torsdag 30 november 2017

bra så

en södergranare
Omställningar på jobbet har gett utrymme för löneökning, mammas situation har fört familjen närmare, #metoo har satt fart på skeenden som underlättar mina beslut och andras förståelsehorisont. Man kunde faktiskt säga att den slitna klyschan "Inget ont som inte för något gott med sig" har fått ett nytt liv.
Jo, det går faktiskt bra nu.

Year of the Cat - Al Stewart

fredag 24 november 2017

The Beat Goes On



Dagens runda gav inte mindre än två strömstarar och en gråhäger, och tack vare regnet kunde jag vandra alldeles ensam och rensa tankarna från veckan som gått.


Mamma blev akut dålig för en vecka sedan och brorsan och jag har haft tät telefonkontakt sedan dess. Inledningsvis är det alltid rörigt, men vi är alla överens om sådant som är svårt att ta beslut om och delar upp arbetet på ett bra vis. I måndags for jag in med vovven för avlivning hos veterinär Cato, det var med ålderns rätt och hon hade blivit en belastning, men trots alla logiska förklaringar är det alltid ett tufft beslut att ta. Som väl var sken solen den dagen och mamma och jag hade ett fint samtal kvällen innan, på så vis kändes allt litet lättare även om det är tungt att vara bödel. Brorsan hade dagen innan tagit det tunga passet på akuten och lyckades få in mamma på sjukhuset efter nära ett dygns diplomatisk övertalning. Idag ligger mamma på ett lugnt och ljust rum med trevliga (och tysta!) medpatienter, och just nu väntar jag på slutbesked från läkaren. Att mamma ska få vård är en självklarhet, frågan är om det kommer att fungera i hemmet. För mamma är det stora omvälvande förändringar, hon har redan slutat röka - efter ett helt liv är detta närmast ett under - och hon ser fram emot att bli avhjälpt med inköp, städ och medicinering. Men frågan är hur hon tar livet utan sin trädgård, hund och utan sin whisky.

Trots allt är mamma en obotlig optimist, och det bådar gott för framtiden, och hennes humor är det sannerligen inget fel på. Igår var vi två på rymmen från avdelning 34, det tog ungefär 30 minuter in på kafferepet innan vi förstod att det envisa larmet vi hört kom från datorn på mammas mage. Uppe på avdelningen blev vi instruerade av sköterskan att alltid meddela någon om vi lämnar avdelningen, och väl tillbaka i den sköna helautomatiska sängen tyckte mamma att livet vore rätt trist utan små hemliga avstickare ibland... Mamma har precis som jag ett stort behov av utrymme för plötsliga infall. Hon har kört till Klippan och Ängelholm några gånger i veckan och ätit på restaurang och shoppat tills alldeles nyligen. Det har varit gott gry i henne, trots smärtorna och trots att hon knappast har kunnat gå eller andas! Nu har hon dock blivit ordinerad vila och bilen skall stå där den står tills vi får ordning på hennes yrsel... Alltså mamma! Och jag som alltid har tyckt att hon är präktig. Här visar det sig att hon är mer Beatnik än jag själv... fast det är inte något man bör säga till henne, eftersom beatniks och hippies i hennes värld inte riktigt står för samma ideal som i min. Därmed inte sagt att mammas livsstil är en sämre variant, för något jag upplever som typiskt för 40-talister är deras tillbakalutade syn på livet. "Allt ordnar sig". Och det har det ju alltid gjort med, i och för sig... I morgon ordnar vi upp i hemmet åt henne åtminstone, det är hon sannerligen värd.
Fortsättning följer, med hopp om förbättringar.

Narcissus soaking wet - CRB

måndag 20 november 2017

Styx



Så drog iskylan in över oss. Genom lamellerna på persiennerna ser jag Mårran glida förbi, frosten glittrar kapp med Orion vid horisonten. Tre brasor dagligen.

Mellan frukost och middag transporterar jag hennes svartblanka sidenpäls över Styx, hem till Cato och ett evigt liv. Om kvällen talas vuxensamtal om sjukhusbäddar och vård, vi hånskrattar åt livet, åt vådan att leva, fast vi alla egentligen är små och mycket rädda barn.

