Landskrona Foto Festival 2016

det har varit svårare än någonsin att försöka summera årets fotofestival i Landskrona, dels därför att antalet bilder har varit många fler än förut och dels för att kvaliteten är så himla bra! utställningen har verkligen utvecklats till världsklass och denna gången har man inte fegat ut åt något håll utan bilderna har även intagit stans publika platser, som gator, torg och parker. Genialt, eftersom temat har handlat om utanförskap, utsatthet och marginalisering.

Olivier Culmann
Watching TV

Det svåraste av allt har ändå varit att smälta intrycken, ofta har bilderna varit riktiga käftsmällar, som på det lilla galleriet vid stadsbiblioteket och kennardphillips fantastiska "War on war room" med politiska fotomontage tätt hängda som på en nyhetsredaktion, eller exercishallen med bilder från Isabella Darrigrands samling som hängts tätt och suggestivt, nästan provocerande naket. Bilder av privatpersoners hem, försvunna människors, krigshärjade, eller på ett eller annat sätt utsatta människors liv får mig att fundera kring existens och mening. Det är djupt gripande skildringar, stundtals så magstarka att det blir svårt att värja sig och när vi stiger ut i solen igen krävs några minuters paus innan vi kan prata om det vi har sett. Bra konst fungerar så.

Jeffrey Silverthorne
Lovers, accidental carbon monoxide poisoning
1973

Det finns även humoristiska inslag, som "AgNO3" på Landskrona Museum, som illustrerar ett halvsekel av svensk vetenskaps- och forskingsfotografi. Med hjälp av fyndiga titlar och korta berättande texter avkläds den allvarstyngda och pretentiösa vetenskapsmannen och fram träder den nakne kejsaren vars bevisföring vilar på fotots dokumenterande egenskaper. För vem vore en upptäcktsresande som Sven Hedin utan fotografiet och hur hade han kunnat finansiera sina resor om det inte vore för fotots effektivitet i marknadsföring? och med dagens frågor kring autenticitet och tolkningsföreträde i bakhuvudet blir bilderna än mer surrealistiska. Vetenskap och tolkning, bevis och äkthet är frågor som ställs på sin spets. Kul och viktigt, jag hoppas att utställningen permanentas och byggs ut.

Vetenskapens mått är en manskropp

Just fotot som dokumentation är en viktig röd tråd som följer med under hela dagen, och med minnet av den avklädde vetenskapsmannens blick för vad som anses viktigt kan vi se på porträtt av ickebinära personer, kolonialpersoner, krigsdrabbade eller på annat sätt utsatta människor, med en kunnigare glimt i ögonvrån. Omar Victor Diop är en av de riktigt tunga namnen under årets festival och det var en glad överraskning att få se hans bilder ute i offentligheten. Med en stor portion humoristiskt allvar ger Diop oss en slev av vår egen medicin. Europeisk porträttkonvention och kolonialaspekter varvas med färgsprakande fejktraditioner, vi får precis så mycket av allt att det går inte att missa att vi blir duperade. Exotismen står oss upp i halsen och det är enormt välregisserat.  När vi var där stod en grupp skolungdomar och betraktade bilderna, något som troligen inte hade varit möjligt om klassen hade fått betala inträde. Jag hade så gärna lyssnat på deras samtal...

Omar Victor Diop

Frågan är ändå om jag inte tar fransmannen Denis Darzacqs bilder med mig in i framtiden. Även dessa presenterades i det offentliga rummet och det dubbla intrycket av eufori, hjälplöshet, tyngdlöshet och utsatthet passar en stad som Landskrona, med rykte om sig att vara en segregerad stad med hög invandringskvot. Darzacqs frysta bilder av flygande hiphopdansare i olika offentliga och konsumistiska miljöer får mig att tänka på tryckvågen i ett bombnedslag. Unga kroppar flyger synbart tyngdlösa, som utan egen vilja, genom storköpens rader av neonfärgade schampoflaskor och förorternas trista, grå slitage. Darzacq gestaltar hur det är att leva ett liv utan chans eller möjlighet att påverka de yttre omständigheterna eller livet själv. Ungar svävar i ett monokulturellt landskap där deras enda nytta utgörs av att konsumera, frågor som utgör själva kärnan i hiphopkulturen. Det är vackert och tragiskt på samma gång och lämnar mig med fler frågor än svar.

