Closure

Monostatos och Pamina

jag drömmer mycket nu. I natt hade jag en märklig dröm som utvecklades från att ha varit behaglig och skön till en nattmara, så stark var den att jag genast förstod att den måste skrivas ner. Vanligen struntar jag i sådant.

Jag ligger i högt och mjukt gräs, tätt tryckt intill en ekbuske där jag känner mig trygg under lövverket, sluter jag ögonen och somnar. Efter en stund känner jag en stark närvaro, hotfull och svart, som tornar upp sig. En stor, hukande person flåsar intill mitt ansikte, smyger sig runt mig på den öppna sidan och tränger sedan sig in mellan den skyddande busken vid fotändan och min kropp. Då snuddar han klumpigt vid min fot och jag vaknar i drömmen men låtsas sova vidare. Plötsligt är det gröna skyddet borta och jag  befinner mig nu i ett mörkt och kalt landskap, där känslan av utsatthet och nakenhet är total.

Jag vet instinktivt vem det är, skuggan som glider runt mig stannar åter vid mitt ansikte och flåsar, liksom vädrande likt ett djur. Så kopplar personen ett strypgrepp ovanför min hals och där öppnar jag ögonen och möter den andres blick. Viker inte undan. I samma sekund försvinner han ut i tomma luften och jag vaknar upp ur drömmen, går ut i köket och dricker ett stort glas vatten, skriver ner minnet på ett ark papper, går tillbaka till sängen och somnar om.

Idag har jag känt mig förlöst, något har släppt och jag kan gå vidare. Ett år senare, nästan på dagen.

Trollflöjten av Ingmar Bergman, 1975

sätta P

med nya gränssnitt

en av de vinster jag har gjort under tiden som utmattad är att inse att jag är en medelmåtta. Jag har plötsligt tvingats sätta gränser på ett sätt som jag hade tyckt varit fruktansvärt undermåligt under mitt tidigare elitistiska stockholmsliv. Att sätta gränser har en gång varit en begränsning. I strävan efter något högre, bättre, snyggare, smidigare, smartare, viktigare eller finare har gränslöshet varit en viktig utgångspunkt och därvid har jag varit den perfekta anställda, den som aldrig sagt nej och som aldrig ställt krav, aldrig bett om hjälp utan alltid klarat av situationen på egen hand. Bäst, kunnigast, mest effektiv. Och billigast.

I elfte timmen inser jag att begränsning inte är detsamma som begränsad, att vara sårbar inte är en svaghet och normal inte enbart är ett term för förtryck. 

Idag värnar jag om mina nya gränser och ser hur föränderliga de är, elastiska. Följsamma. För varje förändring svarar en inre vilja. Orken som tryter är kroppen som sätter P för dumheterna och det är bara att ge efter. Endera dagen är jag fisk, andra dagen fågel, men oftast balanserar jag mittemellan, och där jag har lärt mig trivas. Mitt nya bo. 

Ett litet stycke över vattenytan kan jag simma tillsammans med trollsländorna, svalorna och myggen och när det regnar kan jag se de tjusiga vattenkaskaderna som bildas av varje droppe. Ljudet, ljuset och stillheten här är förunderlig. Det som ovanifrån sett grått ut och underifrån, förvridet, har visat sig vara en skatt av nya insikter, dofter och vinster. En helt ny värld av förståelse, en ny horisont har öppnat sig. 

En dag ska jag ta en bild av hur det är här i mitten, bilden ska dokumentera mellanrummet där dimman och daggen bildas. Där sagor vävs och hoppet föds. 

Adieu, Hybris & Sisyfos, allô la belle Vie. 

Wann-ås

när jag kollade väderleksrapporten i morse tänkte jag att det kunde bli en bra dag för en utflykt, så med väskan packad med mat, kamera och regnkläder, drog vi iväg. Strax efter första ödehuset började det självklart att regna, och det kom att hålla i sig.

Men Wanås funkar i alla väder. Det finns klara fördelar med regn på turisttäta ställen, särskilt om man gillar att vandra och fotografera utan risk för oplanerade inslag av chockrosa eller blommigt.

Jag hittar alltid nya ställen, stigar och platser jag inte har sett förut, konstverk jag har missat. Årets sex nytillskott kommer från Sydafrika och har gemensamt döpts till Barriärer, och om man läser programmet (vilket jag alltid undviker innan jag tittar, för att slippa bli skriven på näsan) får man veta att konstverken handlar om gränser, även kroppsliga och mentala.

