Med en termos i Clion

tittar på änder

Vanligen brukar den sista dagen på året fyllas av årskavalkader men jag tänker bespara er mödan att läsa om eländet. Mitt gångna år har haft en del att önska, fast i jämförelse med genomsnittet så har jag det rätt bra ändå. Man ska tänka på barnen i Afrika. Jag har alltid haft svårt att se bakåt och tycker väl att det är roligare att se framåt, nyfiken som jag är. Ingen vet vad som kommer att hända och skönt är det. A propos det ja, härom dagen roade jag mig med att spana in årshoroskopet för 2017 och kunde då konstatera att om jag inverterade texten så stämde ungefär hälften efter litet vänliga tolkningar och trix. Sicket dret, horoskop. Vem vill ens veta vad som händer? Vi ska alla dö en dag.

Igår tog jag itu med stickningen på allvar, och sen packade vi en rygga med kaffetermos och några av julens kolor och kikaren och drog iväg ut mot kusten för att se om vi kunde få syn på några stackars fåglar. Vädret tyckte dock något annat, så vi tog ett pit-stop vid Höganäs brygga och åt litet god risotto istället, innan vi for vidare på skådarturné. December är kassaste skådarmånaden, och vid regnväder är det om möjligt ännu sämre, men kaffe kunde vi i alla fall få, och några fina bilder från en brygga vid havet. Tänkte vi. Tills mörkret drog in och alla bilder blev korniga.

man poserar på en hand

Att dricka kaffe i bilen är ett nederlag, det vet man särskilt om man någon gång har suttit i en Renault Clio, det finns nämligen inga som helst bekvämligheter i den bilen, inte ens en jä..la mugghållare. Det är som om designern hade fått i uppdrag att skapa något som gav ägaren mindervärdeskomplex, så till den milda grad att det första ägarn tänker på när hen sätter sig däri är; Herregud, varför köpte jag kärran? Föreställ dig så en bättre begagnad dylik. Nu är botten inte bara nådd utan du står så långt under ytan och fast i bottenslammet, att du är utom räddning. Hela kärran är liksom så mycket jag. Vi skrattar alltid åt eländet, och insåg nu samtidigt att eftersom vi ändå inte kunde sjunka längre ner på coolhetsskalan så kunde vi lika gärna inta kaffet i kärran. När locket till kaffetermosen först inte gick att skruva upp utan jag fick kämpa järnet för att få upp locket för att hälla det ljumma kaffet i den lilla termoskoppen av svart plast var det som om alla bitar föll på plats.
Livet! Visst är det väl ljuvligt.

livet är som en termos

Nu avslutar jag min lilla anekdot som helt saknar sensmoral genom att berätta en annan angelägen sak: Mitt livs första strumpa är färdig! Så med ett halvdant alster skapt av av en gammal avlagd och maläten barntröja tackar jag för detta året och önskar er alla ett Gott Nytt och mycket, mycket roligare, rundare och gladare 2018.

notera gärna den imponerade katten

 

Zen och konsten att sköta en strumpsticka

Eftersom det är lätt att hamna i post-juldepressioner efter all uppdämd förväntan, särskilt såhär i mörkrets tider, kan det nu passa sig att ha en hobby. Har man ingen hobby så finns det ett otal att välja mellan. Om du redan har testat smörknivstäljning och modellbygge är strumpstickning något jag kan rekommendera, särskilt om det är svårt med koncentrationen. Stickning är nämligen gångna tiders hemliga profylax mot stress, det krävdes ungefär 52 år att inse detta men nu delger jag denna visdom, helt utan motkrav.

Man tar stickor, en näve ullgarn och sätter igång och rätt vad det är har du lyssnat på en hel skiva utan att ha sprungit hål i köksmattan. Det är ett under! Själv hade jag förberett mig mentalt under tre-fyra år genom att repa upp gamla stickade tröjor och uttjänta sockar till mycket prydliga garnnystan. Detta, kan erkännas, är överkurs men har man lång starttid så har man, och är man hipster så är man. Inget får förfaras och eftersom det inte finns några genvägar till den ultimata präktigheten är tre år en rimlig tid för uppstart tycker jag. Ungefär som zenmeditation.

Har jag inte tröttnat innan hälen skall formas kommer jag att vara en riktig prydnad för mitt kön och mitt torp. I annat fall har jag alltid vandring att falla tillbaka till. Stay tuned!

Carly Simon - You're so Vain

Vykort från ett skogsparti

 Så försvann den fina vita snön lagom till jul, där ute är det nu högvatten och husen i grannskapet kompenserar ljusförlusten genom att ha pyntat till tänder och tår. För varje år tar husägarna nya bragder i fasadbelysning. Har du ingen stolpe eller staket eller annat rakt att fästa ljusslingorna på så skapar du det enkelt; Det senaste tillskottet är att dra ljuslänkar från en balkong eller annat arkitektoniskt utskjutande element på huset, och fästa det i en solfjäderform på gräsmattan nedanför, det blir garanterat effektfullt och du kommer nu lätt att hitta hem efter julbordsekapaderna.

