torsdag 31 december 2015

A la vôtre!



Hoppas att alla får ett Gott slut och går en vacker, ljusare och justare framtid till mötes.
2015 utvecklades för egen del till det som jag önskade för ett år sedan: tyst, lugnt, med mycket tid för tankar och grubblerier. En får akta sig för vad en önskar sig...

Jag går in i det nya året med en hel del lösa linor, och med tanke på det så kan jag meddela att telefonledningen åter kopplades upp igår. Döm av min förvåning när jag upplevde att det sista jag hade förväntningar på faktiskt infriades. Däremot har en tristare utveckling skett på närmare front... Trist och trist förresten, för en gångs skull har jag satt ner en fot och där ska den stanna. Nog nu.

I det nya året ska jag vara noga med att vakta mina gränser. Om ett par månader släpps den person som slaktade mitt liv i stycken fri igen, efter 1,5 års slapphänt övervakning, och det gäller att vara förberedd. Och pappan ska visa vem som är viktig i hans liv. Kärlek innebär så mycket mer än presenter på julafton. Tycker jag.

Så med detta årets sista bittra inlägg säger jag Gott Nytt År. Nu tar jag på mig finstassen och med tösen i hand seglar vi till ett ställe där elden aldrig falnar och kylen alltid innehåller choklad och en flaska fin champagne. En flicka behöver godis för att överleva.


I Want Candy - The Strangelovers original från 1955


måndag 28 december 2015

Glapp

jag blir så djupt gripen ibland, av saker jag läser och ser och hör. Men då jag vill få ner känslan på pränt stockar det sig. Det är nog inte för att orden saknas, eller jo, ofta får jag fundera en stund innan jag kommer på vilket ord jag ska använda, men det är en annan sak med. Det där att få en historia att självsvänga, ge den en vacker klang, en grundton. Det är så vansinnigt svårt.

Idag läser jag artiklar igen, nätet tillåter det. Birger Schlaug skriver fantastiskt vackert, det märks att han är både kunnig och klok. Inte smart och klipsk, utan klok. Ibland lyser hans texter som små tomtebloss och berör på djupet, som den om tolvbarnsmamman Elin.
I media idag snackas det mycket om faran att tänka med känslan, men vad är vi om vi inte känner? Antihjälten Saga Norén i TV-serien "Bron" är en modern kvinna med någon form av bokstavskombination. Hon står utanför känslorna och gör det hon har blivit tillsagd, läser lagtexten och följer den. Med hjälp av ett underdogperspektiv skapas en person som gör rätt genom att lyda lagen. Inga synliga inre konflikter. Inget samvete. Ingen kletig känslomänniska. Är Saga Norén drömbilden av nutidens kvinna? Hon är snygg, sexig, hård och utan samvete. En person som kan ta sex utan konsekvenser. En människa vars driv består av att utföra en order, utan kroppsliga eller andliga behov. Chefen är hennes Gud, statens hennes boning.

Jag slår samman Saga Norén med Schlaugs Elin för att leta efter en felande länk. Kvinnan som barnaföderska och moder, uppoffrande, tacksam och tyst - och kvinnan i det moderna dramat, stark, individuell, handlingskraftig och rationell. Däremellan gapar avgrunder. Där i glappet simmar jag.


söndag 27 december 2015

Arv och miljö


Frukostdiskussion om gener, om samhörighet och hur saker blir som de blir. Om mjölbaggar och inavel, om Schweiz och värden. Musik, skratt, kaffe, sista lussebullen och så plötsligt...

...vad tyst det blev. I morse beslutade P att ta med T till nya familjen i Dalsland, så medan hon packade gick jag ut i regnet och hämtade in ved. Regn i ansiktet och gegga under stövlarna, fula jävla jackan och de förbannat fula byxorna, allt är grått och mörkt och fult och eländigt. Sprickorna i lekstugans fönster grinar elakt och vattenflödet under den japanska bron hotar spefullt spola bort fundamentet. Känslan av att leva som en lus.

