groove is in the heart

det är torsdag och jag har fått tvättmaskinens alla filter (hoppas, hoppas) rensade av tösens pappa, som var här på blixtvisit igår kväll. Eftersom tvättmaskinen inte ville pumpa in vatten trots att det sedvanliga vattenfiltret var rensat, fick jag köra tre mil till vännen P för att kunna tvätta den tvätt som hade havererat, men fick mig samtidigt en fin promenad och en hel del gott från sambruket med mig hem. Bl.a en hel back utrensade lökar som jag gjorde en löksoppa på under eftermiddagen. Det blev en hel del rensning ute på gräsmattan och efter fem fulla bunkar material till komposten kunde jag fylla den stora gjutjärnsgrytan med tunnskurna lökringar. Efter ytterligare tre timmar var soppan färdig för att brynas, lökarna visade sig innehålla väldigt mycket vatten, och efter ytterligare 30 minuter kokning i kryddad buljong äntligen klar att ätas ihop med de nybakta bullarna. Den är väldigt god, den franska löksoppan, men den tar tid och sen luktar torpet lök så idag blir det vädring och uppvärmning från grunden.

Torpet har under veckan fått en tidsenlig uppdatering i form av en ny kylfrys som till skillnad från den gamla är tyst och snäll och låter mig sova lugnt utan avbrott. Rasslet kommer från de bunkar och pryttlar som måste så uppe på kylskåpet eftersom det saknas plats någon annanstans. Alla ytor måste tas tillvara på ett litet torp, så enbart de mest behövliga föremålen får plats här, och så de vackraste såklart... ofta utgör dessa gemensam sak, men som antikexpert har det blivit en hel del saker utöver de mer praktiska, det måste tillstås. Paret lockurnor av slipad irländsk kristall, t.ex, som jag fyndade på nätauktion i somras och övertalade mig själv att de skulle bli en fin present till vännen som fyller jämnt i vinter. Nu står de så fint på hyllan i sovrummet under den praktiska älgtrofén från 1973 som jag använder som trostork och två inramade LP-skivor med kinky motiv. De gör sig så fint ihop där, på något sätt, och är det sista jag ser innan jag släcker den lilla röda boudoirlampan för natten. Mitt rum är fullt av saker, minnen och vackra ting. På golvet ligger en tjock guldafghan, väggarna är klädda med alla sorters bilder och t.o.m dörrarna har fått prydnader i form av teckningar som jag har fått i olika presenter av tösen. Det finns väl inget tema direkt, utan det jag ser är det jag gillar och det jag gillar brukar vara litet extravagant. Kanske föremålen på mitt lilla rum utgör en skön kontrast till mitt liv i övrigt, eller så talar de om för den som kommer in där, att torpinnan egentligen är en rätt flamsig typ. Eller så lider jag bara av vanlig horror vacui. På det nedre bokhyllsplanet, under samlingen av kinesiskt porslin, står mina naturböcker. Lyriken och romanerna står tillsammans med faktaböckerna i storstugan. Jag tror att jag tyckte det var praktiskt en gång, för under sommaren går de snabbare att dra fram när man kommer in från trädgården, och det är viktigt när man upptäcker en fjäril, fågel, trollslända eller en liten växt som man inte känner igen. Jag är allt litet praktiskt lagd ändå.

Den gamla kylen hade som sagt en tendens att låta väldigt mycket och ofta, och den nya sväljer mer än den gamla och är mycket energisnål men eftersom klumpen väger 85 kilo hade jag kontaktat grannen A för att komma till undsättning, men hans hjälp behövdes inte, utan vi tog ett snack om grannsaker istället, som lammkött, Bolmentunnlar och inbrott. Tisdagsvädret var snällt, så P och jag kunde montera om dörrarna till kylen utomhus, där det finns obegränsat med utrymme. Kyldörrarna vill jag ha vänsterhängda så att jag slipper hämta mjölken från sovrummet och sedan gå runt murstocken tillbaka till köket - den planen är ytterligare ett utslag av mina praktiska sidor.
Den gamla kylen och frysen som hade varit tvådelad, hade i det närmast obefintliga mellanrummet huserat en mus som haft sitt skafferi där en gång. Här låg nu en salig blandning av julnötter, något som såg ut som gammal smulig choklad och en mängd knäckebrödssmulor som nog hade lagrats där fram tills honkatten flyttade in förra året. Resterna drog mig till minnes hur det kunde låta uppe på vinden och utmed väggen till sovrummet, där vinrankan klänger. Ljudet av snabba tassar och av ettrigt gnagande på trä och annat, mer oroande material, är nu ett minne blott. Honkatten brukar efter frukosten gå ut och fånga sig ett par gnagare ute i färskskafferiet utanför, medan hanen lojt ligger kvar och inväntar att hon ska kalla på honom. Hon jagar mer än hon orkar äta och så tror jag att hon tycker litet synd om honom, han är allt litet bakom flötet, men snäll, så hon ropar och matar honom som om han vore en unge - och ger honom en hurring ibland om han är för påfrestande - som ersättning. Han verkar nöjd med upplägget.

