Bebådelsedag

Det är mycket nu. I torsdags kväll kontaktades jag av chefen som lät ansträngd i telefon, och efter att ha frågat om namnet igen och bett honom förklara varför han ringde förstod jag att han hade blivit kontaktad av mitt fackförbund och kände sig pressad. Han säger att han vill att jag kommer tillbaka, att kollegan skall bli uppsagd och att jag får tänka på saken. Jag undrar om något mer har hänt och han svarar jakande, det handlar om ett kontrakt som kollegan vägrat att skriva på, säger han.

När jag senare kollade in mailboxen såg jag att fackets huvudkontor i Stockholm hade sänt mig ett mail. En person behöver uppgifter för kontrollera om caset går att förhandla i domstol, man behöver indicier, något som kan användas som bevismaterial. Dagen därpå blir jag uppringd av personen och idag har jag sammanställt ett referat från händelseförloppet, samt en sammanfattning av mitt liv på auktionshuset. Med ledning av arbetsmiljöverkets hemsida kunde jag snart notera att mina uppgifter uppfyllde alla punkter av det man kallar kränkande särbehandling, men det är det inte jag som avgör.

Det tog mig hela dagen att sammanfatta eländet, inte minst en stor dos övertalningsförmåga på grund av det vackra vädret, men efteråt fick jag äntligen gå ut i den nedgående solen och fick mig då en underbar, uppfriskande promenad. Inget är som frisk luft.

Vilket väder det är nu, vilken tid! Igår hörde jag trädpiplärkan (jo, jag är tämligen säker), och idag fick jag höra ängspiplärkan och en underbart galen stare som lät som en blandning mellan näktergal och ormvråk, uppblandad med typiskt starkrax. Där satt han, högst uppe i den högsta björken och bara sjöng av hjärtats lust. En får hoppas att det lilla hjärtat inte brister. Senare om kvällen, när jag var ute för att slänga komposten inne i min lilla skogsglänta, hördes koltrastar och gärdsmygar tävla om revir. Det är som om luftrummet inte rymmer mer ljud, och bilar, motorsågar, flygplan eller motorcyklar inte kunde höras mer, någonsin. Tänk om...!

Nu ska den resterande helgen gå till att ladda upp inför kommande veckas möten med facket och en gammal kollega. Jag måste ta reda på om jag gör rätt i att ens tänka på gå tillbaka till chefen som har varit det sämsta chefsämne jag har mött hittills, och det säger inte litet... Mot slutet av veckan ska vi in till Malmö för tredje gången, fast då blir det med anledning av ett kul releaseparty. Tösens låtsasbrors band har fått skivkontrakt och det är stort, mycket stort.

Men störst av allt är kärleken, för utan den hade jag inte orkat med allt debacle. Och tösens pappa dök inte upp denna helgen heller, trots planer och lovord. Men vem är förvånad?

David Crosby - What's broken

Onsdag i slutet av mars

Onsdag och solsken. Tösen och jag har tagit årets första kopp kaffe utomhus och nu vilar hon igen. Influensan har gjort att man har skjutit på veckans ena prov, men pressen ligger där. Vi har ägnat kvällarna åt film och på dagarna har jag varit ute på långpromenader för att låta henne få vila ut ordentligt. I tankarna snurrar funderingar kring hur det är att ha någon att rå om, att vilja men inte få lov att göra det eller att bli tagen för given när man gör det. Framför allt tänker jag på hur vackert det är när omvårdnad märks, vårdas och uppskattas. Omtanke, kärlek och respekt är ändå det vackraste vi människor kan ge varandra.

Ser på vackra bilder från ett annat land. Slösande sol och honungsgula kulturmiljöer med citrusdoft och gregoriansk stämsång. Jag drömmer mig bort en stund, tänker ibland att människor som lever i ett varmare klimat borde bli öppnare, sinnligare, kärleksfullare. Ändå krigas, hatas och åtskiljs det. Drömmen bort är en exotisk verklighetsflykt som har gäckat oss nordbor redan långt före industrialismens gråa dagar. Det är ju grönare på andra sidan, maten smakar bättre, vinet flödar och så talar man franska...

