finns inga parker kvar? Jag ser nu framför mig hur ivriga skolgårdsentreprenörer gnuggar sina händer, precis som man gjort under stålrörsrevolutionen på 70-talet, och gummigolvens och plastplanernas 2000-tal.

Om man ser till stadsplanering och bristen på parker eller tid för utevistelse och rekreation för eleverna klarnar det en smula. Idén om farligare skolgårdar kommer från de brittiska öarna, och jag hör hur det ekar av politiska undertoner. Människan skall formas och böjas medan tid är.
Den västerländska samhällsteorin grundar sig på en minst sagt vag föreställning om en naturlig styrning, särskilt den brittiska filosofin med Hobbes som grund. Han berättar om vissa naturtillstånd, där lathet, egoism och fara ingår. Människan vet inte sitt eget bästa, och dör utan vägledning. Enligt honom och hans gelikar inom kontraktualismen, som formades under det brittiska 1600-talets imperiebygge, målas samhället upp med breda penslar. Ovanifrån ses folket ned på, som på en grå massa, en oformlig klump utan hjärna eller vett. Styrning är enligt kontraktualister nödvändig för att få en framgångsrik, fungerande stat, därför måste kontrakt skrivas, lagar plitas och gränser dras.

Alltsedan 1600-talet har detta "naturtillstånd" fungerat som utgångspunkt för hur ett samhälle fungerar, och även om den fått revideras i takt med att den grå massan vuxit så ligger denna unkna tanke kvar: Människan är antingen samhällsbyggare eller material.
Marx kontrapunkterar ideologin inifrån kontraktualisternas ägandebegrepp mot mitten av 1800-talet.
-Vi måste prata om producenten!
Marxismens materialistiska samhällsmodell utgår från människan som material för produktion, och så där håller vi på, än idag. Sedan 1800-talets mitt har Darwins evolutionära teorier grumlats och omformulerats till samhällsbegreppets fördel. Som vi vet är det ju makten som skriver reglerna och makten ser till vad det är för tankar som får spridas. Att kunskap är makt talade ju Fracis Bacon redan om för Hobbes och de andra kontraktsbyggarna.

Under 1800-talets slut omformulerar en ung samhällsintresserad biolog om Darwins naturlagar till ny politisk form. Det har visserligen hunnit bli några sådana omformuleringar genom åren, men denna gång noteras en viktig skillnad i hur vi ser på utgångspunkten, alltså naturtillståndet. Tanken får makten att skaka i sina grundvalar och handlar om hur vi ser på arbete. Pjotr Kropotkin noterar att Darwins teorier berättar om att samarbetet ligger till grund för evolutionär framgång - inte konkurrens, styrning eller förtryck, som ideologer grundade på barockens kontraktsetik menar. Därför utropas Kropotkin till förrädare, och landsförvisas. Varför? Denna nya, mjuka ideologi, och samtidigt sanna revolutionära tanke, ses än idag som den värsta formen av förräderi. Ur ett maktperspektiv är det särskilt intressant, om vi ponerar att makt föder maktmänniskor. Svaret finns då hos den som styr.
- Vem vill höra att styrning är kontraproduktivt? Hur skulle det gå? Det skulle bli anarki! HU. Hjälp. Och alla skolgårdar skulle gro igen, och barnen börja tänka självständigt, och ingen kunde tjäna en slant på det under tiden. Och likadant med våra fina samhällen. Nä. Det får inte ske!
Tänk på framtiden.

Ur en tanke på skolgårdens form påminns jag om hur styrning går till. Det är en helt vanlig torsdag i mars.