Takhöjden under bjälkarna är lägre än kylens hela höjd, och köket är trångt, så vi fick baxa in klumpen långsamt mellan skåp och hyllor och dessförinnan plocka bort de väggfasta möbler som stod i vägen, kapa skivor och plocka bort onödiga golvsocklar av hopplockat restmaterial. Stackars torp, vad det har blivit skymfat! Inte bara av dåligt byggmaterial, utan innehållet, vad det har fått se och höra och utstå av mänskligt lidande. Jag ska se till att mina resterande år här blir tillfyllest för att åtgärda det som stugan har fått utstå. Att inte ha välfylld plånbok kan ha sina fördelar och särskilt om man bor i ett torp, man skyndar långsamt och tänker efter före, flera gånger. Tyvärr kan jag säga att stressituationer som uppstår med jämna mellanrum gör att man ofta handlar med fel del av hjärnan, så att ha ont om pengar kan å ena sidan föra med sig att stressen ökar men å andra hand gör det att man inte gör några drastiska åtgärder...

 Jag har nu bestämt mig för att inte återvända till arbetsplatsen. Avvaktar i nuläget ett utkast från fackjuristen som skulle ha varit klart redan förra veckan, men jag ska ta det med ro. Blir det inga förhandlingar ska jag inte öda mer av min kraft på saken. Min kära kollega A-L kanske startar upp en filial, och då är jag gärna med henne, tills dess skall jag vila och tänka och bara vara mamma. Kanske jag sätter mig ner och skriver igen? det som försvann med datorerna för två år sedan kanske går att återskapa i minnet, om jag skrapar försiktigt. Att kunna skriva av sig har en lugnande inverkan på mig, som jag berättade för den oerhört vänliga och förstående kuratorn på vårdcentralen, och jag känner faktiskt att livsandarna återvänder bara efter dessa flummiga rader. Någonstans bakom allt ytdamm finns jag kvar. Nu ska jag städa klart, vädra ut unkendoften, dricka ur dagens första kaffetår och gå ut i dimman.

Dee-Lite - Groove is in the Heart
Funkadelic - Maggot Brain

det vackraste

under promenaden idag kunde jag känna den där säregna doften av kyla och regn och bara en halvtimme senare började träden ruska sådär som de gör under ett annalkande oväder. Strax därpå, under en kort stund, befann jag mig mitt i en märklig mikrostorm och omgiven av singlande gula löv och ett kallt regn hördes inget mer än rasslet från de fallande löven och de tunga dropparna. I skyddet av lövkronorna var det som om jag befann mitt i en tavla av Claude Monet. Mörkret som sänkte sig gjorde att de gula trädkronorna antog en gradvis varmare ton och kontrasterade mot de snart helt svarta och regnblanka trädstammarna. Efter ett litet tag bröt solen igenom, från strax över bergskrönet skickade den sina brandgula strålar nästan horisontellt in genom dalgången och vi som befann oss över bäckravinen kunde bevittna hur kondensdimmorna från Skärdammen lyfte över ravinen och seglade som små molntussar genom ravinens zig-zagbana.

Skogen brinner nu, nere i den fuktiga dalgången och längs vattendragen och de sipprande klippskrevorna målar den glödande orange, guldockra, postgul och terrakotta, medan här uppe i de torrare och bergiga klippskrevorna har boklöven som tidigare varit mörkt klorofyllstinna återtagit vårens skira, ljust absintgröna färg. Nästa vecka har löven tappats i dalgången, medan här uppe kommer topparna att brinna ett tag till och fotografer trängs för att föreviga miraklet. Parkeringsplatsen under Naturum är full till bristningsgränsen under helgerna och man får stiga undan för familjer med hundar i snöre och barn i ryggsäckar, alla rustade för strapatser i ändamålsliga kläder. Vi är ett naturälskande slag, vi tempererade nordbor och japaner. Jag tänker ofta på det när jag ser en grupp utländska besökare, men vad tänker de om vårt dyrkande? Går det att känna urkraften eller är den bara hopplöst, kulturellt betingad?