Denis Darzacq

Revision

jag sitter i dörrhålet med en kopp kaffe och njuter av brittsommaren och tar in energier från omgivande katter, radioröster, fågellivet, ekorrarna och solen. Första arbetsveckan har avlöpt mycket bättre än förväntat och spänningarna från förra terminen har börjat lägga sig. Kollegan som betygade sina ömma känslor har nu insett att bilden av mig varit en chimär och jag kan återgå till att vara den jag är bäst, mig själv. Min femtonåriga dotter brukar klaga på hur män som betygar känslor kräver att bli tagna på allvar medan kvinnor kan avfärdas som klängiga och besvärliga. Kanhända det hänger ihop med den stereotypa bilden av män som tysta och starka, jämfört med en vek och svag motsvarighet och att män anses ta större skada av en rejektion eftersom deras känsloyttringar är sällsynta och därför ska tas på större allvar? nå, ingen ska ta ifrån mig rätten att vara den jag är om jag så vill klä mig i burkini för att slippa kladdiga blickar eller tala om för mina arbetskamrater och vänner att deras bild av mig och kvinnan är förlegad och bör revideras.

Men, som sagt, nu sitter jag här i min älskade have och har inget annat framför mig än en skön dag, och i morgon blir det en tur till fotofestivalen i Landskrona som jag besökt varje år sedan den startade. Balans och energi, det är fina grejer det.

Spirit of John Morgan - She's Gone
Pax - Sittin' On My Head
The Way We Live - A Candle For Judith

Om hästar, arketyper, kausalitet och kvantfysik

det har varit en intensiv helg med tre fälttävlingsdagar på Hovdala och en förgyllande examensfest i grannbyn på lördagen. Det blev förstås massor av bilder tagna och Tekla vässade sin förmåga att planera och disponera bilderna under tredje finaldagen, och på festen fick jag mängder av goda samtal om allt möjligt mellan himmel och jord till livs.

Som du vet så kan jag inte sovra intryck längre utan hjärnan tar in och registrerar allt i min närhet, det för med sig att jag hör allt som sker omkring, simultant. Vid en sammankomst med många små grupperingar och när ljud kommer från olika håll måste jag därför placera mig strategiskt i rummet och fann ett perfekt hörn med god översikt (en är ändå nyfiken) och begränsad ljudström (en måste ha tur med urvalet). Härifrån kunde jag ta mig an utmaningarna med djupa diskussioner och så blev det även i kväll... Jag hamnade bredvid en av mina konstnärsvänner som för närvarande är involverad i flera kommunala ungdomsprojekt, och en ny bekantskap som märkligt nog gick igenom min vanliga intressebarriär. Ibland händer det.

Vi kom in på ett samtal kring grundläggande känslor som kunde användas i konstnärens nyaste projekt med invandrarbarn. Min vän som är naturvetare och intresserad av new-age (no pun intended) menade med stor inlevelse att rädsla är mer än en känsla utan även ett kollektivt medvetande som delas av alla, och därför, menade hon, kan vi bekämpa rädsla genom gemensamma insatser, som goda tankar och handlingar. Jag bestred omedelbart påståendet att känslor skulle vara universella och menade att vi måste skilja mellan primära drifter, och sekundära känslor som är strikt kausala - jag som hängiven relativist kan inte acceptera förenklingar utan vill se så många vinklar av ett påstående som möjligt innan jag fäller omdömet. För mig är kausalitet visserligen en regel med undantag (för en humanistisk filosof är empiri inte enda vägen till en slutledning), det går inte att bortse från vissa förutsättningar, som bakgrund, möjlighet och vilja till förståelse, när det kommer till mänskliga känslor. Kalla det omständigheter. Att bli rädd är en inlärningsprocess, inte en medfödd egenskap.