Jag vill naturligtvis inte vara värre, och årets tillskott på torpet är en lykta jag fann på auktion i höstas. En god vän har dragit ny el och satte igår upp den efter en del ståhej med den gamla kuloledningen. Vem har sagt att det ska vara lätt om det går att krångla till? Den lyckade monteringen firades därpå med sedvanlig julelunch på Grand i Lund och sen strosades det mellan upplysta butiker och domkyrkans krypta, där stearindoften låg tät och spred god stämning. Märkligt att en krypta kan ge goda vibbar, men så är det. Sedan handlades det litet obligatoriska ostar och några lika obligatoriska, doftande tvålar innan hemfärd och julklappsfördelning.

Jularna har sett litet olika ut beroende på familjekonstellationer och bostad, och förutom att jag kommer att vara hos mamma litet oftare kommer årets att vara ganska lik den föregående. Om några timmar dundrar pappan in och då drar vår jul igång på riktigt. Hemmet är ovanligt väl rustat och även om snön försvann med värmen och blåsten igår så tycker jag faktiskt att den där goda stämningen börjar infinna sig.

God Jul på er alla därute, ni som firar och ni andra med. Var rädda om er, tag hand om det som verkligen finns och glöm det som inte går att göra något åt.

Cellofane Angel - Dan Auerbach
The Way You'd Love Her - Mac deMarco

Verzaubernd

Idag har jag vandrat under en rokokohimmel målad av Tiepolo. Första trevande dagarna ute har jag förärats ett vackert snötäcke och ljuset ger kraft åt tankarna. Jag tar stigen förbi kanotuppdraget vid Rönne å där kossorna brukar beta om sommaren. Idag är deltat till största delen dolt under ett lätt snötäcke och vattnet täcker större delen av strandängen som brukar vara tältplats. Vattenspeglingarna ger liv åt de döda alarna och jag sneglar litet mot kröken där kniporna och krickorna brukar synas, men det är alldeles tyst. Eftersom jag tog de låga snöskorna undviker jag de mer uppenbara vattenansamlingarna och korsar sedan ängen och tar vägen mot amerikahuset. Vägen har nyss plogats och det är grova märken efter traktordäcken på vägkanterna, även den lilla stigen mot grannens torp är nyligen uppkörd, men kylan lagar så att leran inte blöder genom snötäcket och därför är skönheten intakt.

Bergfinkar på nära håll, lågtsniffande sol. Jag skrämmer upp en fasantupp som flyger tätt utmed sommarens fällda lövkronor över torpets vattensjuka sänka, tills den landar tungt bakom ett ungt ekbestånd. Jag hinner tänka England 1790, Wordsworth, Keats och Coleridge, Gainsborough, Constable, Turner...

Det blir ett par bilder till med mobilen och uppe från krönet vid Svältebacken kan jag genom ekarna och bak stengärdet se på när kvällskölden skapar dimbankar över dammarna bak holländarnas gård. Den frysta fukten gör det annars prosaiska landskapet magnifikt och storslaget.
Hemma har dimman även svept in min nordäng, vars mjuka kullar nu badar i ett skirt rosa ljus och jag bannar mig för att jag lämnade storkameran inomhus. Katten möter mig utanför och tillsammans går vi tillbaka in i stugvärmen.

Utopia - Björk
Over the Midnight - Jonathan Wilson

Entzauberung

Ytterligare fem dagar i karantän och jag kan känna smaker och dofter igen. Vilken grej, förkylningar. Jag har ändå haft tur med timingen, för det hade såklart varit mycket tristare om den kommit en vecka senare och mitt i allt julstök. Oss emellan så har uppehållet faktiskt kommit lägligt, för pausen har varit som en liten semester och jag sover bra och tänker hela tankar igen.

Under konvalescenstiden har jag ägnat mig åt att titta på film och serier, och utmanade mig bl.a. genom att titta på The Crown. Serien, som jag insåg redan innan jag började titta, är utformad åt kvinnor i min egen ålder och något som var orsaken till varför jag först varit tveksam. Den är lagom feministisk, lagom bred i sitt tilltal och lagom politisk, innehåller mycket glamour och skvaller kring sådant som veckopressen brukar vältra sig i. Det är inte underligt att skvallerpressen har försett serien med källmaterial, däremot hade jag ur dessa vinklar inte förväntat mig att förstå de större sambanden, som i politikens förvecklingar genom den lille svage och makthungrige individens krav på lydnad och respekt (Churchill, t.ex.). Inte heller hade jag väntat mig att förstå i vilken vidd det engelska femtiotalet har varit splittrat gällande filosofisk läggning och tankegods, vilket i serien kongenialt förkroppsligas i drottningens person. Sådana upptäckter är verkligen spännande.