Nu är det svårt. Åtskilliga saker påminner om hur liten jag är, obetydlig, obemärkt. Åter en jul utan att mamma hört av sig, ett SMS i all plikt från brorsan. Den sista familjespillran som fanns kvar har lämnat oss. Det är svårt att leva med minnet av morsans sista ord, den där djävulska veckan efter rättegången i september för snart 1,5 år sedan. "Som du förstår kan jag inte hjälpa dig". "Varför måste du alltid vara så hemskt negativ". Jag tackade tyst och lade på luren, sedan dess har ingen av oss hört av sig. Psykologen jag fick tre sittningar hos efter sammanbrottet i maj tyckte det inte var min sak att höra av mig. Jag är inte ensam skyldig att hålla ihop en familj, det ligger inte på mitt ansvar att ständigt be om förlåtelse, särskilt inte som jag är den som behöver stöd.

Min mamma har aldrig stöttat mig. Min mamma består av två mammor, en till sin son och en till mig. Jag har alltid antagits klara mig själv, kan inte minnas att jag fått tröst av henne, eller uppbackning, eller beröm. Inte då min pappa dog, inte med skolarbete, aldrig någonsin för mina personliga livsval. Första gången hon uttryckte något som lät som en uppskattning var när hon fick läsa mitt namn och titel i Bukowskiskatalogen. "Varför har du inte berättat att du har en kandidatexamen?" Vid det laget var jag nästan färdig med magisterexamen och beskylldes för försumbarhet, hon fick skämmas inför sina vänner, eftersom jag inte hade gjort klart för henne att jag hade en examen. Och då jag ringde brorsan efter vräkningen och sökte tröst efter ytterligare ett självmords-SMS från sambon, och fick en utskällning av henne per telefon. Jag fick inte göra min bror upprörd, eftersom han stod i begrepp att starta upp sitt företag. Så har det sett ut.



Min mamma har två barnbarn men eftersom hennes dotter har blivit utsatt för misshandel och suttit i domstol har hon tvingats skära av bandet från ett av dem. "Sådant klarar man inte av, det är inte sådant vi gör i vår familj". Och psykologer ska vi inte tala om, sådana är till för sjuka människor, svaga stackare. Jag minns när jag presenterade min pojkvän ED för familjen, en intellektuell och oerhört snäll man från Belfast som jag lärde känna vid skolan i Dalsland. Som den utbildade möbelsnickare och designer E var, tog mamma tillfället i akt och lät honom utföra ombygget av undervåningen. E var snäll och tog inte betalt, det skulle han aldrig göra mot en vän, som han såg mamma. Hon är trevlig och belevad, bjuder gärna på whisky och lagar mat och E kände sig som hemma. Han berättade för henne om sitt liv, delade med sig av sig själv. Därefter kallade hon honom svag. Han var svag eftersom han inte kunde ta en motgång. Sanningen var att han hade tagit sig helskinnad ur Belfast 1970-tal, bort från en supande pappa och djup fattigdom och hade lärt sig att pengar är flyktiga värden. För E var musik, skratt, vänskap och poesi viktigare än allt och jag är tacksam över den tiden vi hade ihop.

Min mamma är två mammor. Min mamma tycker att pojkar far mycket mer illa än flickor när en pappa går bort. Min mamma tycker att homosexualitet är en sjukdom. Min mamma älskar att höra på när vänner berättar om sina långväga resmål, golfmiddagar och jakttroféer. Hon avskyr filosofi. Att lyckas i livet innebär att tjäna mycket pengar. Samtidigt ska det inte vara vräkigt, för nyrikedom är något fult. Nyrika fnyser man åt. Någonstans måste jag tycka väldigt synd om henne, för visst är det tråkigt att aldrig få känna sig riktigt hemma i det egna skalet. Om självbilden är en kung och omgivningen är av grus kan det lätt bli så, att omvärlden får ta stryk. Vi som inte passar in får veta det. Gärna ofta och hela tiden.

"Usch så ful du är i håret"
"Varför kan du inte ha skor med klackar, du går som en kossa"
"Har du tänkt på att du börjar bli bred om baken"
"Varför kan du inte tänka mer som Karin, hon läser en bra linje, något man kan livnära sig på"

Så det är inte konstigt att jag gillar lågmäldhet, djupsinnighet och ödmjukhet. Eller är det?




Isobel Campbell & Mark Lanegan - Come Undone
Townes Van Zandt - Lungs
King Crimson - Fallen Angel

fredag 25 december 2015

Gladsax


törs jag knysta att vi har rätt juste uppkoppling utan att den försvinner i stormen ikväll? Jag tar chansen, även om häcklandet av Gorm blev en dyr historia.