Som europé, vit och svensk skåning är det särskilt intressant att se hur konstnärer med olika anknytning, inte bara till Sydafrika, har tolkat omgivningen. Eftersom alla verken är platsspecifika ger valet av plats mig en självklar utgångspunkt för frågor kring gränser och identitet; Vilka krav ställs på mig som betraktare, hur känns naturen med bokskogen, vattnet, slottet med sin historia genom en sydafrikansk konstnärs ögon? Vill man assimilera eller sticka ut? Vilka material har man valt, varför, hur fungerar de på platsen? Vilka berättelser kommer jag att få se? kommer jag att förstå dem, och om de är politiska eller kulturella, syns det då att tankarna kommer från en annan kontinent? kommer jag känna igen mig, vill jag känna igen mig, vill jag ha avstånd, och omvänt; kräver verket distans? och i så fall varför.

I en skulpturpark som Wanås arbetar de flesta konstnärer utifrån begreppet exotism, det innebär att naturdyrkan, längtan efter det okända, drömmen om ett fjärran land, begäret efter det Andra är självklara ämnen att utgå från. Därför undrar jag om exotismen kan kännas, kommer jag ens märka den, och i så fall, vad säger det då om mig, om mina förutfattade meningar, om mig som skåning... som du förstår, så rör tankarna den egna föreställningsvärlden och om att ställas inför sig själv, om mina gränser. Var går mina gränser för förståelse, för inkännande, kommer jag att känna mig hemma eller blir jag förflyttad. Blir jag ens berörd? Många frågor.

För varje gång jag återvänder hit får jag nya svar. Varje ny vinkel ger mig nya uppslag. Jag tröttnar aldrig och hade jag inte haft sällskap med mig skulle jag förmodligen varit kvar där tills det inte gick att se något mer för nattmörkret, eller för att jag blivit nerkyld av regnvätan. För vått var det. Vi fick sitta i bilen och äta massäcken, men det smakade gott där också.

I regnet förstärks ytor, färger, dofter och upplevelsen kan bli mer spektakulär än vid hetta. Åskvädersljuset förstärker gula och röda toner och det vita gnistrar, nästan om om det var upplyst inifrån. Bokskogens höga omslutande kronor lyser likt ett glas absint och himlen där bakom kontrasterar strängt stålblå. Gula regnjackor och kulörta paraplyer skymtar genom grenverken, i vattenpussarna och de polerade stenytorna dubbleras världen. Trippleras. Böjs och förvrängs.
Wanås är en plats för kontemplation och hjärngymnastik och jag är alltid lika uppfylld när jag kommit hem. Och jag märker att jag har blivit mentalt starkare, för med alla intryck, frågor och känslor har jag ork kvar för kvällen. Det går framåt, sakta men säkert.


Under kvällsrundan slapp jag åskskurarna men tack vare regnjackan och mössan kunde jag plocka på mig litet av det guld som skogen är så generös med. I morgon blir det kanske kantarellsoppa.

sent ska syndaren vakna

David Hockney - A Bigger Splash - 1947

jag var en halsstarrig tonåring, älskade att stila vid poolkanterna och befann mig mer under ytan än över den. Jag trickade, gjorde konster, ibland med händerna bakbundna, för grejen var att dyka snyggt och det var snyggast att träffa ytan med så litet motstånd som möjligt. Plask var fult. Alltså hoppades det högt upp och döks tvärt ner, gärna med skruv. Just den sommaren jag var sexton, träffade jag botten och kan fortfarande minnas ljudet av hur nacken smällde. Så ett kras och sedan alldeles kallt, likt en gelé som dröp från halsen längsmed ryggen och armarna. Och så rädslan. Paniken. Var var uppåt?
Jag tror att jag fick hjälp att ta mig ut ur hotellpoolen vi brukade planka in på, minns inte riktigt hur jag kom upp, bara hur eländigt det kändes med den fula fläskläppen och skammen att stå där och ha gjort bort sig. Att sen komma hem till Sverige igen, med rosavita fläckar i ansiktet efter ruvorna som hade fallit av, var en annan sak jag tänkte mycket mer på än nacken. Snart fick tänderna sig en mindre justering med, och så var den saken bortglömd. Obstinat, dum och fåfäng.