I både Baconsk filosofi och Common Sense-filosofin samsas logik och tron på människans rationella möjligheter att med hjälp av tankekraft och med stöd av Guds hand genomföra förändringar för en antropocentrisk livsstil, men det som skiljer dem åt är det folkliga stödet. När Bacon menade att kunskap är makt riktade han sig av förklarliga och administrativa skäl till ett snävt elitistiskt fåtal, däremot riktade sig Common Sense-filosoferna genom upplysningsidealet till en bredare publik, och vid tiden för nittonhundratalets Bertrand Russell har commonsense-idealet blivit normen som genomsyrar hela världens utbildningscentra (med ett fåtal undantag). Sprängkraften hos idéerna kommer av att lärorna, som är relativt enkla att greppa för gemene man, blir doktrin genom att den nya tekniken (en materialisering av lärorna själv) effektivt hjälper till att sprida dem. När utbildning nu sker på bred front lär sig även massan att tänka logiskt. När de mätande och vägande egenskaperna slutligen har blivit till en ojämförbar norm och omöjlig att motbevisa, eftersom bevisbördan enbart innebär ifrågasättande av materias fysiska egenskaper, har vi slutligen kört in en irreparabel kil mellan humanvetenskaperna och naturvetenskaperna. I serien blir kröningen tidpunkten då vi inser detta.

Elizabeth är nu 26 år gammal och saknar formell utbildning - utöver den konstitutionella som är en metafysisk relik från tidigmodern tid, och som enbart angår kronans fortbestånd. Som utlämnad åt sina rådgivare och familjer är hon nu klämd mellan verklig och symbolisk makt. Hennes kvinnliga kön ger ytterligare insyn i hur makten yttrar sig i common-sense-filosofins efterföljd, såväl privat som offentligt, och då även religionen visar sig vara genomsyrad av lagens logiska perspektiv återstår inget annat än att vara grindvakt åt monarkin, alltså en saltstod utåt och en rättviselängtande naturälskare inåt. Hon är lätt att förstå.

Hur nu serien har valt att gestalta drottningen, och i vilken mån det stämmer överens med verkligheten, är det ingen som vet eller någonsin får veta. En del av charmen med serier är faktiskt att om jag inte hade fått reta mig litet på vinklingarna och själv kunnat sätta en lösning på de frågor som dyker upp, så vore världen som konvalescent allt lika trist som Max Weber antydde.

Stugsittare

det är nu femte dagen under täcket. Jag tror att jag har lyckats mota både bihåleinflammationen och lunginflammationen i grind med hjälp av näsdroppar och slemlösande, men det är litet tidigt att avgöra än. En vän kom förbi med hostmedicin och litet förnödenheter idag, och eftersom frysen och skafferiet varit fulla så har det gått att leva relativt normalt. Jag har klarat av att göra några skjutsar till olika evenemang åt tösen, och idag blev det en tur förbi simhallen för att få duscha riktigt hett och bli en smula mänskligare. Att bo på torp har sina avigsidor, särskilt om den enda värmekällan ute i badrummet har lagt av och orken tryter, men jag tycker inte att det är mycket värre än så. Ibland måste man lägga arbete på andra och be om hjälp, och även om det är trist att känna sig orkeslös så tycker hjältarna att det är trevligt att kunna hjälpa till ibland. (Åtminstone är det vad de säger.)

Under dagens stugsittande har jag haft tid att titta på Nobelbanketten på Play. Någon gång ska väl vara den första, och jag är ju ändå 50+! Jag slogs då av hur poetiskt orkestrerat evenemanget var, med ett genomgående istema som anspelade både på miljö och kultur, och på så vis - visserligen omedvetet men oerhört finstämt - knöt an till fredspriset i Oslo och ICAN. På honnörsbordet var stora blåbelysta isobelisker placerade, dessa isfallosar från Napoleontidens protokoloniala, martiala epok, fick sakta smälta ner och bevattna det fantastiskt vackra blomsterarrangemanget av skira ranunkler i de ljusaste pasteller (mina personliga favoriter). Allt likt en roman av Ishiguro.