Familjeband knyts av koppar och stjärnestoff. Via kabel och satellit håller vi värmen.

söndag 12 november 2017

Relaterar

Julia Peirone
Söndagspromenaden genom ravinen bjöd inte på några stora överraskningar, däremot har träden nu fällt alla löv och porlet i bäcken kan därför höras genom det kala grenverket, och fortplantar sig nästan ända upp till Kopparhatten. Jag gillar hösten, ja, jag gillar egentligen alla årstider, men på hösten är det lättare att acceptera gråväderslocket än under sommaren. 

A propos väder, ja, så har jag varit i Göteborg och träffat Fille. Man hinner med en hel del under helgen, särskilt om man reser bort redan på fredagen. Resan kunde faktiskt ha slutat med katastrof, för vid kontrollen uppdagades att biljetten var ställd till dagen innan, så min resa var ogiltig. Detta förklarade alltså "dubbelbokningen" av sittplatsen, och jag fick vara god att skaffa mig en ny biljett. Nu är det ju på det lilla viset, att SJ enbart godtar biljetter inköpta på nätet, och med en trött smartmobil utan täckning gick det inte att beställa en ny. Det tog ca 45 minuter innan jag fick kontakt med P som var i Rom, via SMS, och då jag hade fått ett nytt bokningsnummer hade vi passerat Halmstad och var på väg mot slutstationen. Därför, när det nu visade sig att inte heller den nya biljetten var giltig, eftersom den var ställd i köparens namn, och på ett annat bolag (!), så hann jag inte bli alldeles förstörd när jag bötfälldes på vite 1200 SEK för försumligheten. Jag insåg att man inte kunde slänga av mig, men tanken på att ett litet felklick kunde kosta mig halva månadens matkapital fick mig att tappa all ansiktsfärg. Jag måste ha sett erbarmlig ut, för konduktrisen drog faktiskt tillbaka kravet med en lakonisk uppmaning om att ge köparen (tillika min räddare i nöden) en reprimand. Jodå, i bataljen teknik/människa är man inte mycket värd, det finns alltid något högre att skylla på, och i sådana lägen är en vänlig konduktör en sann hjälte. Du förstår, sådant som har att göra med val och ställningstaganden är jobbiga saker för en trött hjärna. Jag avskyr därför verkligen att boka biljetter via nätet... och endera dagen skulle det ju hända, frågan var bara när!

sol i Götet

Men... (det lilla ordet som markerar att det som skrevs före inte är något annat än en parentes) Jag fick en jättetrevlig vistelse i Götet. Fredagskvällen inleddes med middag på indiskt hak och kröntes av en kanonvacker konsert med Amanda Werne på Draken, vars återgivning av Leonard Cohen gav både ståpäls och rysningar. Vi satt på första raden och kunde verkligen relatera till tolkningarna, som i hennes tappning gav de annars lätt gubbsjuka raderna nytt liv. Och på hemvägen var vi så uppfyllda av känslan, att det kalla regnet som skvalade och rann längs ryggraden och droppade ner i skorna inte bekom oss det minsta, utan istället fick oss att gapskratta hela vägen hem. Efter en kopp te och julchoklad från Bräutigams bäddade jag ner mig i soffan och seglade bort i ljuvt romantiska drömmar. För det är sådant som bra musik och riktigt goda vänner kan göra med mig.

Slottsskogen

På lördagen vaknade vi tidigt, för F skulle på tävling, och jag skulle få hela resterande dagen för mig själv. Eftersom jag nu saknade hembiljett låg tiden därför helt i mina händer. Kunde det bli bättre? Och pengar det har jag ju, redan nästa månad.
Solen sken, människor var glada, kaffet på Antikhallarna smakade underbart och när jag kom till Götaplatsen, efter en omväg genom Slottsskogen, påmindes jag om två viktiga utställningar på Konstmuseet som jag närapå hade glömt, och som nu formligen låg för mina fötter. Efter två timmar var jag till bredden uppfylld av bra konstsamlingar och fantastiskt fotografi av två av samtidens bästa fotografer.