De starka färgerna som tycks komma inifrån löven glöder nu med solens hjälp så att jag nästan tappar andan. Här hemma har bäcken fått vatten som porlar och kluckar över stenar och nedfallna grenar och morkullorna turas om att skrämma slag på den som törs kliva in på deras revir. Jag har svårt att tänka mig att det finns en vackrare plats än här, just nu. Det skulle vara Maine kanske, eller Kyoto...

Dungen - Jakten genom skogen

Shinrin-Yoku "Skogsbad" - Natursidan

Reflexion

det är nu fjärde sjukdagen och jag har så smått börjat återgå till att fundera kring samtiden igen, det är minnet som krånglar och jag har märkt att det är svårare för hjärnan att försöka återkalla detaljer i nutid än att tänka abstrakt. Hjärnan är en fantastisk manick, den vill rädda kroppen genom att stänga ute oro, och därför är koncentrationen på detaljer och minnesfunktionen urkopplad. Men sömnen är kass, tröttheten förlamar, kroppen börjar krokna och jag utmanar orken varje dag.

För att ladda upp hjärnan med bra minnen har jag gjort trevliga saker under ledigheten, i helgen var jag i Lund och såg Inferno på bio och åt gott på Grand i härlig miljö. Jag tycker verkligen om det dämpade sorlet av människor som trivs och det mjuka ljuset som silar in från raden av frontfönster, om man sitter på Gambrinus har man dessutom takfönster och så är maten utmärkt! Från de små borden hörs inga skrap från stolar, inget klirr från bestick, inga höjda röster, utan bara ett belevat sorl, dämpat av hänsyn till omgivningarna och för grannbordets bästa. Atmosfär.

Jag har tur som har en god vän som bjuder ut mig ibland, vi pratar om resor och lösa framtidsplaner, litet politik och jag får känna mig normal och t.o.m. litet smart ibland, vilket alltid är trevligt. Det finns människor som har förmågan att lyfta andra genom att omärkligt leda in samtal på gemensamma intressen, ha humor som aldrig tycks skavas i kanten, och som vet att tystnad och utebliven respons inte är arrogans. Vanlig gammal hederlig hövlighet, ödmjukhet, anspråkslöshet, blygsamhet, respekt - är saker som tycks mig allt ovanligare idag och som därför är så mycket viktigare att ta tillvara när de väl uppenbarar sig.

Jag är rik som har vänner kvar, trots att jag är tillbakadragen. Min kamp är för att kunna ge dem tillbaka, det jag har fått.

Jefferson Airplane - Today 

Human

Moustafa Jano
Every Person Has Lost Something

så kom då höstregnet, äntligen. Ett par små strömavbrott, med medföljande oro för uppkoppling och innehållet i frysboxen, lyckades inte lägga sordin på lyckokänslan nu när skogen blivit upplyst underifrån av gula löv, och dofterna, åh dessa ljuvliga dofter som påminner om saker man hunnit glömma under de 1,5 månaderna vi har varit utan regn, triggar näsan och hjärnan och de små, grå celler som bor där inne att forma ansiktsmusklerna till ett brett leende. Lycka.

Tänker på hur bortskämd man är, i ett land där vatten är en självklarhet. Åtminstone om du bor i en stad. Jag skulle kunna orera över den tunnel som ska föra vatten tvärs över Skåne, från Smålands inland till de rika städerna i sydväst, och kalla företeelsen kolonial. Eller så skulle jag kunna raljera över fördelningspolitikens utposter, på hur vissa betalar enorma summor och väntar på att bli lottade för att få springa en marathon, när det finns människor som flyr mellan länder med sina barn och den sista gnuttan hopp i det lilla bagaget. Men att orera och raljera är trist, särskilt om man föredrar helheten och tycker att det är alldeles för stort fokus på detaljer. Detaljer detaljer, allt går ut på att skymma det viktiga i livet. Samvaro, sällskap, umgänge, gemenskap - kärt barn har samma namn.