Jag noterade också hur åtskilliga kvinnor visade stor tåga och tog plats genom ovanligt spektakulära klänningsval. Det var fantastiska tyger, plisseringar, applikationer, volymer i starka färger, och klädval som vittnade om stor integritet och kompromisslöshet. Att diskutera mode och klädval i Nobelsammanhang handlar liksom i alla kulturella diskussioner om vinkel och agenda. Det kan nämligen handla om annat än ytlighet med, och behöver därmed inte bli ett sätt att reducera kvinnor till objekt som flera tycks tro. Även mode tillhör humanvetenskaperna, och kan berätta mycket om hur vi vill se oss själv i vår samtid. Medan klänningarna diskuterades, maten avnjöts och vinet degusterades, sjöng Ane Brun till kvinnliga toner. Orkesterledaren och musikproducenten, liksom en av kompositörerna (men vars namn jag tyvärr har glömt), var kvinnor i år, liksom i princip alla programledare. Valet kan ses som ett sätt att kompensera för årets alla klavertramp, kanske, eller så var de helt enkelt bara de mest kvalificerade valen i fråga om snille och smak. Den som stugtittar avgör.

Ane Brun och Terje Isungset -  En hyllning till naturen i norr inspirerad av norrsken. Akt III

ordning och reda, pengar på freda'

kollega

Det där med att arbeta, ni vet. Det kan vara riktigt kul också, särskilt om man har trevliga arbetskamrater och ett passande arbetstempo, sådant uppväger många gånger själva sysslan. Om man dessutom känner att arbetet gör andra glada, då inträffar den där särskilda glädjen som gör att man avslutar dagen genom att längta efter nästa pass. Arbetsglädje är fina grejor!
Igår hjälptes tösen och jag åt med ett par jobbförfrågningar och idag har hon varit på sitt första arbetspass! Vi hade räknat ut att det borde behövas extrapersonal till Spångens gästis nu inför julbordet och vi hade rätt. Tösen är litet trött i fötterna nu men oj vad hon har vuxit! Hennes chef gav henne ansvar, hon tog det och visade samarbetsvilja och glädje tillbaka. Så mycket svårare behöver det inte vara, alltid.

Att kunna växa i sitt värv är viktigt, däremot är självförverkligande och en hög lön ofta överskattat eftersom det har visat sig vara kamratanda och känslan av att göra något viktigt åt andra som verkligen räknas om man vill bli nöjd med en arbetsdag. Själv saknade jag ofta den andra biten under mina år på det fina auktionshuset i storstaden. Övervägande delen av kunderna var redan förmögna, och såg försäljningar och köp mer som transaktioner än som nödvändighet. Dessutom fick jag som "målvakt" ofta se besvikna människor gå ut genom dörren eftersom deras ägodelar inte platsade i de fina salongerna. Att göra människor besvikna knaprar på arbetsglädjen, men det är värre ändå att inge hopp om en lönsammare framtid och innerst inne veta att det är ren bullshit och att jag har betalt för att ljuga för dem. Vissa branscher är verkligen vissna, och ju mer pengar vi talar om dess ruttnare är stanken.

Idag har jag helt fria händer med mina kunder, jag kan ge den jag vill goda avtal och ser jag något jag vill satsa på så gör jag det. Min chef litar blint på mig, för när det kommer till värderingar är jag faktiskt grym. Det händer att en kund har något som marknaden vill ha för tillfället, och inte särskilt ofta men ibland blixtrar det till och kunden kan plötsligt få råd att köpa sig en bil eller betala av på lånet. Att överraska med en sådan glädje ger mersmak och sådana dagar struntar jag i om det är bilkö på vägen hem. Arbetsglädje gör gott i själen och fungerar som raketbränsle.

kollegor

Silence breaker

Men var är Tarana Burke?

 Metoorörelsen har utnämnts till årets person av tidskriften Time. Sedan Alyssa Milanos Tweet den 15 oktober har världen fått ta del av en lavin av upprörande vittnesmål om all form av övergrepp och det har inte gått en dag utan att nya grupper och undergrupper har formats under hashtag #metoo. Behovet är talande, många har fått nog. Här i Sverige har nu diskussionerna, som i media mest har handlat om fokus på personer, äntligen börjat forma sig kring tankar kring maktstrukturer och våldskultur. Den amerikanska rörelsen har klargjort de strukturella problemen från början, med avstamp från Donald Trumps valrörelse och ledarskap. En man som yttrar sig så öppet fördomsfullt och hatiskt kring människor med funktionshinder, annan hudfärg, kön, sexuell läggning och nationalitet måste ha ett brett underlag som stöd. Trumps valframgångar handlar naturligtvis inte om en isolerad företeelse, utan om en kultur understödd av likasinnade människor. I en vurm för maktperspektiv och vinnande, man skulle kunna säga diktatoriska tendenser - är makthunger och förtryck en enande faktor.