Året därpå satt jag och några vänner i stormigt vatten i en luftjolle, bränningarna tog tag i oss och jag beslutade att dyka i och bogsera oss i land för att rädda motorn. Vattnet var grumligt i stormen och jag såg inte att sanden hade drivit upp botten under oss till ett grund. En graciös dykning, den snyggaste jag har gjort, och så. Pang! vännerna fick tag i mig och drog mig upp i båten igen, jag hade tuppat av. För andra gången fick jag ansiktet uppskavt på grund av dumhet, men denna gången minns jag att jag berättade för mormödrarna att nacken fick sig en smäll. Jag låg hemma i två dagar, blev ompysslad och så snart märkena och svullnaderna hade lagt sig var jag ute på fri fot igen. Disco, bad och fun, fun, fun.

Om Whiplashskador hörde jag först talas flera år senare, en svetsarkollega hade varit med om en trafikolycka och sambons bror hade fått ryggen knäckt i en annan. Änglavakt. Mitt första minne av honom var i skruvstäd, huvudet fixerat med fyra skruvar in i skallbenet. Han klarade sig, men har kvar hålen i pannan.

När jag skulle flytta hit för ca 3 år sedan led jag av oförklarliga ryggsmärtor som eskalerat till nackstelhet, så jag gick till sjukgymnasten. Detta skulle snart vara över, stressen skulle lägga sig med tiden när jag hade flyttat ner till lugnet i Skåne, och tills dess behövde jag bara litet akuthjälp. Piece of cake tyckte jag.
Sjukgymnasten undersökte mig, ställde frågor och jag berättade om stressen, att jag sov illa och fick förklarat att axeln och halsen som nu hade blivit så stel, gjorde att jag vilade utan att lägga huvudet på kudden. Muskelknutor som kommit av felbelastningen, och en stor muskelinflammation till följd var orsaken till mina smärtor. Han rullade ihop mig till en boll, satte sig på mig, sträckte på mig, gjorde allt för att försöka knäcka ryggraden, men resultatet uteblev. Jag kunde fortfarande inte böja på huvudet i sidled, eller titta åt vänster. Jag var som stelopererad plus smärtan. Efter tredje veckan gjorde han en ny undersökning (som han bjöd på) och fann att problemet (för skada ville han inte kalla det eftersom jag inte kunde minnas något tillfälle) låg i nackregionen och därför inte fick masseras och absolut inte knäckas. Jag fick medicin, kodeiner, muskelavsvällande och antiinflammatoriska kombinationer och gud vet vad, men efter en vecka började vi se resultat och jag kunde snart sova igen. Med undantag för mindre värk ibland, har jag sluppit smärtorna sedan dess.

...tills för fyra dagar sedan. Nacksmärtorna gör att sömnen är kass, och humöret ska vi inte tala om. Stel som en pinne vaknar jag varje timme av att jag måste vända på mig eftersom en del av kroppen har domnat av. Armar, ansiktet, axeln, och om morgonen kan jag inte röra vänsterarmen. Under dagtid rör jag på mig för att slippa stelna, det känns bättre då, men mot kvällen har smärtan från axelbanden eskalerat. Igår kväll fick jag nog och jag har nu bokat tid hos naprapaten (är det inte typiskt att det känns bättre idag), och denna gången ska jag berätta hela versionen. För till skillnad från förra gången har jag en mätbar skadeorsak, med ett kliniskt namn. Nu hoppas jag på en diagnos och rätt behandling redan från början. En har kanske [över]mognat en smula.

John Batho - Nageuses - 1990

som tröst och i väntan på en focaccia tänker jag dränka mig i musik från skammens år 1982
Peter Gabriel - Shock The Monkey
Rush - New World Man
Men at Work - Down Under
JCMellencamp - Jack and Diane
J.Geils Band - Centerfold
The Clash - Should I Stay or Should I Go
Don Henley - Dirty Laundry 

Skönhet

idag är jag ensam hemma, startade morgonen efter en trög natt och beslutade mig för att se mig besegrad ca 8.00. En kompis kom på morgonbesök, kaffe och skönt umgänge i några timmar. Efter uteblivet hot om åska kom ett rejält ösregn som gjorde hela världen mörk på några sekunder. Jag satte på en stor kanna te och tände brasan, tänkte att detta kan vara dagen då jag läser ut boken om Atlantis, men snart började det rycka i själen (det är nog mina nya hjärnceller som vill växa till sig) så jag tog min gamla sletna cykel, drog på mig träningskläder, gummistövlar, regnbeppe och regnjacka och for till skogs.