Ja, jag har sett filmen, och ja, den grep an hjärtesträngen och tonen fick körteln som ligger alldeles intill tårkanalen att producera saltvatten. Saltvatten som det går att framställa energi av. Kvinnor i Afrika har prisats för att ha gjort batterier med hjälp av urin och det går att läsa att även andra kroppsvätskor, som tårar, blod och sädesvätska kan aktivera batterier och skapa energi. Det är fantastiskt. Liv är fantastiskt. Och när man tänker på hur mycket en morgonkram kan ladda din dag så inser man hur viktigt det är med liv, att det är liv som ger hopp och styrka. Ändå väljer några viktiga nyckelpersoner en helt annan väg. Makt och liv tycks mig olika sidor av samma mynt. Mänsklighet är styrka, mänsklighet är råhet, mänsklighet är kärlek, hopp och hat i en och samma enhet och det skrämmer att aldrig veta vem du möter av de båda, ändå gör nyfikenheten att vi når fram till varandra, som väl är. Slumpen, det oberäkneliga, magkänslan eller instinkten är känslor som aldrig kommer att kunna digitaliseras eller förutses, hur mycket tekniker än försöker.

Liv är makt att påverka, så använd det klokt.

Spain - Untitled #1

legenden om st Göran och draken

Gunnar Nylund, Rörstrand

Vi pratar litet om skolan under frukosten och tösen säger att hon är rätt nöjd med allt som händer runt omkring henne, trots att det är rörigt. På dotterns skola har krisen varit ett faktum sedan skolstarten i augusti, men vi känner till orsaken och löser knutar som uppstår för stunden. Även eleverna känner sig behövda när deras unika uppfinningsförmågor och problemlösningar tas på allvar och på så vis har krisen blivit ett gemensamt problem, inte bara vuxenproblematik och politik. Det är visserligen väldigt synd att energi går åt att lösa onödiga problem, som bristande schemaläggning, men det har visat sig att många som tidigare inte har känt sig delaktiga eller synliga nu har fått en nytändning.

Även på min arbetsplats är det kris, men jag har tagit hjälp av en facklig företrädare som pekar ut en väl definierad problematik och plötsligt uppstår möjligheter igen. Jag kan snickra på en egenhändigt utarbetad handlingsplan som fungerar, även om det är väldigt tufft tidvis.
Det är lättare att hantera svårigheter när man vet vad de beror på och om man är fler som känner samma problematik, det är bara att jämföra med att göra lumpen eller arbetet på ett verkstadsgolv eller sjukhus.

Svårigheter som är igenkänningsbara och identifierbara kan bli själva gnistan till skapandekraft och fantasi, alltså viktiga impulser som drunknar i en alltför slimmad organisation. På en arbetsplats med få anställda, alltså under sex personer, är personalstyrkan utlämnad till chefens nycker och humör och situationen kan i värsta fall liknas vid en terrorregim. Plötsligt ändrade planer, ingen eller vald insyn i förändringar eller oförmåga att lyssna på kritik gör att arbetsgolvet börjar gunga och resonansen syns på personalen som istället för att samarbeta börjar konkurrera om chefens gunst. Hotet om uppsägning är ett effektivt etter som gärna sprutas in mellan raderna om effektivitet, höga personalkostnader och chefens goda självuppoffringar.

Sådana splittringar mellan personalen skapar utanförskap som hindrar känslan av att göra rätt, och slutligen även från att göra ett bra jobb. Arbetsglädjen släcks.
I motsatsen - hos känslan av samhörighet - uppstår skaparglädje. Vi ger helt enkelt mer av oss när vi känner att arbetet uppskattas och ditt handlande blir för allas bästa. Det kallas trivsel.


Egentligen är problematiken urgammal. Ensam blir en motgång förlamande men tillsammans är du stark.

Dukkha

Sune Jonson

jag älskar snällhet. Den värsta formen av avtändande mänskliga egenskap jag kan tänka mig är självgodhet, utsugarmentalitet och förtryck. Feghet går också fetbort - och självömkan. Alla dåliga egenskaper hänger ihop på ett sätt som skulle kunna definieras med ett ord: maktgalenskap.

Om jag skulle skriva det på näsan skulle jag göra en sprängskiss av eländet, litet ungefär som råttan på repet. Ja, du vet den där gamla sedelärande historien om pojken som inte ville gå till skolan. Vi lär barn att lydnad är lika med snällhet, fast med åldern förknippar vi snällhet med dumhet och hånar den stackare som inte vågar stå upp för sina ideal. Stefan Einhorn beskriver det såhär och Fredrik Edin såhär medan båda är överens med mig och Kropotkin om att samarbete is da shit.