Med #Metoo har strukturer blottats som breddar förståelsen för varför övergrepp mer är regel än undantag i alla former av maktsammanhang. Under en dold hashtag jag följer på Facebook har kvinnor som inte är knutna till särskilda yrkeskårer kunnat samla sina erfarenheter av förtryck, väldigt ofta är det första gången dessa övergrepp yttras och ord som skam och rädsla är frekventa inslag. Det sociala trycket med en utbredd skam- och tystnadskultur har för första gången kunnat brytas. I jämförelsen av berättelserna slås vi av hur vissa beteendemönster kring maktmissbruk och övergrepp går igen. Gång efter gång läser vi hur människor i nöd blir utsatta av människor i upphöjd situation och hur förövares idérikedom angående hur man ska förtrycka saknar gränser. Det är som om det existerade en manual över vilka knappar som skall tryckas på för att åsamka så stor skada som möjligt, och en inställning för en förtryckarradar, funnes. Det är verkligen bedrövlig läsning. Människor i behovsställning lockar till sig psykopater, och ve den stackars människa som inte har kraft eller erfarenhet att förstå att det inte är deras fel, och att det alltid är förövaren som skall bära skam, oavsett graden och formen av övergrepp.

Orden maktstrukturer och kultur har i och med #metoo fått en ny innebörd, och rörelsens lavinartade framfart går inte längre att stoppa. Jag tror inte att det finns en kvinna som inte känner igen strukturerna eller har mött mannen som nästlar sig in i maktstrukturerna för makten skull, alltför ofta under falskt humanitärt flagg. Det är inte en slump att många med psykotiska störningar eller narcissistiska tendenser söker sig till domstolar, politik, psykologi, omvårdnad, socialtjänsten eller inom konst och kultur.

Det finns även mycket kloka och mycket sunda män som har förstått innebörden av rörelsen och därför har lånat den sina röster. Bland dem syns i mitt flöde författare och forskare inom kultur. Här är Clarence Crafoord, en av dessa briljanta män som använder sin kunskap för att bredda förståelsen för strategierna och strukturerna bakom maktförtryck.