Dijkstra
Hasselbladpristagaren Rineke Dijkstra och Julia Peirone är två fotografer som har ett respektfullt och medkännande sätt att närma sig sina objekt, något som är väldigt typiskt för kvinnliga fotografer. Båda registrerar ytterst små, subtila rörelser som får betraktaren att förstå personernas tankar och känslor, och båda går filmiskt tillväga, ofta genom sekvenstagningar. Dijkstra som har följt ett par kvinnor under ett antal år, har gjort porträtt som liknar filmstills, men även film av flickor i sina favoritmiljöer. Peirone gestaltar unga kvinnors självbild med avstamp från samtidens teknikbaserade, ofta manliga perspektiv. Bildsviterna och filmerna som oftast handlar om sex, skam och utsatthet är aldrig utan inkännande värme. Kanske är det i de refuserade bilderna från selfietagningarna som hon är som allra bäst, eftersom vi här hamnar i den så svårgripbara skärningspunkten mellan humor och allvar, precis som i livet själv.

Peirone

Violeta Parra - Gracias a la vida
Mercedes Sosa - Gracias a la vida

fredag 10 november 2017

Pakt


I ett förhållande är man vanligtvis två, inte sant? Två personer som vill bära upp och hjälpa varandra att må väl. Två som tillsammans (detta magiska ord) har allt att vinna på att relationen ska bli behaglig, samarbetar genom det som Zygmunt Bauman kallat för närhetsprincipen. Närhet ger trygghet, tillit, omtanke och ansvar. Ponera att relationen istället går ut på att två singlar, som var och en på sitt håll och utifrån sina särskilt utmejslade premisser och möjligheter, försöker bära upp ansvaret för den gemensamma tryggheten genom på förhand fastställda krav på mys, är det då inte enklare att vara singel? Mitt svar är busenkelt.

En gång i tiden var vi fyra vänner som dyrt och heligt lovade varandra att aldrig gå in i en relation om den enbart handlade om att vara till lags och duka upp smörgåsbord inför den andres ankomst. Jag tänker fortfarande mycket på den pakten och vet att vi var något på spåret. Med åldern har jag funnit att män som har korsat min väg har blivit alltmer inriktade på att må väl, och mindre på att ge väl. Jag ser det i näringslivet, yrkeslivet, nöjeslivet och, såklart även i kärlekslivet. Det handlar om samma generation. Måhända kan det bero på åldern, att människor kanske med tiden blir alltmer desperata. Måhända är det så enkelt att de som är kvar på köttmarknaden är idioter. Måhända att vi måste ha tur, måhända är det vad många skulle kalla för karma, men en sak är jag säker på; ju mer en människa äger, dess mer vill hon ha. Om man ser på ett förhållande som på en investering blir konsekvensen att man försöker få ut så många personliga fördelar av sin input som möjligt. Pakten har blivit en ekonomisk maktbalans och snart dör den av sig själv, allt enligt termodynamikens andra huvudsats.
Är det så konstigt att Sverige idag ser allt fler ensamhushåll?

torsdag 9 november 2017

Burn, baby! Burn

bästa Nina Hemmingsson
Och så den där privilegierade Tranströmerska gläntan som utgår från en antagen valfrihet. Vill man inte bara bränna ner den ibland?

söndag 5 november 2017

lovlig


 Så har ett höstlov passerat och tösen har blivit ordentligt förkyld. Ordningen återställd. Däremellan har vi hunnit med en mängd saker och rest och träffat vänner och bekanta. Halva veckan var tösen hos sin Dalslandsfamilj och då har jag arbetat. Fem kubik ved har staplats, hängrännor och tak har rensats från mossa, det har täckts över jordgubbar och krattats löv, humle, bräken och nässelsnår har skurits ner och så har jag haft besök och varit på vift. Full rulle, alltså. Det bästa av allt är att jag har kunnat sova hela nätterna, men receptet är enkelt: att undvika ställa klockan.





Idag på sista dagen av frihet drog jag till Wanås. Dagen till ära föll ett stilla regn som smattrade fint mot det gula lövtäcket och skapade ringar på vattenspeglarna. Jag tog yttervarvet längs Jenny Holzers mur, korsade över och gick i stjärnform och upptäckte därför många nya verk som jag hittills hade missat. När regnet faller blir färgerna starkare, reflexer och nya rum uppstår, och på så vis ser verken helt annorlunda ut än i solsken. Idag föll ett ytterst anspråkslöst regn och temperaturen var mild för årstiden, så på två timmar hann jag se lejonparten av skulpturparken utan att bli nerkyld.