Jag vill inte fastna i gnällträsk, inte bli tjurgumma eller häxan surtant. Jag vägrar, för jag tror på snällhet, godhet och vänlighet som en inneboende egenskap hos alla. Det är bara det, att inte alla vågar plocka fram den egenskapen, kanske eftersom livet har lagt sordin på känslorna - men, tänker jag, förstår de då inte vad de missar? Om livet är en jämmerdal är det bara att inse det och göra något gott av lidandet, kanske genom att känna igen den hos andra. Och om hela livet innebär längtan och längtan leder till otillfredsställelse, ungefär som råttan på repet fast utan de moraliska aspekterna och de vassa pekpinnarna, är den samtidigt en fantastisk drivkraft. Längtan är livslust.

Jag kommer alltid att passa på att bli glad över snällhet när den uppenbarar sig, och om den sedan visar sig vara falsk så har jag åtminstone fått en stund i solen som är värd all möda. Det blir de stunderna jag kommer att minnas när jag blir gammal och senil, likt en vacker filmsekvens på repeat. Fram till dess kommer mitt mantra vara: jag lever.

Tore Johnson

Funkadelic - Super Stupid

Livet

lita aldrig på gubbe i keps

ta din egen cykel nästa gång

åk aldrig på skuta som drivs av alkohol

- Nygammalt shaolinordspråk- 

Frank Zappa and the Mothers of Invention - Trouble Every Day

Daemon

Ho Fan och existentialismen

4/10
blir hotad av kollegan som skriker och hänger över mig med knuten näve. Anledningen: jag ber honom ta hand om sina egna kunder och säger att jag är trött på att ta hans byk och att det är för kundens bästa. Konsekvens:  Chefen beskyller mig för att vara otrevlig. Kollegan är "känd för sitt hetsiga temperament" och jag ska be om ursäkt eftersom han inte kommer att göra det. Jag vägrar och blir beskylld för arbetsvägran. Jag mailar kunden. Chefen vill att jag ber kollegan om ursäkt, jag vägrar och tycker att min kollega kan ta kontakt med sin kund, hänvisar till en diskussion under ett tisdagsmöte som handlade om ansvar för våra egna kontrakt och tycker att hans beteende är oacceptabelt. Ingen ska behöva stå ut med en kollegas hot och skrik och kvinnofientliga invektiv, inte bara om man har en utmattningsdiagnos. Jag ber chefen vara oroad för vår kvinnliga kollega som ständigt måste städa undan efter andras slarv. Var rädd om henne, säger jag. Han reagerar med tystnad.
Gör mitt arbete och kör hem.

Hemma tröstar tösen och jag varandra, hon har också haft en jobbig dag och ville överraska mig genom att baka bullar åt oss på kanelbullens dag, men degen är tung och vill inte bli som hon hoppats. I skolan har hon fått en kortslutning och kunde inte förklara ett matteproblem på tavlan, jag säger att det kan vara bra att klasskompisarna kan se att även solen har fläckar. Nu sitter hon med en kudde och har gråtit. Vi kramas, hjälper varandra med degen och ersätter smöret som tagit slut med kokos, rester av dadelhack och råsocker och bullarna avnjuts senare som efterrätt. Både tösen och jag  behöver mat och vila och närhet för att må bra och kvällen blir fin. Somnar nöjd, tänker att det som verkligen räknas och är viktigt är helt, och sover tungt.

onsdag 5/10
sjukanmäler mig, jag har sovit men är trött och har ett tungt huvud. Känner mig jagad och kan inte sitta still, samtidigt är jag orkeslös och får ingen ordning på tankarna. Skriver en lista på sådant jag måste göra och börjar ringa myndigheter och planerar dagen. Orkar ta tag i saker, vilket känns bra.

Jag vet av erfarenhet att jag är hyperaktiv och effektiv i chockfasen och att jag snart kommer in i en låg fas och måste passa på. Det är fördelen med att ha en rutinerad sjukbild. Får fin respons av facket som sätter en förhandlare på ärendet och kallar det jag har varit med om för trakasserier. Ett ord hjälper för att tankarna ska börja klarna. Jag blir rekommenderad att ta sjukledigt under de sju dagar som jag har lov att vara ledig utan intyg, och att avvakta ombudet som skall ta kontakt under veckan. Responsen gör att jag kan andas normalt igen och får energi att ta itu med sådant jag har velat göra en tid. Ringer Vårdcentralen, försäkringsbolagen, tar kontakt med en ny bank och gör en retroaktiv anmälan av överfallet den 1/8 hos mitt andra försäkringsbolag. Tanken är på framtiden, och jag hoppas att sjukvården i Klippan har möjlighet att sätta sig in i problematiken, trots att jag aldrig har varit där i eget ärende tidigare. Jag har inte orkat.