Diskussionen blev lång och jag kände snart hur tröttheten började utmana mig, med risken att bli korthuggen och tjurig, men jag höll ut tack vare väggen bakom och den nya bekantskapens roade blickar och små infall. Snart kom vi in på något som kom att bli dagens clou, nämligen en för mig okänd bok med den pretentiösa titeln "Livet med kvantfysiska glasögon" som hon rekommenderade som ett "öppnare alternativ" till naturvetenskap. Det räckte med titeln för att jag skulle känna bismaken av kvacksalveri, men eftersom jag inte hade läst den gick jag över till att poängtera vikten av att läsa skönlitteratur, och höll mig på så vis till min gamla trygga tes om att läsa andras tankar för att lära oss respekt för oliktänkande och differenser. Läsning av skönlitteratur är ett utmärkt sätt att utveckla och skärpa de sinnen vi är begåvade med och därför perfekt för att mötas över olika gränser menade jag, eftersom man alltid kan mötas i en diskussion, och ungefär så summerades samtalet om kausalitetens vara eller icke vara. Kvällen avrundades i blandade tongångar, lättsamheter varvades med tyngd och eftersom jag inte kan hålla tand för tunga när konst kommer till tals, och särskilt när man anser den ha en helande funktion... blä tusan bövlar för det påståendet... blev det ett par brännpunkter till. Konst skall enligt min mening vara en nagel i ögat på etablissemanget - det är dess styrka - för om konsten ringas in och betalas för som kommunalprojekt med en på förhand utarbetad agenda dör den tacksamhets- och tamhetsdöden, en kvalfylld död präglad av munkavlad tråkighet och likriktad enformighet. Sådetså. Men exakt så sa jag naturligtvis inte.

I morse läste jag i DN en brännande recension av samma bok och visst är det skönt med litet medhåll ibland. Genom att nämna det magiska ordet "kvantfysik" går det att slingra sig ur naturlagar och kausalitet, även de insatta författarna tystnar... men det som skrämmer mig mer än budskapet är det bedövande antalet köpare av skräpet. Att våga påstå att sjukdomar som cancer, alzheimer och ebola är resultatet av ett kollektivt medvetande som kan betvingas genom att "avsäga sig prenumerationen" är farligt nära kvacksalveri och jag hoppas att författarna hamnar i svavelsjön tillsammans med sina läsare.
Amenföffan. 

om att sakna sin musa

och så är det det där med kreativitet. Jag saknar den, lika mycket som det är en kvarnsten runt min hals att påminna mig själv om saknaden så saknar jag kampen, att våga ta tag i en vit duk, utmana den och bråka med mina alldeles egna demoner, igen. Att tvinga sig till kreativitet är ingen idé, det blir bara klichéartat och ur tvångsmässighet kommer aldrig något unikt eller storartat. Jag vill söka efter ett eget uttryck, känna hur jag utvecklas, ha tid för bara mina egna tankar utan att känna pressen från förväntningar, tidsramar, min egen smak och mina egna föreställningar. Min estetik är både en tillgång och en börda, hur ska jag någonsin kunna nå upp till den standard jag har?
Ställer krav på mig själv, orimliga krav.