I skogen var jag alldeles ensam, ingen annan går till skogs när det regnar. Jag behöver ensamtid, tänker mycket nu. Omgiven av vatten känner jag mig lyckligast, jag får ro vid regnväder och särskilt när det åskar, men då hade jag förmodligen inte gett mig av till skogs. Kanske. Nåja.

Gröngöling på riktigt nära håll, kossor, hästar och får i hagarna, groddjur och väldigt mycket sniglar. Tät dimma, likt rökslingor, lindar in världen i ett klassiskt sfumato. Luftperspektiv och renässansmåleri. Jag tänker på framtida bilder, på kontraster och humor, underfundighet och skönhet. Vidunderlig skönhet, som vännernas nyfödda flicka. Jag tänker på annat med, som en festlig inbjudan med känslomässiga problem, men slår det ifrån mig.

Under det höga gräset blir benen genomblöta, det rinner ner i stövlarna men stannar vid ullstrumporna. Testar byxorna, de är bra, de känns som att vandra naken och ändå förbli varm. Sensuellt men fruktansvärt präktigt och fult.

Cykeln står trofast kvar under eken, nedförsbacke hem. Duvhöken korsade min väg, precis där stigen gör en krök, och fortsatte över fältet i låg flykt. Vattrad skönhet. Inomhus vilar ett vemodigt lugn men jag väljer bort radion och musiken. Dusch, snygga underkläder och den ockragula dressen med stora ben som jag måste nypa tag i när jag går för att undvika snubbel. Pasta med gräddig kantarellsås, massor av parmesan. Hinkar vatten, jag tror jag behöver dricka mer så att jag slipper stå upp om nätterna.
Tar hand om mig.

Fruupp - Graveyard Epistle
G.F.Fitz-Gerald - Mouseproof [full album]

vacuum

sitter på farstutrappan och försöker summera sommaren, något som känns litet sjukt eftersom den onekligen, långtifrån borde vara slut, ändå finns det tecken som tyder på annat; en oro som ligger i luften, dofter som påminner, fukten på fönsterrutorna om morgonen, de tystnade småfåglarna och tranorna som kommit tillbaka. Det är lätt att få för sig att det har varit en varannandagsommar när det är disigt och grått som nu, och att det när solen skiner har varit en sommar full av soltimmar.
En har lätt för att glömma. Eller rättare sagt; en har fått lätt för att glömma.

Minnet är en fantastisk sak men behöver draghjälp ibland. Foton hjälper, musik likaså- musik har det varit gott om denna sommaren, däremot mindre av foton och jag undrar vad det kan bero på. Lusten att fotografera minskade när de tekniska problemen ökade, jag anar att minneskortet som nu har suttit i kameran sedan förre ägaren skulle behöva sig en uppgradering, sådant går att åtgärda med en slant. Men kvaliteten på mitt bildtänkande har också ändrats och det beror på helt andra saker, djupare. Om en fet plånbok kan hjälpa mig ska jag låta vara osagt, däremot tror jag att det handlar om livsinställning.

Det är enklare att förmedla sorg på bild än glädje, tycker jag. Kanhända det beror på en inre mollsträng; den inre grundtonen som strävar efter en plats att bo, ett uttryck, ett språk. Eller kanske det beror på något så simpelt som ett behov att kommunicera med andra. Kanske har mitt behov där reducerats, kanske rentav stagnerat. Jag lever ett gott liv och är rätt liknöjd, hur förmedlar man den känslan på bild? Kanske, och här är jag ute på grumliga vatten, har jag i mitt letande efter lugn och ro nått till en punkt som säger att sådant som kommunikation är onödigt. Jag bryr mig inte, och varför skulle någon annan göra det?

Ex nihilo.

Filosofiskt sett finns det flera trådar att dra i, allt från Platons grottliknelse, dialogen i Timaeus, till nihilismen. Jag har nått en slags nollpunkt och kalibrerar mellan tråkigt (Eureka!) och liknöjdhet. Det är inte mycket som behövs för att rubba litet på de cirklarna, ett kallt dopp, ett ligg, ett glas vin, en film, en låt... Kvantmekanikerna Heisenberg, Einstein och Stern talar om ett läge där samtliga partiklar befinner sig i grundtillstånd, vilket skall förstås som något annat än den absoluta nollpunkten. I naturen finns en ständig strävan bort från den absoluta nollpunkten, som är lika med död och intighet. Jag vill kalla det fysiska grundtillståndet för utgångsläge och där är det gott att vara. I balans.