Får tid 11.00 hos VC i Klippan och ett möte med min husläkare, M. M är från Irak och har svårt med språket. Han vet inte vad mitt yrke är och innebär och jag ägnar mycket tid åt att förklara, men inser att han egentligen inte förstår. Vi ler mot varandra och jag känner att jag måste hjälpa honom och glömmer mitt eget ärende för en stund. Det ger en kort respit från ångesten men blir tyvärr något jag tänker mycket på under kvällen, vilka blir konsekvenserna, har jag fått den respons jag behöver. Vad händer om jag inte blir tagen på allvar. Sjuksyster tar EKG och sänkan och jag har normala värden. Jag förklarar att jag normalt har låg sänka, men får inget gensvar, syster har bråttom och skyndar ut ur undersökningsrummet och jag får känslan av att jag tar upp tid. Pratar med min doktor som summerar min kroppsliga status som mycket god, att han hör av sig och säger att den kurator jag bett om (psykolog saknas) skall ringa mig under fredagen. Jag får en lapp, M skall kontakta mig måndagen den 10/10 ca 08.40.
Jag kör hem och tar vägen förbi bilverkstaden inne i Ljungbyhed för att höra om garantin fortfarande gäller för reparationen som har gått sönder igen. Jag får en verkstadstid dagen därpå. Hemma plockar jag fram vedklyven och hämtar grovved och klyver ved i ett par timmar, tills tösen kommer hem, därefter tar vi kaffe och bulle ihop och pratar litet innan jag värmer upp vedspisen för middag. På kvällen tittar vi på Syskonen Baudelaires olycksaliga liv och hon lägger sig.
Jag har fått tre mail från chefen. Jag svarar inte på det senaste som uppenbart är skrivet i rädsla, möjligen är han onykter, men det som står där oroar mig och jag börjar grubbla. Innan jag somnar pratar jag med O på telefon som ger praktiska tips och medhåll. Tack vare samtalet kan jag somna men sover oroligt och vaknar åtskilliga gånger. Minns inte när jag sov en hel natt senast.

torsdag 6/10
Vaknar med huvudvärk och ont in nackmusklerna. Efter frukostrutinerna tar jag bilen till verkstaden, med lånebilen kör jag hem och väntar på samtal. Eftersom vi ofta har strömavbrott och saknar mobiltäckning har jag stenålderstelefon och saknar nummerpresentatör. Därför måste jag vara inomhus vilket har både för- och nackdelar, jag måste ta det lugnt, medan väntan gör att jag börjar tänka och blir orolig. Tittar åtskilliga gånger på mailen, läser om chefens meddelande trots att jag har lovat mig att inte tänka på arbete när jag är hemma. Olustkänslor kryper inpå och under skinnet och jag känner mig utsatt, hotad och märker inte hur jag låter ondskan ta över. Syftet med hans mail är uppenbar, och jag förmår inte att värja mig.

När jag slussas runt hos ett försäkringsbolag utan att få tala med någon på skadeanmälan, brister det. Jag ber den fjärde slusstelefonisten om ursäkt och lägger på luren, men har fått ett telefonnummer. Efter ett tag orkar jag ta mig igenom uppgiften på deras hemsida och sänder anmälan, en smula lättare på hjärtat. När det fackliga ombudet ringer är jag slut och trött och svamlar och märker att tankestruktur saknas. Jag lägger på och känner mig dum, överkörd och misslyckad. Jag kommer att bli av med arbetet och börjar oroa mig för framtiden. Tankar går i kors. Mekanikern ringer, bilen är klar, jag kör och hämtar den och betalar 540 SEK, kör och handlar och så hem igen. När klockan är 15 hör tösen av sig, klosterlunken är över och jag kan hämta henne vid skolan. Packar med badpåse och så kör vi till simhallen. Är nere, ledsen och arg och besviken, mest på hennes pappa som har gjort sig påmind igen efter en lucka på över tre månader. Det brukar ta mig 33 minuter att bli av med de svarta tankarna, men idag är jag fast i mörkret. Inte förrän hemma igen kommer jag på att jag har glömt äta, och efter middagen är det bättre. Vi kramas, skrattar och tittar på film och när tösen har lagt sig tittar jag på The Wolf Pack på svt play, gråter mig till sömns och vaknar 01.00 och somnar inte om förrän morgonen.