Clarence Crafoord:Psykologiska fenomenet som leder maktmän i fördärvet

I de ljusskygga handlingar som avslöjats genom såväl #metoo som paradisläckan kan man skönja ett underliggande mönster. Att människor i ledande ställning förlorar sin moraliska känslighet bottnar inte sällan i en narcissistisk störning, vilket paradoxalt nog kan var en fördel i en patriarkal kultur.
Under den senaste tidens skandaler och ”affärer”, avslöjade genom aktiviteter som #metoo och paradisläckan, har jag ställt mig frågan: Vad finns gemensamt hos dessa män – för majoriteten är just män, ofta dessutom i chefsställning – som begår dessa handlingar? Alla förefaller ju vara högt begåvade personer som rör sig i exklusiva kretsar inom finans- eller kulturvärlden, människor som för en utomstående betraktare tycks ha begått klandervärda om än inte alltid brottsliga handlingar som vittnar om plötsligt eller av omständigheterna betingat sviktande omdöme.
I övrigt hyggliga och välmenande samhällsmedborgare har begått sexuella trakasserier och nedlåtande tilltal mot yngre kvinnor, och inom finansvärlden inlåtit sig på komplicerade ekonomiska transaktioner för att undgå beskattning alternativt berika sig på sätt som stöter det allmänna rättsmedvetandet.
Som gammal psykiater och psykoanalytiker kan jag undra över att debatten saknat reflexioner över det psykologiska spelet bakom risktagande hos i övrigt omdömesgilla människor. Hur kan i övrigt kloka chefspersoner plötsligt ge sig på kvinnor och utan samtycke inleda sexuella handlingar, som ibland lett till övergrepp och pinsamma situationer, utan att detta tidigare har uppmärksammats och kunna pågå i åratal utan att man talat om det? Plötsligt ställer sig nu tusentals kvinnor upp och avslöjar hur de i tysthet blivit förnedrade och att män i överordnad ställning helt förlorat omdömet och också uppenbarligen utsatt sig själva för åtlöje. Detta tycks en del män i auktoritetsställning kunnat hålla på med i hägnet av en kultur som ibland kallats ”macho”, ibland accepterats med en axelryckning eller överseende i omgivningen – ”det vet alla att han är sådan”.
Inom finansvärlden har en annan kultur visat sig där ett slags brödraskap (inkluderande säkerligen en och annan syster) utvecklats, där medlemmarna utbyter tips och erfarenheter om finansiella transaktioner som de knappast i sina ordinarie yrkesroller skulle tillråda sina vanliga kunder. Också i dessa fall avslöjas hur omdömet plötsligt sviktar, och de som sysslar med dessa affärer ser handlingssättet som ”normalt” eller hänvisar till globaliseringen som just inbjuder den som är insatt att inte bara överskrida geografiska utan också moraliska gränser. ”Jag betalar skatt enligt vad lagen bjuder” men ”vad fan får jag för pengarna?” är exempel på ett uttalande som visar förakt för vanliga löntagare, särskilt med tillägget ”jag betalar mer i skatt än tusen vanliga människor”.
Det är slående hur människor med narcissistiska tendenser förlorar sin förmåga att uppfatta verkligheten i situationer där deras självbild upplevs hotad.
Det psykologiska svaret på frågan gavs på 1970-talet av Christopher Lasch, som i den bästsäljande boken ”Den narcissistiska kulturen” utvecklade iakttagelsen att människor i ledande ställning successivt förlorade kontakten med sin omgivning. De lät sitt handlande vägledas av mer eller mindre megalomana föreställningar om sig själva, så att de upphörde att lyssna på andra i omgivningen än dem som bekräftade deras storartade självbild. Hur dessa föreställningar hos människor i ledande ställning kan leda till absurda konsekvenser har vi sett hos karismatiska politiska ledare som successivt förnekat all opposition, och till slut inneslutit sig i en verklighetsfrämmande värld utifrån vars egenfabricerade regler eller lagar han betraktat verkligheten.
Det är slående hur människor med narcissistiska tendenser förlorar sin förmåga att uppfatta verkligheten i situationer där deras självbild upplevs hotad. Motstånd eller invändningar leder inte till reflexion utan tvärtom till ett slags infantilt trots, som kan få omgivningen att häpna inför en person som i andra sammanhang kan te sig alldagligt ”normal” och vettig. Realitetsförlusten kan momentant göra att en person är övertygad om att ”för mig gäller särskilda regler”. Denna realitetsförlust kan vara snabbt övergående – som under en kväll med för mycket alkohol – men kan förvärras och forma en världsbild som utgår från den narcissistiska personens alltmer skruvade perspektiv.
Historien visar talrika exempel på hur dessa personer i ledande ställning drar med sig människor runt sig och hela folk i fördärvet. En Adolf Hitler, en Mao Zedong eller Napoleon Bonaparte är välkända exempel där vederbörande till slut helt tappar kontakten med en sönderfallande verklighet som han ödelagt omkring sig och själv till slut faller offer för på olika vis.
Mao Zedong, Adolf Hitler och Napoleon Bonaparte, män som tappade kontakten med verkligheten. Foto: IBL
Narcissismen som begrepp introducerades av Sigmund Freud för över hundra år sedan och betecknade ursprungligen kärleken till det egna självet, som under utvecklingen så småningom balanserades av tillit och kärlek till människorna i den närmaste omgivningen. I utbytet av känslorna med föräldrar och syskon uppstår enligt Freud i normalfallet en reglering av självkänslan och därmed anpassning till samhällets normer och regler. Därmed följer känslan av en personlig moral, av Freud kallad ”överjaget”.
Hos vissa personligheter kommer denna balansering av självkärleken inte att uppstå som ett införlivande av omgivningens kärlek, utan leder till en mer ytlig anpassning till omgivningen. Följden blir att individen får svårigheter att knyta djupare relationer och i stället strävar efter bekräftelse av den egna personen hos omgivningen. Det blir viktigare att spegla sig i andra människor än att knyta verkliga relationer.
Enligt många psykologer uppstår i detta förhållningssätt till omgivningen ett slags falskt själv med föreställningar om det egna jagets överlägsenhet, och övertygelser om att man alltid kan och bör sätta sig själv främst med en inre slogan som idag kan jämföras med Trumps slogan ”America first”. En person med denna föreställning är övertygad om att alltid ha rätt och avfärdar invändningar med förnekande, lögner eller ignorans.
Det finns naturligtvis grader i denna utveckling av narcissistisk patologi, men i grunden finns ursprunget i tidiga relationsproblem med svårigheter att forma relationer som bygger på ett förtroendefullt och ömsesidigt utbyte med den andra människan. Denna situation har beskrivits på otaliga skilda vis där olika författare inom psykologin har visat att barnet i sin utveckling behöver passera ett stadium av sörjande och depression i förhållande till sin barndoms idealiserade objekt för att bli en hel människa i sina relationer, och för att utveckla en förankrad känsla för normer och moral (vad som är rimligt att förvänta sig).
Det är som om den individ som fastnat i sin narcissism i högre eller lägre grad har ”skjutit upp” den nödvändiga sorgen eller depressionen över livets förlorade paradis. Många har omvittnat hur en genomgången sorg eller förlust har kunnat bli djupt ingripande i utvecklingen och därmed korrigerat verkligheten och återställt en förmåga till djupa och sanna relationer. Andra personligheter har inte genomgått denna utveckling utan fortsatt att ”skjuta upp depressionen” för att så länge som möjligt i sina liv få vara övertygade om att paradiset eller den ideala lyckan verkligen finns. Detta uppskov kräver mer och mer av förnekande och förvanskning av verkligheten i den värld vi lever i.
Alla män smittas inte i det patriarkala samhället, men de narcissistiskt präglade gör det och i det brödraskapet och i den kulturen gynnas förtryck och förakt mot kvinnor.
Ett exempel är naturligtvis förnekandet av åldrandet och en förstärkning av illusionen att vara en attraktiv person i ögonen på de unga kvinnor som medelålders män med narcissistiska drag möter. Om de möter ett ”nej” eller ett avvisande upplever de vad man kallar en ”narcissistisk kränkning” och reagerar med aggression, hot eller våld och har i det ögonblicket förlorat verklighetskontakten. Här kan naturligtvis alkohol eller andra droger bidra till att impulskontrollen sviktar och den narcissistiska personligheten skakas av en hotande depression och besvikelse och går till en attack som han annars vid sunda vätskor inte hade gjort.
Så uppstår i den patriarkala omgivningen en kultur som främjar bibehållande av narcissistiska förhållningssätt, och missgynnar hantering av misslyckanden och besvikelse som kunde ha fört vederbörande till förmåga till innerliga relationer. Äkta kärleksrelationer eller människor utan behov av ständig bekräftelse verkar skrämmande för den narcissistiskt orienterade personen som därför söker sig till sina gelikar i olika brödraskap i den patriarkala omgivningen. Alla män smittas inte i det patriarkala samhället, men de narcissistiskt präglade gör det och i det brödraskapet och i den kulturen gynnas förtryck och förakt mot kvinnor. De unga, oerfarna och beroende kvinnorna blir i denna kultur offer, de offer som nu i #metoo har trätt fram och attackerat sina vedersakare bland männen.
I det finansiella brödraskapet tycker jag mig se hur liknande mekanismer finns bakom de verklighetsförvanskningar som sker i grupper med stor finansiell makt. Också här tror jag att de lurande depressionerna ”skjuts upp” genom mekanismer där penningvinster och finansiella manipulationer ersätter de äkta relationer som man längtar efter men inte förmått uppnå. ”Man blir aldrig nöjd”, anförtrodde mig en sorgsen men finansiellt mycket framgångsrik person.
De narcissistiska dragen igenkänns också i de avslöjanden av finansiella transaktioner som kallats ”panamapapperen” och än mer ironiskt ”paradisaffärerna” med avslöjanden från skatteparadisens gömda öar. ”Det finns inga paradis utom dem man har förlorat” sade en gång den insiktsfulle författaren Marcel Proust.
Illusionen att man kan tvinga till sig kärlek utan samtycke och illusionen om jordisk rikedom vidmakthåller drömmarna i de brödraskap som nu ställs inför en förhoppningsfullt korrigerad verklighet. Man får hoppas att de män som nu ställs inför sin depression vågar möta den.
Clarence Crafoord
Psykiater, psykoanalytiker och författare