Att tävla mot ett mål har aldrig varit min strävan, däremot har jag alltid letat efter en känsla av samstämmighet. Det är ett vackert mål, som de utopiska målen alltid är. En inre frid snarare än yttre bekräftelse. Här i min trädgård går jag naken inför världen och bryr mig föga om vad andra tycker om min musiksmak. Det enda jag bryr mig om är samstämmigheten med min dotter, en länk vi har skapat ihop, och den är stark som spindelns tråd.

Big Bang Theory

The Doors - People are Strange

shit happens

jag mår så jävla bra, kan man säga så? FÅR man säga det, när världen står och faller där ute? det finns rätt mycket att reta sig på och bli förbannad på, och media gör sitt bästa för att spä på undergångskänslan, men mitt liv - just nu - känns väldigt bra. Väder och vind, vem bryr sig liksom och saker som har hänt, är det inte dags att vända blad?

Ett år senare och jag är starkare, säkrare, snyggare och smartare än någonsin. Och! Det bästa är att min dotter är det med. Vi båda vet våra gränser och bevakar dessa med humor, självinsikt och självdistans. Sexigare än så blir det inte.

Listan på gillasaker är gjord. Jag vet det jag alltid har vetat, att världen inte står och faller med mig, men att jag så länge jag har ett gott samvete inte kommer att leva livet under parasoll. Let it rain, I like it that way or the other.

Peace.


Steel Mill - Turn The Page Over

jag, en lebekvinna

det finns ändå inget som att låta sig speglas i en annan människa. Förra inlägget hade jag först tänkt döpa till "i brist på annat äter Satan flugor", men i takt med att tankarna och sidorna flöt på, fick jag tänka om. Boken är nu utläst, i saligt minne som en av mina absoluta favoriter. Sedan dess har jag haft en vän på besök under tidiga morgnar och sena kvällar, vi har badat, pratat, rökt cigariller, druckit kaffe och ätit pistagenötter och suttit tysta på farstutrappan, tätt intill, och tittat på molnen. Tre dagar har jag fått för mig själv, T är i London med sin far och de gör far-dotter-saker. Själv gör jag saker jag behöver, tänker på saker jag behöver och äter när jag själv vill, om jag själv vill.

I mitt nästa liv ska jag vara lebekvinna, leva i ett kaninhål i marken likt en hobbit och odla min trädgård, se på regnet och låta vildrosorna och kaprifolen klänga över taket på mitt runda gräsbevuxna hus och mitt huvud skall vara fyllt av historier som jag präntar ner vid frukostbordet.

Och när jag känner för det ska jag gå ner till gölen och ta mig ett dopp, bjuda förbikommande på förrådet av korvar och bröd och öppna det finaste vinet.

Hozier - From Eden
Hozier - To Be Alone

Nostromo

"Martin Decoud, dilettanten i livet, inbillade sig att han njöt med artistiskt välbehag av att iaktta den nästan pittoreska galenskap, vartill en hederlig, nästan helig övertygelse kan driva en människa.- Det är som galenskap. Det måste det vara - eftersom den är självförintande, hade Decoud ofta sagt till sig själv. Det föreföll honom som om varje övertygelse, så snart den blev effektiv, vändes till den form av sinnessjukdom som gudarna låter drabba dem de önskar fördärva. Men han njöt av att se detta praktexempel på dårskap, så som en finsmakare njuter av att utöva sin konst. Dessa båda män trivdes bra ihop, som om de båda hade en ömsesidig känsla av att en fanatisk övertygelse lika väl som yttersta skepsis kan föra en man långt på de politiska intrigernas genvägar" [--]

läser vidare och är såld. Jag är helt uppslukad av Joseph Conrads ödmjuka förstånd och förmåga att beskriva människors svagheter och bristande etik och hur vi påverkar varandra till att göra saker som vi vet är skadliga, bara för att det ska vara så, eller för att motsvara ett hjärnspöke, må det vara av förväntan eller tävlingsinstinkt. Vem älskar inte en antihjälte.