Nåväl. Julafton blev riktigt fin, tösen fick en skivspelare och nu äntligen kan vi börja spela vinyler igen. Vi fick plocka ner de få skivor jag har från väggen. Två konvolut jag gillar särskilt mycket hänger där, till synes helt utan inbördes beröringspunkter, men med var sin personlig story. Roxy Music och Mikael Ramel. Dubbel LP:n Eat A Peach som jag hittade på lopps i Stockholm senast fick inte plats i Gladsaxramen, så därför har vi spelat den mest. Perfekt julmusik, perfekt torpledighetsmusik. Perfekt musik för avkoppling, helt enkelt. Som till högläsning av årets finaste julklapp från tösabiten, en egenhändigt illustrerad, surrealistisk drömberättelse i bokform. Den stunden är en given ny juldagsmorgontradition här på torpet.

En annan tradition vi har, juldagspromenaden, togs i Skäralid som jag inte har sett på en månad nu. Många träd har fallit och det är ordentligt blött överallt. Jag tog långa rundan och lämnade P och T efter. T behöver nya stövlar igen, de vi köpte på Lantmännen för två år sedan har redan fått torrsprickor. Sicken dret! Det lär bli likadana som de jag köpte åt mig själv i höst, jag är väldigt nöjd med de höga ställbara skaften och de kom väl till pass idag.


Slötittar på film, glad att jag inte kör på juldagsfest. Passar på att vila upp mig till nästa veckas arbete, då det blir mycket långväga besök av kunder som vill kolla på historiska jaktvapen. Måste uppdatera mig litet, jag har blivit ringrostig efter några års bortovaro från kvalitetsbranschen. Annars har jag skaffat mig senaste tegelstenen om svenska möbler, den ligger här bredvid och tittas i med jämna mellanrum. Det är en gammal kollega som har sammanställt boken med hjälp av foton från min gamla arbetsplats. På det viset har han lyckats få ner priset, det är verkligen humant med 400 SEK för ett lexikon!

Tankar på praktiska ting varvas med existentiella. Så är livet. Just idag är jag mätt och nöjd, ingen vet hur morgondagen blir och väl är väl det.




torsdag 24 december 2015

Stora Dopparedan

ett bildminne från julaftonspromenaden

ja... så har vi firat ytterligare en jul på torpet. Trots allt. Utan telefonuppkoppling och sporadisk internet håglöshet och depression, fast med en hel del positivt med. Vin, årgångscalvados och glögg hjälper förstås, för bättre bränsle måste man ändå leta efter. Tösens humör och betyg på topp, vad vore livet utan barn. Och så dök pappan upp, slutligen. Och torpet har plötsligt blivit fullt med paket, kylen aldrig så välfylld och för första gången kan nu torpet ståta med en vinylspelare. Vi inledde eran med Allman brothers -70-tal, så vad kan gå fel nu, liksom?

Nu är trasig dator, kass uppkoppling, Telias svek (vi har för andra gången blivit lovade kontakt med omvärlden, nu senast är det lovat den 16 januari - sedan den 30/11) och ständiga elavbrott på grund av inget alls - ett suddigt minne blott. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Business as usual.

Nu passar jag på att blogga och visa mig själv att jag är seg som tuggummi, och omvärlden, att internet fungerar ibland. Jag intalar mig själv att inget kan vara omöjligt efter den här hösten och vintern. Året... Just nu känns det som om jag klarar allt, särskilt med naturen i ryggen och träd som inte skvallrar om läget. Jag använder skogen som snuttefilt, önskar ibland att det fanns ännu mer plats för primalskrik än idag men är nöjd med läget. En är väl civiliserad.Tänker att detta ändå är ljusår bättre än i Vasastan.

Under veckan har det firats med arbetet, vi har varit i Köpenham och ätit på Michelinkrog och tittat på läckert auktionsgods. Ljuvlig Porr! Min chef och kollegor uppskattar mig och jag känner mig som en del i gänget. Jag har fått uppdraget att författa texten till senaste, viktiga slottsauktionen. Prestige för en auktionist. Och kollegan M är kul, som bromsar mig med långa, intensiva samtal om barockvapen, gammalt tenn och fajans. Hen känner mig redan bättre än många jag kallar för vänner.

Jag är nörd bland nördar. Kanske det bor en samlare i mig, trots allt motstånd... och så är jag kär i all hemlighet. I livet, universum och litet till.