Ur Isobel Hadley-Kamptz senaste inlägg i Opulens, angående politiska fältområden och maktfördelning och metoo vill jag särskilt poängtera följande:

Sett politiskt tenderar liberaler att vara vaksamma på statens makt men glömma arbetsgivarens medan vänstern värnar arbetstagares egenmakt men tror att statens eller fackets makt är av godo. Konservativa har traditionellt sällan haft särskilt mycket maktkritik över huvud taget, förutom om överheten brustit i sina åtaganden. Att den ÄR överhet är däremot inga problem.
Med #metoo syns både högerns och vänsterns blinda fläckar. Arbetsgivares övermakt tycks otvetydigt ha förvärrat situationen, med fler övergrepp i otrygga branscher. Maktojämlikhet generellt är också en faktor i vilka individer som utsätts och vilka som får härja fritt.
Samtidigt har även facket sett åt andra hållet, i vissa fall har lokala fackklubbsordförande till och med varit inblandade i övergreppskulturen, vilket gjort enskilda utsatta helt utan möjlighet att säga ifrån. Inte heller tycks offentliga arbetsgivare vara bättre än privata, det gäller såväl inom kulturvärlden som om man jämför vanliga företag med exempelvis vården. Det är inte hur man fått makten, genom pengar eller politik, som avgör hur man förvaltar den.

• Lita alltid på första intrycket. 

• Anmäl alla former av övergrepp. 

• Sluta upp att förstå och förlåta något som uppenbart är fel. 

In the Summertime - Mungo Jerry 

Rester vivant

Skåne och vinter är ett udda kapitel, men vid fullmåne, minusgrader och dagar med rimfrost och solsken sker underverk. Det är sådana dagar man vet att det inte går att finna en bättre plats att bo. Jag öppnar dörren och går ut och befinner mig mitt i Djungelboken, eller Walden, eller Snövit... det är fåglar som kvittrar, spillkråkor som skriar och rådjur och ekorrar med ögon stora som tefat vart man än vänder sig. Glittret är äkta, ljuset är äkta, det enda man hör av civilisationen är grenfräsen som maler ner trädtopparna från senaste kalhygget någonstans bortom synfältet. Det fräser och sprakar och jag hoppas att en sten sätter stopp på maskineriet snart, men vore det inte för smolket i glädjebägaren vore jag kanske inte lika uppmärksam på det som verkligen är värt att fokusera på.