Det var minst tjugo år sedan jag på allvar höll i en penna eller en pensel senast. Under en kort sekund i somras glimmade det till något, ett plötsligt infall. Det var när jag såg min hand där i hängmattan, den kändes avkopplad men såg underligt förvriden ut och jag såg i handen dubbelheten jag har känt i hela min kropp under ett par års tid, en slags krampaktig inre oförmåga att slappna av gestaltades i hur tummen kröktes under pekfingret och i handens vridna ställning och jag tänkte; den handen ska jag teckna av ikväll, så jag tog en bild. Men så blev det aldrig. Kvällsmaten och aftonrutinerna kom i vägen, liksom närtidsminnet. Mitt minne är så kort och med måsten kommer krav och press... magin är flyktigare än både läkarsprit och bensin.

Jag ligger i sängen inför natten och letar efter den där känslan av tillfredsställelse som jag hade förr, när sängen var min respit och när madrassen tog emot min tyngd och jag sakta försvann bort och in i drömmarna. Det saknar jag med. Det, och så kreativiteten.

Jag brukar säga att allt har sin tid och så är det säkert, och utan att försöka inpränta mig något som liknar pepptalk - som jag är så bra på - måste jag börja hoppas på att det snart kommer en öppning för mig igen. Den öppningen kommer bara utan press och jag vet att den alltid kommer oanmäld. Det är därför jag har färdigställt ateljén, så att det bara är att sätta igång när andan faller på. Jag får ha tålamod, men ingivelsen i somras där i hängmattan var ändå ett bra tecken. Det ska jag ha i tankarna i natt.

Blues Pills - Burned Out

sommarslutat

som bär

någon gång tar det roliga slut, alltid. Jag har ändå haft smått tur med sommarslutet eftersom vänner som har avlöst varandra sammanfallit med varannandagsvädret, och långkok och förberedelser har lägligt infallit under de mörka och kyligare dagarna. En är allt ett litet planeringsfreak.

Min tonåring har varit på konsert på Loppen med sin "bror",  en av mina gamla gymnasieklasskompisars vuxne son med ypperlig musiksmak (det gäller att sprida sina gracer med omsorg) som vi lärde känna under en konsert i grannkommunen förra året. Jag har sedan biljettköpet i maj varit löjligt frestad att haka på men beslutade mig för att låta detta vara hennes alldeles egen sommarlovsgrej - fast ärligt talat, helt kunde jag inte släppa taget, så jag passade på att glömma hennes pass och fick komma till undsättning i Helsingør där jag mötte upp och samlade ihop ett glatt gäng på hemvägen. Det blev massor av skratt och trams på färjan och i bilen hem, och även om första skoldagen blev seg så har hon fått ett kanonavslut på lovet, precis som jag. Igår dök en gammal vän upp och vi uppdaterade 25 års förlorad tid på mindre än nio timmar genom att snacka, snacka, snacka... som väl är bor vi inte så långt från varandra att det är omöjligt att ses igen om ett nytt infall av snackomani skulle dyka upp, vilket inte alls är alldeles otänkbart.

Snart packar jag simväskan och hämtar tösen på skolan för vår sedvanliga torsdagsrutin, och även om solen har gömt sig idag så känns ett utebad somrigt - har vi tur kommer eftermiddagssolen och bättrar på våra mönstrade baddräktsryggar. Våga vägra höst!


All Them Witches - Death of Coyote Woman

sommarlovat

Idag har vi bakat och lyssnat på musik och så har vi skyfflat grus i ösregn, livet i lekstugan har nått nya höjder men är det sommarlov så är det. Ute på parkeringen låg en övervuxen grushög som jag sedan tre år har tänkt skulle kunna bli ett bra underlag för ett vedskjul, så att jag i stället för att rulla in 10 m3 ved i skogen i framtiden kunde kasta in veden direkt från lastplatsen när leveransen kommer, när den kommer. Jag har ringt och påmint bonden ett par gånger och båda gånger låter hen lika glad och införstådd, men oron gnager litet för nu är det rötmånad och regnet det bara öser ner och snart är det dags för arbete igen... Nå. Fördelen med att ha en prokrastinerande vedleverantör är att vi båda är i samma prokratinationsfas, och med litet tur (läs skicklighet) hinner jag få upp några plankväggar och ett tak innan parkeringen är full av ved igen. Håll en tumme. Gruset är i alla fall rent från diverse rötter och ogräs och utskyfflat och tack vare regnet slapp vi stenlunga. Tack för det, vädret.