fredag 7/10
När klockan ringer känner jag mig oerhört trött och utmattad och hjärtat pumpar hårt. Morgonrutinen som har fyllts på med vedeldningen tar litet längre tid, men med värmen kommer känslan av ombonat hem tillbaka och när tösen hoppar på bussen är det varmt. Jag är orolig, springer fram och tillbaka, kokar kaffe och eldar, läser artiklar sporadiskt och har svårt att koncentrera mig på en sak i taget. Jag måste stanna kvar inomhus idag eftersom kuratorn lovat ringa men vet inte när. Egentligen borde jag gå ut på promenad. Jag behöver röra på mig för att få kontroll på kroppsvätskorna och skingra tankarna.
Nu sitter jag och skriver detta på en dator, att kunna hoppa mellan raderna och justera mina tankevurpor och missar gör mig lugnare. En viss form av självkontroll uppstår genom att sätta saker på pränt, ord ger struktur.

Tankar som är svåra att mota bort har fått mig att inse vad demoner verkligen är. Sömn är livsviktigt, men jag vet att sömnlösheten är ett symptom på yttre omständigheter och att det kommer en förändring, så snart jag har kommit underfund med vilka felen är kommer jag kunna åtgärda dem. Det är alltid svårt mitt under en kris, när demonerna saknar namn och kategori verkar de gränslösa och suddigheten tränger sig in i allt man företar sig. Ibland lyckas jag stanna upp i tankarna och då möts jag av en struktur som egentligen är enkel, men än så länge är dimman så tät att nätet inte framträder i sin helhet. Men jag har hittat några detaljer och vet att i takt med att dimman lättar, framträder helheten. Klarhet.

Katter är fantastiska djur, min katthona kommer nu ofta och gör sig påmind om att hon behöver mig och ger sig inte förrän jag har lagt ner datorn och låter henne ligga på min mage. Det finns inget vackrare än när livet gör sig påmint. Efter en stund inser jag att det som händer omkring egentligen är oviktigt, när det finns liv som behöver mig och som inte skäms över att vara öppen med det behovet. Hur mycket jag än värjer mig, så återkommer hon. Det är som om hon har förstått att aktivt motstånd kräver massiv övertalning, att hennes behov av mig är min bästa tröst. Och med den tanken växer jag, som människa.

Mink Mussel Creek - They Dated Steadily

I felt a change

Kassandra*

Pustervik är alltså inte en liten ort vid havet om någon skulle få för sig det, lika litet som att Smygehuk ligger i Norrland, eller att Växjö skulle vara en dunkel håla nere i dalen i hemortskommunen, som jag trodde när jag var sådär fyra år gammal och full av fantasi drog ut på upptäcktsfärd i skogen nära föräldrarnas hus. Den där skogsstigen som var full av snubbelrötter och stora granar som man kunde bo under har förvandlats till en upplyst terrängbana idag och ser inte alls lika spännade och suggestiv ut som då man var en tvärhand hög, såklart. Känslan av att vara på upptäcktsfärd och att övervinna svårigheter på egen hand är oslagbar, den känslan kan poppa fram ur de enklaste vardagliga situationer ibland och då är jag fyra år igen och vandrar under enorma granar i en mörk skog. Då jag tog körkortet och handlade egen bil, en Volvo P4 som var så stor att man kunde sätta en pall i motorutrymmet, kom ytterligare ringar på vattnet och horisonten vidgades. Med denna farkost i matt ljusgul lack körde jag runt Sverige och gjorde upptäcktsfärder och hälsade på vänner, och världen som tidigare hade varit kringgärdad av andras krav eller begränsningar tedde sig nu helt plötsligt gränslös. Den där känslan, att bara kunna ge sig av - att vara på väg mot ett mål - den frihetskänslan är det bästa jag vet. Många sådana resor har det blivit, ett par av dem har satt djupare spår än andra och bland dem ingår alltid någon speciell person som väntar på andra sidan. Spänningen av att mötas igen efter lång tid, eller kanske t.o.m för första gången. Suverän.