Turn Around - Dungen/Woods
Lost in my World - DUG DUGS

Memo, no meme

Jag tänker långsamt och glömmer lätt och lever därför i en värld av små minneslappar. Memon och påminnelser sitter i datorn, på kvitton, utrivna tidningshörn och i bokmarginaler. Ibland skriver jag på en sedel som jag sen inte har kvar eftersom sedelvalören var viktigare för tillfället. Minneslappar har alltid följt med mig och de har mindre att göra med att minnet har avtagit och trubbats av med tiden, däremot har åldern medfört att jag ibland inte minns var jag har lagt minneslapparna. Oftast finner man dem som små fullklottrade pappersbitar på ett bord, vid den plats där jag brukar sitta eller halvligga. Där påminner de om något som jag tyckte var viktigt när jag plitade ner orden. Oftast läser jag inte lapparna, utan de får ligga kvar tills de ändrar lokal vid en städning, och dyker upp igen när jag letar efter något annat viktigt. Ordens ursprungliga sammanhang har visserligen försvunnit vid det laget, men jag har lagrat och bearbetat minnet i drömmar och under vakentid, så när jag hittar lappen igen har tankarna klarnat.

När jag är ute och vandrar använder jag kameran på samma vis som lapparna. Bilderna fungerar som memon, och jag hoppas att stämningen går igenom när bilderna tas upp på en större skärm. Ibland blir det lyckat, ibland inte. Ibland kan en ny stämning råka fastna, och ibland hittar jag detaljer som är så lustiga att de tar över. För det mesta går jag ut med en viss känsla som jag vill bearbeta, och under promenaden skingras tankarna litet åt olika håll, beroende på var jag går.

Miljön är viktig vid promenaderna, mycket viktigare än vädret faktiskt, även om ett soligt väder ger mig gladare tankar. En vacker miljö gör att tankarna leds in på vackra ting som fördjupas genom längden på promenaden. Just nu händer det mycket oroligt i min närmiljö, som på kort tid har förändrats drastiskt. Ställvis är det så förfulat och jag undviker att gå där jag vet det är mest bullrigt och uppgrävt. Precis som med livet så går det inte alltid att undvika de fulaste partierna, fast nu känns det som om det är väldigt mycket som går åt fanders, och fort går det. Pella Thiel beskriver det jag menar här, men anväder ett vassare och råare uttryck; De strukturella förändringar naturen står inför går att likna vid ett fysiskt övergrepp på en kvinnokropp. Bilden av kultur och natur som manlig respektive kvinnlig är gammal och rätt sliten, men jag hoppas att hon når ut längre med bilden av The Patrix än till de redan frälsta, för hon har så rätt, så rätt.

Andra saker jag funderar mycket på är det svenska nämndemannasystemet, inte minst efter domen i Solna. Det är visserligen fint att bibehålla en folklig förankringstradition i domstolarna, men att tro att man erhåller folklighet genom att nominera i politiska led är kontraproduktivt och dumt. Det finns inget som säger att du är folkligare, eller mer trovärdig för att du är politiskt aktiv, snarare tvärtom. Som politiker kan din agenda kan gå stick i stäv med det arbete du skall utföra i domstolen. Jag tror att nämndemannasystemet framför allt finns därför att det är det billigaste alternativet, jämfört med att utbilda nämndemän eller tillsätta utbildade jurister. Men det finns alternativ: använd juridikstudenterna istället.
Jag tror inte på objektivitet men jag tror benhårt på kunskapsbaserad rättvisa.

Vi bara lyder - dockumentär om arbetsförmedlingen av Roland Paulsen

Good Times And Bad Times - Led Zeppelin

vårvintermorgon

Jag står kvar ett tag på trappen och ser snöflingorna vräka ner. Det är en molnig men frisk morgon och från den lilla träddungen hörs skogsduvorna och ringduvan, stjärtmesarna, och hackspetten som rytmiskt trummar mot en av de murkna trädstammarna. Snön har krympt världen och jag tittar ut mot en teaterkuliss; på andra sidan gräsplätten, bakom trasslet av döda hasselkvistar och rosengrenar och bak träddungen börjar äventyret. Där bortom finns det som - även om mycket har förändrats sedan den dagen för snart sex år sedan - gjorde att jag valde just denna plats att slå mig ner på.