The Allman Brothers - Ain't Waistin' Time No More
Songs:Ohia - Farewell Transmission

somliga saker klarar sig mot alla odds

fredag 18 december 2015

Tankar sent i december



Vad livet har lärt mig, hittills. (Eftersom livet lär mig, kontinuerligt.)

att inte förtrycka den som behöver hjälp
- och använda min egen erfarenhet för att avgöra smärtan bakom irrationella handlingar

att inte ge igen med samma metod
- utan veta att det finns konstruktivare vägar att ta än våld, hat och elakheter

att vända en nackdel till en fördel
- och veta att livet beror på hur jag agerar, jag är inte fatalist

att se det stora i det lilla
- och se omvärlden med öppna ögon

att vårda det jag har
- och känna med öppet hjärta

att hellre fly än illa fäkta
- och vika undan för dumhet, girighet, elakhet, rädsla

att vila i tanken på detta enkla; att ett rent samvete är bästa huvudkudden

att försöka älska med de medel jag har och den kärlek jag förmår och fortsätta hoppas

att fortsätta motarbeta den cynism som är så lätt att odla i underläge

att lägga ner pretentionen på att vara mer än människa och försöka visa sårbarhet,
trots blottad hals 
trots risken för att bli utnyttjad
trots risken att bli förhärdad

För att
jag tror på människan
jag tror på godhet
jag tror på kärlek och på att den finns där jag minst förväntar mig den

Jag föraktar rädsla och feghet, eftersom de genererar låsta positioner och polarisering
Jag undviker ilska riktad mot generaliserade mål, eftersom de gynnar ett osynligt mål
Jag vill slippa hat, hot och personattacker, och sänker mig inte till en nivå jag föraktar
Jag litar på mitt omdöme och förlåter mig när jag tagit fel väg
Jag sonderar och går vidare med en erfarenhet rikare

Vissa plattityder går an, som:
Framtiden får utvisa - för vissa saker rår man inte över
Naturen läker - alltid
Tiden tar ut sin rätt - i ett långt perspektiv, ja

Medan andra inte gör det, som
Allt har en mening - för så är det inte.
Ta dig samman - varför inte ge mig tid att sörja istället?
Var stark - för vem, och vad är att vara stark?
Det kommer en morgondag - och nutiden då? lita inte på att allt ordnar sig per automatik


ATT SORG INTE GÅR ÖVER UTAN MÅSTE KANALISERAS
att sörja innebär att bära något tungt, för alltid. 
Livet handlar om vilken teknik du använder för att bära upp tyngden

Credo:
Jag vägrar att bli cyniker.
Jag vågar leva.
Jag älskar jorden under mina fötter, blodet i mina ådror och skulle hellre gå under än vika mig för något jag föraktar eller inte tror på.

för min Tro är stark.
på ödmjukhet
på villkorslös hjälpsamhet
på reciprocitet
på behovet av närhet och kroppskontakt

Jag är stolt över att livet har lärt mig vikten av
moderlighet
ansvarstagande
konsekvensanalytiskt agerande
katastroftänk
och att läsa mellan raderna.


8 simple words to say (and not say) when someone you love is grieving

torsdag 17 december 2015

en ny människa

Våld är ett språk man lär sig tala.
Vi väljer om vi vill förstå, dechiffrera språket och använda det
- kanske för att motverka att innehållet sprids.
Eller så tar vi den enkla vägen och svarar med samma ord.
Våld föder våld. Den enkla sanningen är den svåraste att lära.
Varför?

Du bär det yttersta ansvaret för hur Du skapar Din omvärld och vem Du vill vara.
Du väljer, ingen annan.

[Kolonial]makten är inget tänkande väsen, det är inget annat än renodlat våld och kommer enbart att vika sig för ett ännu starkare våld.
Frantz Fanon 


Om våld -  Göran Hugo Ohlssons arkivsök för DOX kan ses på SVTPlay tom 30/12



måndag 14 december 2015

one down


Här ligger hon, mitt gamla vackra äppelträd. Hon får symbolisera allt som ligger, alla som behöver tröst, som kan behöva mer än en vinsch för att räta på sig.

Stormar, infall, mode, trender. Måsten och krav. Naturen fortsätter oförtrutet i något som för en utomstående kan verka vara en seg motvind. Tallen räcker långa fingrar åt Gud och Allah. Björken sänker graciöst sin garde. Äpplet har åldrats och återgår i Nirvana.