meningen med livet

jag försöker att läsa inomhus eftersom regnet inte tillåter fler utomhustimmar, men det går sådär. Jag har svårt att koppla av, eller så är det ljuset som saknas, något är det. Hur som helst så är William Faulkner en fantastisk författare, om ni nu inte redan visste om saken. Jag visste det inte för mindre än två dagar sedan, men nu vet jag. Och vilken kärleksbetraktare han är, vilka underbara långa vindlande formuleringar och hur ofta kan jag inte bara hålla med och känna igen mig i beskrivningen av den där känslan av kärlek för saker som inte märks förrän objektet är utom synhåll, om så bara för ett par sekunder. Det är så makalöst vackert, det är så att t.o.m. en inbiten cyniker blir romantisk. Inte jag alltså, jag kallar mig fortfarande romantiker, åtminstone hade jag för ett par veckor sedan planerat att skriva ett par ord om just romantik men gick bet. Det var för svårt helt enkelt, hur gör man?

Faulkner, han beskriver de små egenheterna som utgör själva kärleken, hur man förstår och tolkar den andres alster och ger dem en djupare mening, det typiska ljudet av någons barfotaljud mot trägolv, känslan av en armbåge i sidan när den andre kryper ner under täcket -som inte kan dras undan fort nog, doften av varm hud, hur svartsjuka (så som jag kände den innan misshandeln) kan tända små gnistor av åtrå.

En säng står ute på verandan och vägrar flyttas in i rummet med kaminen. Det är slutet på sommaren och livet är enkelt, solbelyst, åtminstone så länge som maten räcker, tiden tillsammans räknas i antalet dagar man har mat kvar och skafferiet är som en klocka, en tidsmarkör som påminner om kroppens banala behov. När hösten och kylan knackar på och när maten tagit slut tvingas de båda till en stad för att söka arbete. Här tränger sig nya behov på; arbetsrutiner, måsten, tidsbrist och amorteringskrav. Man skaffar tidsbesparande maskiner på avbetalning och glömmer vad den insparade tiden ska användas till och ekorrhjulet skramlar på likt Perpetuum mobile. I staden framstår de plötsligt som väsensskilda, staden är dystopisk och kylig och människorna som befolkar den är robotlika.

"De vilda palmerna" är skriven -39, första svenska översättningen kom -49 och min gulnade upplaga är tryckt -62, men åldern märks knappt, utom ibland, som då det där infekterade N-ordet dyker upp. Det används som markör för just en svunnen tid, något felaktigt och ljusskyggt som göms mellan kultursamhällets byggstenar och jag hajar till av frekvensen och måste fundera på ett alternativt ord. Det blir en tankepaus och avbrottet stör flytet. Fast ändå...om det finns något man skulle kunna kalla eviga värden, då finns de beskrivna här mellan de mjuka pärmarna på min nötta delfinboksupplaga på 246 sidor. Kärleken och Friheten, lika självklara som svårbegripliga och i princip lika omöjliga att ringa in, eftersom priset du måste betala för dessa eviga värden är att bli Utstött. Den oundvikliga konflikten mellan det yttre kravet på att passa in och det inre kravet på att hålla ihop är en strid lika evig som värdena själv.