Nu flyger en svärm gråsiskor över mig, och längre bort ser jag tre mindre rovfåglar närma sig, jag tror att det är tornfalkar, de flyger alla målmedvetet mot samma håll. Mot en alldeles vitskimrande himmel är detaljer svåra att urskilja och jag undrar vad de styrs av. Mat, värme, kärlek? Rödhaken sprätter snö i buskaget, och så gör blåmesarna med, såklart. Där hörs den lilla gärdsmygen, och så järnsparven. Och plötsligt reser sig en stor, gråsprängd skugga från bäcken med den lilla bron, och jag ser den magnifika hägern segla strax över taket på mitt lilla torp. Han undviker den täta röken från skorstenen, som är orsaken till att även jag står här i det friska, och försvinner bort bakom husets andra sida, mot dungen av asp, björk och ek.

Vintern har varit påfrestande för kaminen och jag tror att det har bildats en propp i rökgången av allt eldande. Sedan fyra dagar tillbaka blir det inget drag, oavsett hur länge jag eldar och en skorstensfejare är tillkallad. Tänk att det redan är fyra månader sedan senast han var här, tiden går.
Sångsvan, trana, grågås, kanadagås, morkullans knorrande kvitt, och så sånglärkan. De är här nu. Igen.

Sopwith Camel - Orange Peel

på hal is

Vanligtvis brukar jag inte ta rundorna runt Skäralid under vintertid, eftersom jag vet att det kan vara mycket halt och förrädiskt, men stursk och stöddig av det mildrade vädret tog jag ändå en lång promenad igår, för att vädra ut lördagens utsvävningar. Som lök på laxen drog jag även på mig gummistövlarna, vilket snart skulle visa sig vara ett fatalt val av persedel, för redan vid trapporna upp mot Hjortprånget var det halt och isigt. Uppe på åsen låg snön i tunna sjok, det var möjligt att ta sig fram i relativt normal mak genom att traska vid sidan om stigen, där löven och bokollonen tittade fram likt naturliga broddar. Nere i ravinen däremot, och på vägen ner var det värre. Här fick jag verkligen tänka på varje steg och lägga tyngden på hela foten, så som jag har lärt mig att vandra i fjällen.

Vid ett tillfälle, då jag hade det särskilt besvärligt, blev jag omtrippad av en glad motionär i illustert färgglada och tighta träningskläder. Det verkade som om hans rosa gymnastikskor var bättre lämpade för snö och is än mina jaktstövlar, för de satt verkligen som limmade mot underlaget - och jag, som brukar raljera över hur korkade motionärer är som ger sig ut i ravinen med lågskor, fick mig en välbehövd skrapa. Tripp-tripp-tripp så var han ute ur mitt synhåll. Jag fick fortsätta min besvärliga vandring över isbelagda stenar, ögonen stint stirrande mot marken. Ibland fick jag dock syn på något fint, lyfte blicken och drog av mig vantarna för att plocka fram mobilen. En självuppoffrande gest eftersom kylan och fukten vid -1° gjorde att jag snart inte hade några fungerande fingertoppar kvar. Man offrar sig för konsten.

Tanken på en kopp varm choklad hjälpte mig genom vedermödan, och då jag kommit hem efter tre timmars pärs var det ännu ganska varmt i stugan. Ett par stunder senare kunde jag njuta av den där koppen framför brasan som jag hade tänkt på under nästan hela promenaden. Inte ens en enda fågeljävul hade vågat visat sig, trots mina eskapader och uppoffringar. Ibland känns det där friluftslivet rätt överskattat. Eller ändå inte.

Ollie Halsall - Lovers Leaping
Jonathan Wilson - Hard to Get Over 

Jonathan Wilson/Lana del Rey - Living with Myself

Mental Istid

Harmagedon

Så blev det helg igen och jag har just satt i mig dagens första kopp kaffe. Mitt emot mig sitter tösen och löser korsord och snart ska hon till stallet, om några timmar ska jag bege mig till vännerna för en dejt. Jag är faktiskt redan färdigmunderad, för det har varit vernissage i Klippan och en god vän ställer ut, Felix Heinzenberg heter han och om du inte redan känner till namnet ska du lägga honom på minnet. Jag lyckades för ett par månader sedan få mina medarbetare i utställningsgruppen övertygade om vikten av att ta chansen när han väl är hemma, och trots tidsbristen blev slutresultatet väldigt bra.