Jag genomkorsar skogen och ser nya rum, överraskande verk och häpnar ofta över kontrasterna mellan omgivningarna eller hur väl de smälter in i naturen. Ibland hörs rösterna från verken av Marianne Lindberg de Geer och Robert Wilson, eller från barn som klättrar och jagar, gungar och smyger. Det är som om min hjärna fylldes av andras energier. Ja, att vandra här är verkligen som att göra en andlig resa, jag blir liksom uppfylld av allt högt. Här känner jag vördnad, glädje, skönhet, mening, klokskap och eftertanke, men även lek och bus.



Jag tycker så oerhört mycket om Wanås, och kanske är det särskilt för att utbudet skiftar lagom mycket mellan gångerna jag besöker stället. Min hjärna hinner ta in, registrera och bearbeta allt under tiden jag vandrar från ett verk till nästa. Att gå här är som en skattletning, man måste nämligen leta efter konsten eftersom varje verk har ett eget specifikt och anpassat rum. Den vackra gamla parken av i huvudsak hundraåriga avenbokar har åtskilliga dammar och vattendrag som skickar ljudkulisser och speglar. Dessa naturhinder avgör din framfart, plötsligt skymtar något och du tar en ny väg, så hörs ett ljud och av nyfikenhet vänder du plötsligt helt om och tar en annan tur. Överallt blir du överraskad av hur klurigt och lekfullt, barnsligt utlagt och planerat stället är, och för varje år blir det allt underbarare och underligare. Skulpturparken tycks leva ett eget liv och jag dras in och slukas av dess magiska charm och låter mig beredvilligt förföras.


torsdag 2 november 2017

Buljong


Allmän plats, som traditionellt sett är manligt kodad sedan tiden före Platon, har krympt med tiden. Kvinnor, som idag har egna medel att röra sig fritt, rösträtt och kan utbilda sig, tar plats och utmanar de traditionella gränserna. Enligt en logik baserad på "naturlagarna" krävs därför starkare och mer muskelförsvar av utrymmet, eftersom Gränser må försvaras. Men vems är gränserna, och hur ser de ut? Går de att ta på, och kanske främst av allt: vem tjänar?
Jag tänker, att orsaken till varför ultranationalism & ordning och reda & försvar genom vapenskrammel & slå istället för att diskutera förordas av makt[män]niskor, är för att råstyrka och musklernas språk är enkelt och direkt. Inget svammel om förståelse här inte, filosofi och tankenötter är för bakdörrsmän. Kända maktmetoder, som förminskning, terror, marginalisering, skam, misogynitet och utanförskap handlar om att ta makt - åt en sida. Med hjälp av styrka bevisar man en maktordning som handlar om erövringar och ingen vill väl vara förlorare.
Polarisering går likt ett spöke genom västerlandets kulturhistoria.

Om jag skulle koka ihop mitt eget liv till en buljong skulle man kunna säga att jag vid tillfällen då jag har varit underlägsen har sluppit bli ifrågasatt, men har jag varit på egen planhalva, och delat med mig av mitt egenutrymme, då har jag funnit mig utmanad och ifrågasatt... klart att det då är lätt att fundera i banor som;
- Klarar vissa inte av att hantera underläget utanför sina "domäner"? men var, i så fall, går denna föreställda gräns?
Är det i denna buljong som bristen på jämlikhet visar sig som klarast?

Jag undrar: vad håller denna katastrofala böjelse, att ständigt åberopa gränser och olikheter, kvar? Varför ser vi inte gärna likheter mellan människor istället? Polarisering bär med sig strid, det vet vi nog alla innerst inne. Stridsropet Kvinnor och barn först är kodat genom århundraden av misogynitet, och traderat som försvar av de svagare. Dilemmat är att de som kallas svaga är de som blir utsatta - av de självutnämnda försvararna.

Ponera att det inte är ett dilemma.