Nu öppnar jag dörren och som i ett trollslag återkommer jag till det som är min verklighet och till min alldeles egen, fantastiska värld av fågelsång, dofter och sparsamt ljus. Långsamhet, stillhet och eftertanke fyller mig med respekt och uppskattning. Jag fyller lungorna och vet att allt kunde vara så mycket, mycket värre.

Spring - Full Album

The Amazing - Blair Drager

På lokal

tredje konserten i mars var på hemmabana. Legendary Lovers består av fem medelålders män i sina bästa år, spelandes såkallad habil rock med Klippanpunk-inslag. Helt OK men inte så mycket mer egentligen, men en får ta vad som ges i skogarna. Jag går, som alltid, ut ensam och utmanar på så vis det lokala etablissmanget. Envis är jag, jag vill visa att det går att som ensam dame njuta av musik på lokal utan baktankar. För tyvärr är det så, att en ensam dame på lokal ses som något exklusivt, ovanligt och exotiskt och sådant måste ifrågasättas. Det är onaturligt.

Jag ställer mig alltid långt bak när jag är ute, på så vis slipper jag omgivande, störande ljud och kan insupa atmosfären som jag tycker är lika viktig som föreställningen. Här bak står en oftast med ryggen vänd mot en bar, eller som i detta fallet, en disk, och folk som går förbi gör det ofta eftersom det går skytteltrafik mellan sätena på ena sidan och baren på andra. Jag ser då på nära håll hur folk förändras, ofta handlar det om stadier av förfall efter devisen "där alkohol går in, där går vettet ut". Män som intar alkohol på lokal tenderar att glömma bort sina sista trettio år och det händer ibland att deras tungor slirar på mer än orden. En av servitriserna, och jag själv, fick erfara en sådan slirning i örat och en i munnen. Det är vare sig särskilt önskvärt eller berikande för kvällen, kan jag meddela.

För några år sedan kallades jag Tyson av mina vänner. Det var efter en livekväll i Ronneby, då en storvuxen karl envisades att studsa på mig, upprepade gånger, och jag blev arg. Studsaren påpekade då att jag var sur genom att rita en nedgående båge med pekfingret mot sin mun. Min reaktion var instinktiv. Genom att hoppa upp och slå till honom med en knytnäve, träffade jag hakan med en smäll. Pang. På den tiden var jag omärkt av starka, tuffa karlar, jag var ung, gick på svetsutbildning och en av mina lärare frontade i bandet. Jag hade omgivningen i ryggen och studsaren fick skamset gå därifrån efter att ha outats från högtalaren.

Idag är saken annorlunda, min tantålder gör att jag måste tänka efter och undviker direkta konflikter. Strategin har ändrats från anfall till försvar; oftast räcker det att jag säger något obegripligt och framstår som "svår tjej" för att slippa fler påhopp. Man måste vara på sin vakt. Att som ensam tjej gå på lokal där män dricker öl och samlas i grupp är inte helt oproblematiskt, tyvärr. Men jag ger inte upp, för ni män där ute som känner mig, vet att (även) jag är där för att lyssna på musik. Det är en kamp att veta att någon gång i framtiden kommer min dotter att vilja göra samma sak. Jag jobbar för det, och för min rätt att få vara ute. Utan förkläde.

Jan Stenmark

Dagar i mars

Mellan göromål som har med kärlek, ved och vatten att göra hinner jag oftast även göra avstickande promenader. Promenaderna har länge varit mina godaste vänner och käraste ägodelar, det är under dessa jag kan tänka på saker som inte är av praktisk karaktär, jag slappnar av och blir nästan lugn när jag är ute. Det blir fler sådana, nu i mars.