Felix Heintzenberg

Bilderna som visas är mjuka, tänkvärda och poetiska porträtt av fåglar och däggdjur och dessa speglar Felix personlighet så fint. För utställningen har han valt vinterbilder, mest från senaste resan till Arktis, och vi skrattade litet åt den geniala parallellen till senaste nyhetsrapporteringarna om snöyran. Barmarken utanför bildar en kul motpol till fotona här inne, och när jag frågar hur han har kommit hit idag från Lund, får jag ett finurligt svar som påminner om att han har läst mina senaste inlägg på fejan*.

Säljande konstnär

Vi behövde inte säga mer än så, livet är för kort för att reta sig på mediala trivialiteter som väder och vind, särskilt i ett land som Sverige och alldeles särskilt i Skåne. Att det finns människor som när sig på ordet katastrof, det är ingen nyhet, liksom att samma människor ofta saknar sinne för proportioner** och humor. Vi pratade om helt andra saker, bl.a. om sådant som värmer, istället.

Utställningskommissarie och fullsatt hall

*Vägarna här omkring har varit fria hela tiden, vi har inte fått en flinga snö. Om snöröjningen hade haft samma framförhållning som medias katastroflarm, hade hela Skåne, utom möjligen kustlandskapen, haft fria vägar sedan i onsdags, fast sådant säljer förstås inga lösnummer. Det är inget militärkramande högerspöken gillar att höra, heller... Att man inte väljer att återplantera snöbarriärer i formen av buskar och alléer på slätten är för mig ett mysterium.
Idag börjar förhandlingar för snöröjning först när snöfallet infaller, vilket vid plötsliga snöstormar kan få vissa konsekvenser... och har kommunerna riktigt mycket "tur" och snösvängen inte hinner med, då måste de ta hjälp av statens bandvagnar och militär. Det blir ju billigt. Mot slutet av vintern kommer arbetets ekonomi att summeras och påvisa hur viktig militärens arbetsinsats har varit. Ingen stans kommer vi få läsa hur kommunerna har brustit i planering, eller hur katastrofalt dålig och orimlig framförhållningen har varit - eller om hur många intäkter som har gått förlorade, när människor likt jag själv har fått stanna hemma från sina arbeten på grund av bristerna. Det är en systematisk nedmontering av trygghetssystemet, och helt i linje med jakten på "besparingar", inget annat. Slutgnällt.


**Minns du vargavintern 1978-79? Jag var då 13 år och morsan dejtade en bonde från Ljungaskog som under vintertid jourarbetade som snöröjare vid kommunens vägkontor. Han slet verkligen, höll både vägarna och maskinerna som tillhörde kommunen vid bästa skick, och under tiden kunde vi ställvis köra igenom veritabla snötunnlar från hans, och hans likasinnat driftiga kollegors ansträngningar. På skolgårdens stora fotbollsplan lagrades den plogade snön, och tornade snart upp i tio meter höga drivor, och dessa berg lekte vi ungar med till långt in i maj. Slutligen var högen en blanksliten klump av grå is, och låg där likt ett stelnat minne av vinterns kikskratt och brutna tummar. Så småningom smalt högarna bort, och med tiden låg bara de grå resterna av salten och sanden, som yrde runt benen på fotbollsspelarna i vårvindarna, kvar. 'På den tiden' tyckte man att snö och vinter var återkommande konstanter, vilka måste bearbetas beroende på omständigheterna som ibland kan inträffa väldigt plötsligt. När snön kommer, då måste man vara förberedd - inte bara beredd.

Skånevintern 1978/79

Ebba Grön - Mental Istid