Hade det inte varit för att flertalet dagar är grå, slaskiga och sjaviga skulle man kanske inte reagerat lika starkt på solen. Likadant är det med det mesta i livet tycker jag, för vore det inte för den lilla felaktiga tonen eller den lilla fadäsen i livet, det trista felsteget och de dåliga vägvalen, då hade allt nog känts väldigt lagom och ljummet. Toppar och dalar behövs för att vi ska kunna drömma. Kanske är det t.o.m. så att om livet inte fick sig en törn för tre år sedan, skulle jag inte känna lika djupt för andra som har blivit svikna, inte heller kunde jag känna vikten av att vandra i naturen och känna samhörighet med den så som jag känner här. Egentligen tycker jag väldigt illa om att heroisera katastrofer och ser inte heller en djupare mening med dem, men utan livserfarenheter och ledsnad vore jag en ganska ytlig person. Tänk om jag fortfarande varit samma person jag var under gymnasiet! Jag hade förmodligen drömt om allt utom det jag verkligen behövde, och suktat efter allt sådant jag omöjligen kunde få bara för att det är svårt att uppnå. Gräset är inte grönast på andra sidan.

 Nu har vi tänt det första ljuset, stjärnan och klotet är upphängda och sextaggaren är pyntad med sina sedvanliga kulor. Torpet har fått vinterstassen på och jag har impregnerat stugan med vedeldning och rökelser. På spisen har det puttrat en ragu med vitt vin, och idag har vi lagt till ett par nya julmelodier till listan som kommer att få oss att vilja krypa ur våra skinn om en knapp månad. Än är allt gnistrande rent och prydligt. Där ute glittrar månen tusenfalt i gräsmattans strån och katterna har fått sin koja klädd med en överbliven minkfäll jag fick med från jobbet.
Det behövs inte så mycket mer för att må bra.

Head Home - Midlake

Fritid

Nathan Coley, Lunds domkyrka

En ledig måndag inleds med sotarbesök, alla rökkanaler och eldstäder var OK men planen på en rörspis slog sotaren blankt ur hågen. Rökkanalerna går inte att flytta så som inspektören hade menat förra månaden och det var väl litet synd - jag hade verkligen sett en rörspis där. Det finns ändå riktigt hyfsade alternativ, och inte alls så fula som minnet utmålat dem (jag är allergisk mot "moderna" täljstenskaminer med rund front och stor lucka) så hoppet lever.
Sedan kontaktas sophämtningen för att fråga om de har glömt min avloppsbrunn i år igen, och de lovar att dyka upp i veckan. Jag skyller på NPM, utvärderingar och upphandlingar har sannerligen missgynnat landsbygden. Drar man in på basen blir toppen svajig. Telefonrösten erkänner att "vi i F-området" inte har fått den service vi borde, men att ledningen arbetar på det. Jo, redan nästa vecka har man planerat ett nytt styrmöte. Minsann.

Dags för en promenad och litet lunch, sen till skolan och första utvecklingssamtalet på gymnasiet. Mentorn är trevlig och jovialisk men litet luddig i sina frågeställningar:
-Vad är bäst med skolan? /-Vad var bäst med högstadiet?
Genom öppna frågor får man reda på mycket som ligger närmast hjärtat, men sammanhanget provocerar mig. Är hans provfrågor lika luddiga? jag måste sluta vara så orolig jämnt.
På kvällen tar vi oss ett bad och bastu och så ebbar tankarna ut, och hemma igen är tröttheten så skönt avtrubbande att tankarna stannar vid eldning, middag och ett par avsnitt av The Killing.

Första lediga morgonen ägnas åt städning, ved, tvätt och uppvärmning av huset, som efter arbetsdagarna blivit nedkylt, och sedan kör jag till mamma. Några ärenden och livsuppehållande koppar kaffe med viktiga samtal om sådant som berör hinns med, innan måndagens kvällsrutin med simning, eldning, mat och film upprepas. Torsdagarna brukar jag inte minnas något av dagen därpå.

Ibland framstår livet som ett femtonspel där den enda, lediga luckan måste brukas för att organisera allt livsuppehållande arbete. Vid sådana tillfällen hjälper det att se på saker, snett utifrån. - Vad har man och vad kämpar man för? vad är jobb? vad är lön? och vad är vila? egentligen.
Livet är antingen en kamp, eller en lek, med tiden.

Och sen kommer fredagen och helgen, med musik, fest, promenader, vänner, middagar, och ett eller annat skönt evenemang. Så fylls dagarna, och livet, med innehåll.

 

VED på skissernas, Lund

 Heaven - Talking Heads

Sture External - VED