Min dagsrytm är långsam, det är som om jag har åttio år av stress att ta igen. Jag brukar säga att jag lever i en ung kropp men tänker med en gammal hjärna. Allt går långsamt, jag beaktar, reflekterar, funderar och tröttnar fort. Vi är inte i samklang, alltid, min kropp och hjärna. Värst är det väl när hormonerna ställer till det; vid tidpunkten för mens är jag som mest avskalat praktisk och krass, ser på livet med de mest pragmatiska ögon jag förmår och ibland kommer jag på mig själv med att kritisera den lullighet varmed jag hanterat den övriga månaden. Ställer tillrätta och städar upp. Jag är en orkan av ork, tills hjärnan stänger av och jag närmast kollapsar av utmattning. Så går cykeln, runt, runt.

Idag har jag städdag, jag försöker att hålla mig till vissa rutiner eftersom struktur är bra. Än så länge kan jag bara ytdamma och dammsuga torpet, så här års är det ingrott av vinterns vedeldning och jag längtar efter att släppa loss tornadon och gå lös på mattor och trägolv, fönster och tak. Om litet mer än en månad åker mattorna ut och upp på vinden, då öppnar jag fönsterna och sitter i dörröppningen med en kopp kaffe igen. Kanske, kanske att sällskapet är en annan röst än radions, men det får framtiden utvisa.

Där ute smattrar en gärdsmyg och koltrasten har flyttat på sig. Om ett par timmar kommer skogsduvan tillbaka, ungefär samtidigt som tranorna och när kossorna råmar, och om kvällen hör jag kattugglan. Cykler av ljud, och med en dagsrytm som jag har lärt mig att älska.

Black Rebel Motorcycle Club - Red Eyes And Tears

När allt klaffar

på GONG

Om SJ sköter sig som de ska och allt klaffar med tösen här hemma, då hinner man göra en tur till Uppland, gå på konsert i skogarna utanför Sala och träffa vänner från hela landet. Om allt klaffar som det ska och vädret är på sitt bästa humör, kan man dagen efter flanera på de kulliga vägarna i Uppsala, gå på alla underbara museum och se människor dricka kaffe utomhus. Om allt klaffar som det ska, kan man känna dubbel glädje över att få vara två i en, för när man talas vid med teknikens hjälp kan så mycket gå fel. För... När allt klaffar som det ska, då skiner solen, fungerar tekniken och samtalen handlar om kärlek, då är musiken som vackrast, ölen godast och de vänskapliga mötena som allra, allra bäst.

Tack helgen i vecka 10, mars 2017. Dig glömmer jag aldrig.

GONG - I Never Glid Before med Daevid Allen <3
GONG - Master Builder och The Glorious OM riff med Steve Hillage <3 

Rejoice! I'm Dead! Kommentar med Steve Davis till det nya albumet

Alcedo atthis

jag måste få skriva av mig litet, hjärnan kokar över och det känns som om det enda sättet att få litet tankestruktur är genom att skriva, fritt ur hjärtat. Det bor en rädsla inom mig, en skräck för att tappa orden. Tänker på mormor som efter sin stroke blev av med talförmågan och plötsligt befann sig i ett land utan möjlighet att kommunicera. Vad gör man? Hur gör man? Hur orkar man?

Med humorns hjälp försvann hennes ångest successivt och hemma hos mamma kunde hon känna sig trygg. Medicineringen gicks igenom och fick en kraftig reduktion, snart kunde mormor börja gå igen med hjälpen av en svensk rullator och mamma. En ska alltid jämföra, särskilt när det känns tungt.

Jag skriver på en ansökan till ett nytt jobb. Det är ett så kallat prestigejobb och ansökan skall ha poänger, imponera och språket skall flyta. Ibland ringer telefonen och jag måste leta reda på saker, blir avbruten i tankeprocessen, glömmer bort att äta och går ut alldeles för sent. Skrivningen är en jobbig process som påminner om mina tillkortakommanden. Att jag är sjuk. Jag vill ju inte veta!