Oceansize - The Last Wrongs
Nektar - Remember The Future pt 1

bergtagen

efter en veckas partajande är man slut som artist, det krävs inte mycket för att få mig på knä längre, utan det enda som behövs är syrerik norrlandsluft, en hård och alldeles för trång säng och alldeles för många nya intryck, inte minst konfrontationer med många okända människor. Sa jag livemusik in på småtimmarna och mycket promenader i stark uppförslutning? och glömde jag nämna litervis med kokkaffe? som väl är är jag gammal och vis nog att ha omdöme för att inte dricka mig redlös på öl  längre, för man är ju alltid mamma i första hand. Det var ändå en himla tur att jag tog med tösen på norrlandsresan, annars hade jag väl aldrig överlevt pärsen eller sett den vidunderliga vyn från uppe på näst högsta plan på utkikstornet [en ska inte bräda och sänka barnens självförtroende genom att visa sig förmer, utan en god moder låter sin dotter ta första klivet och låter henne klättra ända upp...]. Inte heller hade jag kunnat smaka på norrländska delikatesser och vågat klaga på den unkna smaken av surströmmingen om inte hon varit först med att ärligen deklamera hur illa det verkligen smakade. Och istället för att känna mig i skuggan av hennes fenomenala teckningstalang och sociala skills kunde jag genom att ta tidiga morgonpromenader få känna mig en smula spänstig efter att ha tampats med trappor och stigar uppför nipornas branter. Vi kompletterar varandra, hon och jag.

Fast oss emellan: Tösen är en multitalang, själv är jag en nolla. En gång för inte så hemskt längesedan fick jag av en date höra att hon var min starka sida, jo, det är alldeles sant. En måste alltid jämföra, som sagt var. Men jag vägrar vara en sådan där tragisk figur som lever i skuggan av sina barn och som inte förmår att leva ett eget liv utan att ständigt ha dem som sköld och skydd. Om en aldrig någonsin vågar ta egna kliv utanför den bekväma ramen av familjeband och husrum och plötsligt en dag upptäcker att en inte har prövat vingarna eller gjort felsteg och därför börjar skylla ifrån sig, på barnen? huvaligen... då är det hög tid att klippa navelsträngen. Göra egna misstag igen. Om nu misstag är vad livet ska gå ut på, förmodligen är det så. Jag är dock personligen trött på kärlekstörst och därtill hörande bråddjupa ångestkval och vet innerst inne exakt vad det är jag vill ha ut av livet, och inte är det någon orkeslös gamling att ta hand om och sörja för. Kalla mig gärna bitterfitta, men jag har fullt upp med egen tvätt och byk. Låt mig få citera ett par rader ur senaste boken, som för övrigt är en av de finaste och bästa böcker jag har läst, hittills. Gabi Gleichmann låter sig mäta med både Montaigne och Enander och dessa män växer sannerligen inte på träd eller står att finna med ett glas öl i handen på ett musikevenemang. Låt det bli fler sådana läsningar, låt dem komma till mig, klara likt vattnet från en fjällbäck, och jag kommer åldras med både grace och värdighet.

stenåldersfamilj med motstridigt barn

"En rakryggad [man] försöker aldrig dölja sina tankars svaghet bakom andras auktoritet, varje individ själv står till svars för sina åsikter."

"Man kan aldrig älska något vars innebörd man helt begriper. Kärlek bygger nämligen på en eggande känsla av att något undgår en."

"Det tidiga 1800-talets kvinnor skulle skriva på kvinnors vis, utan att vålla läsarna huvudbry. Flitigt spinna en väv av många existenser med hjärtats oro och den självuppoffrande barmhärtigheten som mäster. Ständigt anspråkslösa, lovvärt självförnekande och alltid redo att altruistiskt gå upp i andra, reducerade sig de kvinnliga författarna till förkunnerskor av obestridliga sanningar som Kärlek och Barmhärtighet."

"Den viktigaste egenskap en [författare] kan ha är att ha ett öga för likheten mellan alla människor och ett öga för olikheten."

"Endast människan kan finna bot mot den meningslösa intigheten. Det gör hon med hjälp av sina ord och minnen, sitt medvetande. Förmågan att skapa en mening med livet är människans största gåva."

WITCH - Home Town