Jag vill ge naturen en eloge för att hon struntar i politik och en kram för att hon står pall.
Tack. 

fredag 11 december 2015

Det är natt och folk går över en å

"Så är det natt och folk går över en å, fast det är egentligen förbjudet-
Och det är en konstig å, ty den skiljer en värld från en annan.
På ena stranden: bakom järnridån. På andra stranden: framför.
Ack vore det ändå en ridå som på teatern.
Men detta är inte teater. Det är verklighet.
Och i verkligheten skrämmer människor andra människor på flykt.
Och de skrämda kommer hit, över åar, över berg, genom regn, genom natt.
De skrämda flyr från skräck till vanmakt
De har inga namn. Vi kallar dem flyktingar.
De har inget yrke. De är flyktingar.
De har inget hem. De har läger.
De saknar allt- utom tid.
De är inte ovälkomna- men heller inte välkomna.
De är inte gäster- men heller inte främlingar.
De är flyktingar. Så heter deras folk, deras ras, deras yrke.
Förstod vi deras språk skulle vi höra de säga:
Ge oss en fast punkt på jorden- och vi ska få den att blomma.
En flod har sin bädd, ett träd sin skog och en myra sin stack.
Men vårt folk som kallas flyktingar har inte en handfull jord
om vilken vi kan säga: Den är vår.
Så ge oss en handfull jord och ge oss en fast punkt
och ge oss ett annat namn. Namnet: Människa."

Stig Dagerman (1923- 1954)

måndag 7 december 2015

GORM!



det är en lugnare dag idag, jag kan faktiskt känna en slags tillfredsskap, om det finns ett sådant ord. Bryr mig verkligen inte, det finns andra saker att anlägga ansiktsveck för. Mina tankebanor har dock på senaste tiden tenderat att luta sig mot sentimentalitet och negativitet, sådant som jag tidigare brukade avfärda som tidsödande och okreativt tjafs, men när man väl har hamnat i backspin är det svårt att stanna rörelsen och vända den rätt. Bromsen har liksom rostat fast men jag testar den emellanåt.

Det finns litet gott i situationen också. Så länge vi har el och kan få vatten ur brunnen och har råd att driva bilen kan vi göra betalningar och bankärenden hemma hos vänner och på arbetsplatsen. Träffas. Umgås.

Teleavbrottet har gjort att jag har vandrat runt hos grannarna och diskuterat problematiken. Farhågorna - att den planerade fiberkabeln i närheten kommer att medföra att Telia släcker ner sitt nät här- besannades av IT-chefen under veckans landsbygdsråd. Detta skulle innebära att vi i bästa fall skulle ha ett telenät om 5 år, till en självkostnad av 30.000 med samma prestanda som idag. Kommunen har ingen handlingsplan, det finns ingen garanti.

Telia kommer inte att titta på kabelbrottet förrän den 17 december (jag anmälde den 1/12) en nonchalans som i mina öron låter som om det finns en överhängande risk för att man kommer att strunta i att reparera luftkabeln över huvud taget. Detta drabbar oss som redan saknar mobiltäckning. Ja du hör... jag sänker mig hela tiden. Tankar på framtiden, jag lägger ansvaret på mig själv när det borde finnas fler människor som är intresserade av att hjälpa till. Som sitter i samma båt. Grannarna är inga storföretagare, inga förmögna personer, inga unga snobbar i finansbranschen eller gamla rävar inom politiken med brett kontaktnät. Men de flesta har bott här i 20 år och betalat skatt och räkningar. Ska de nu inte få något tillbaka av sina insatser? Är det inte kommunens förbannade plikt att ta hand om oss? Är det inte Telias plikt att förse sina kunder med den produkt vi har tecknat kontrakt för? Ingen tycks bry sig. Alla skakar uppgivet på huvudet och säger att: det är bedrövligt, så kan det inte fungera. Något måste man kunna göra. Någon måste göra. Och jag är så trött, så fruktansvärt trött.

Men idag är det lugnt. Tvättmaskinen surrar i lillstugan, det är rent och fint, jag har sytt köksgardin och skafferiförhänge, lussebullar och lammgryta ligger i frysen. Saker som påminner om vad man hinner göra mellan ström- och telekabelbrott.

I veckan ska jag arbeta, träffa gamla och alldeles nya vänner för glögg och förtroliga samtal, och på väggen hänger en ny tavla och en till är på väg. Jag har laddat upp laptopen med en rad intressanta artiklar som jag hade tänkt läsa idag och gammelradion går på batteri. Jag är motiverad, det finns ett liv utanför internet.