Gårdagens promenad var som ett kapitel ur Salinger, den kom som en skänk från ovan, en gåva. Just när jag skulle bryta ihop av utmattning belystes världen av ryggtavlan på en kungsfiskare. Alldeles lysande turkos mot det svartgrå, endast fem meter från mig. Hopp! så flög den vidare och jag beslutade mig för att följa efter och ta den långa rundan längs Rönne, för att kanske få en ny syn av den. Strax hade jag inte mindre än två ystra juveler framför mig, de svirrade runt varandra, hoppande mellan träddungarna och vassruggarna som hänger över vattendraget. Nästan helt ovetande om mig. Jag kunde följa dem ett par kilometer fram, tills de försvann ur min syn, på andra sidan om ett delta. Där hörde jag sången. Och jag kunde gå hem igen, lättad och gladare.

om man anstränger sig till det yttersta går det att skönja två azurblå fläckar

Nash

Jag har varit på månadens första konsert. En person ur min gamla vänskapskrets var där, han är den som mest aktivt tagit ställning mot mig efter misshandeln 2014 och som har fått mig att inse hur mångbottnat det är att vara brottsoffer. Män i grupp. Småortsbor.

Att känna sig utfryst är aldrig roligt, särskilt inte om man börjar sänka garden som jag ju har gjort i och med förälskelsen. Man vet aldrig när stunderna kommer, rätt vad det är vaknar man upp ur drömmen och behöver den där armen och den tröstande rösten som man har blivit så van vid.

Genom musiken och texterna, med sina klassiska americanaberättelser om bottenlösa svek och olycklig kärlek, kände jag mig snart delaktig i den speciella gemenskap som melodierna skapar. Och efter att personen försvunnit ur min omedelbara närhet sveptes jag åter med i stämningen. Det blev en fantastisk kväll, nästan lika fin som jag hade hoppats på, den dagen i januari när jag beställde biljetten och bestämde mig för att bryta ledsnadens grådassiga mönster.

Och om en vecka är det dags igen...

Israel Nash - Rain Plans

Mars

Tizian

att läsa sina egna gamla blogginlägg är litet som att göra det där farliga. En ger sig ut på tunn is, kanske känner man igen sig, eller så inte alls.
En gång för snart sju år sedan skrev jag mitt första blogginlägg. Det handlade om ensamhet i tvåsamhet. Jag var vid den tidpunkten på väg bort från min situation och mentalt inställd på stora förändringar, vart eller hur var ännu stora frågetecken som väntade på en lösning. Bloggandet hjälpte mig att få rätsida på tankarna och att se en röd tråd i alla skeenden och jag skrev för att kunna gå tillbaka och göra jämförelser, såg livet som ett pågående projekt där jag var min egen exekutiva chef som kunde bestämma över framtiden. Idag kan jag se att det varit en viktig mental process, eftersom livet vid den tidpunkten tycktes mig stå vid sidan av, och i huvudsak bestämdes av andra.


för ganska exakt ett år sedan läste jag Barthes bok om Kärlek och skrev därefter ett inlägg på bloggen och jag funderar litet kring situationen nu och jämför med hur det var då. Arbetssituationen var i ordning, jag kände mig uppskattad och hade ekonomi och vardagens tider under kontroll. Jag mådde ganska bra. Libidal kärlek var något jag hade lagt bakom mig och att jag hade alla de vackra minnena kvar att leva på. Jag var nöjd. Eller kanske snarare, liknöjd, med livet som det tedde sig, där och då. Inte alla har haft chansen att uppleva kärlek. Så jag intalade mig, med viss framgång, att den platonska tanken på kärlek nog alltid varit min grej, egentligen.

Men.
Nu stormar det i mitt vattenglas. En varm, krusande vind drar in och sveper över och bort gammal inrökt unkendoft. En månad, och vi har träffats inte mindre än fyra gånger, trots avstånd och hinder.
Ibland är hinder vägen till framgång. Utan problemställningar klarar vi inte av att ändra på sådant som är fel, och för att kunna formulera frågorna måste vi ställas inför en vägg. Vad är det som tornar upp sig där framme, ska jag klättra, gräva, hoppa eller går det att gå runt? Kan jag kika genom?

Det som kallas lycka behöver sin motsats. Utan natthimmel ingen morgonsol. Yin och Yang. Ja, du har förstått. Jag är dum och lycklig, en marskatt.
Måtte det aldrig ta slut.

Idévärlden - avsnitt 7 "Det ska göra ont att leva"

David Bowie - Life On Mars