I helgen gjorde jag och tösen en sådan resa ihop, fast eftersom jag har blivit mer ekonomisk med åren så brukar jag nu slå samman flera upplevelser i en, det har säkert med det där vuxenlivet att göra. En ska vara så himla effektiv jämnt. Hemma i majorna var det precis lika gôtt som vanligt, vi anlände tidigt och fick tid att gå igenom allt viktigt i livet sedan vi sett varandra sist, käka en bit och se till att ungarna hade allt som behövdes för en kul kväll, innan vi promenerade till Pustervik och konserten där. Efter en öl i baren på ovanvåningen gick vi ner för att lyssna på förbandet. Stray Train spelade amerikansk 80-talsrock och var väl ganska trista för min del, habila men tråkiga. Kadavar, som jag hade hört tidigare, består av tre håriga män som spelar högt, hårt och med grym energi. Efter en totalt trashad Helter Skelter var mina öron slut, jag hittade nämligen inte den lilla asken med öronpropparna i väskan och hade inga fickor i klänningen. Kadavar är inte något jag skulle stå ut med på skivspelaren här hemma, men i en mörk och testosteronstyckad lokal och som tillbehör till öl funkar de alldeles utmärkt.

Efter soundchecket startade Blues Pills upp med senaste skivans titelspår, tyvärr lät det litet mjäkigt inledningsvis, om det var mina öron efter Kadavars ljudbomber eller en liten osäkerhet från bandet kan jag inte svara på. Det var uppenbart att den hårt arbetande Elin ensam måste bära upp hela scenen och det tog ett tag innan hon känt av den traditionella göteborgspubliken, som här nere på golvet nästan uteslutande bestod av män... och Elin Larsson är ursnygg. Det var därför särskilt intressant att se publikens reaktion och hennes gensvar under Devil Man. Har de verkligen lyssnat på texterna?

Jag gillar hennes souliga låtar särskilt mycket för här får Elins varma och jazziga röst utrymme på ett sätt som jag saknar under de rivigare spåren då hon ofta låter lika ansträngt tuff som Cassandra i Wayne's World 2. Rock är visserligen bäst när den innehåller ett visst mått av ironi, men det ska inte behöva inverka på artistens värdighet, och Elin är värd ett bättre öde än att reduceras till en rockklyscha i svart ryschpysch och långt hår. Kvällens höjdpunkt var när hon ensam kom in på scen, förklarar att hon inte är pianist och sätter sig ner och skakar av sig allt vad publikfördomar heter och fullkomligt ÄGER under I felt a change. Hur kan man inte älska hennes ärlighet, nakenhet och rakhet? När hon i senaste albumet vänder sig utåt, anklagar hon inte sig själv längre utan har gått vidare, så talar hon till mig på ett särskilt sätt, vi delar erfarenheter kvinnor emellan.

Jag hoppas innerligen att hennes manliga publik verkligen fattar tilltalet i den mognare framtoningen och lär sig uppskatta den, istället för att tränga tillbaka henne i en färdigskriven ask med lock. Att vara kvinna och frontperson i ett bluesrockband kräver exceptionellt mod och självförtroende och hon har det som krävs för att bli riktigt stor. Rockvärlden behöver fler ärliga och intelligenta kvinnor på scen, fler berättelser som handlar om att womanhood är så mycket mer än att vara till lags, vilket är ett hopp som jag vill skänka min dotter. Frågan är om musikvärlden är mogen det förtroendet..? Vi gick i alla fall hem ytterligt nöjda och belåtna.


Söndagens förmiddag tillbringades på Bengans, där vi fikade tills dörrarna öppnade och tösen fick införskaffat senaste halvårets önskelista, jag har redan spräckt min budget i skivinköp får ett år framåt på auktionsfynd, så jag måste hålla mig kort.

F hade bjudit in två gamla vänner från stenebytiden på middag och resten av dagen och en bit in på kvällen snackade vi, åt god mat och fick massor av skratt. Hur lätt är det inte att sugas in i den tidsmaskin som riktigt god vänskap innebär, och då plötsligt gick det upp för mig vilken förändring tiden på Stenebyskolan inneburit för mig och hur viktig den har varit i mitt liv. Att få ta chansen att byta miljö, för att testa sina dolda kvaliteter eller sidor som inte har kommit fram i hemmiljön av olika skäl, kan vara livsavgörande. Jag var tjugofem år och det var första gången i mitt liv jag började tycka om att vara jag, och sedan dess har jag lovat mig själv att aldrig mer kompromissa med vem jag vill vara. Livet är en ständig resa, vi slutar aldrig utvecklas, för om vi medvetet stänger ute intryck eller inte tar de chanser vi får kan livet bli likt ett hack mitt i tradigaste låten på sämsta skivan.

I Felt a Change

*Cassandra