Moraliskt förfall, granskning av det vi kallar hjältemod, förväntan hos vår nästa, i den vi älskar, nationen, hatet, fruktan, alla dessa otaliga motiv som driver oss, allt ryms i hans beskrivning av en fiktiv stat någonstans i latinamerika. Utan pekpinnar eller moralism, (förbluffande nog med tanke på tiden för utgivandet) blottläggs imperialistiska strukturer som flätar samman och skiljer människor åt i en liten bananrepublik med silver som enda naturresurs. När naturen blir underordnad penningen skär politiska och personliga intriger sönder människor, både fysiskt och psykiskt och berättelsen är allmängiltig, tidlös.

Skriven som den är, 1904, kunde den vara full av klichéer och kvinnotypifierande anmärkningar, men icke! Conrad balanserar skickligt mellan objektivitet och subjektivitet och klarar av att göra boken spännande utan cliffhangers. Miljöåtergivningarna försätter mig i trans, han beskriver allt utan minsta ansats till melankoli eller nostalgi, ändå är det som att sitta i en biosalong. Och att den skulle vara 'svårläst', jag vet inte... antar att det hänger ihop med tolkningen och nutidens koloniala samvete och oförmåga att läsa en bok med två ögon; en på dåtiden och en på samtiden. Edward Saïd lär ha sagt att boken är ett tvärsnitt av mänsklig metodik, och jag håller med om bokens retoriska briljans, där varje röst utvecklas i takt med tiden och samvetet och ingen förblir densamme efter insikten. Insikten som är möjlig att se - inte den som låtsas, för att ens försöka ge sig in i en annan blick än den egna är inte värd att betraktas som annat än förljugen.

Här måste jag inflika med ett konstverk, skapat bara tre år senare och som betraktas som kubismens första verk. Les démoiselles d'Avinyó (jo, det är rätta namnet, taget efter en bordellgata i Barcelona). Pablo Picasso avsåg att med hjälp av facetter ge ljus åt alla sidor av samtida skeenden och händelser. Man hade förstått att en ensidig bild inte räckte för att göra sanningen rättvisa, tidskrifter och radio gav världsnyheter och i städer som Paris kunde man se bottenlös fattigdom vandra gatan fram, parallellt med ofantlig rikedom. Jag skulle alls inte vara förvånad om Picasso tog inspiration av just Nostromo i skapandet av kubismen. Geniet (den vite mannen) satte sig, med tidens rätt, ofta som talesperson för människor i allmänhet, må det vara kvinnor och icke-européer, det var legio att tala objektivt som vit man, om tron på en allmängiltig sanning. Dock krävs det ett särskilt genialiskt sinne att behärska detta till fullo. Vad Picasso anbelangar, kommer jag aldrig att kunna ta honom på fullt allvar, särskilt inte efter uttalanden som: "Det finns endast två kvinnotyper; gudinnor och dörrmattor".
Jodå.

Finns den man som genomlistat fåfängans credo; "ge en man en lögn som han vill tro på och han är fast för evigt"...?

Som kvinna älskar jag bokens perspektiv, däremot. Den lär mig att någonstans där ute finns det en manlig själ som tänker som Conrad. Det ger mig tröst och möjlighet att längta efter någon som verkligen försöker att se sig själv med kritisk blick, utan att ta ställning eller parti, utan självklart tolkningsföreträde och utan att vara rädd för att vara ärlig med sig själv. Modet att vara människa, fullt ut, och undersöka sina egna gränser.

Är du intresserad av att läsa om människors fåfänga och maktkamp och vill få en inblick i den koloniala maktapparatens eller kapitalismens uppbyggnad och grundstruktur, utan avkall på skönlitterära kvaliteter, är detta boken. Helt fenomenal. Läs.

Scott Walker - The Old Man's Back Again
Scott Walker - The Electrician

det brinner en eld

jag kastar mig in i känslosvall, läser om dystopier, ser på passionerade dramer. Igår avslutade jag Kallocain under hotande åskskyar, på kvällen körde vi till Krapperup för att se vännen O. sjunga i Skånska Operans uppsättning av Carmen. Perfekt sättning i den gamla ladan, fattigdomen och utsattheten kryper nära inpå publiken, som delar samma golv, andas samma luft, och nivåerna suddas ut. Hemvägen förbi älsklingsplatsen, där himmel, hav och land förenas i ett fantastiskt samband. Några bilder för minnet.

Dramat, boken och naturen bekommer mig inte personligen, jag kan se rollerna var för sig, igen, och det ger mig mersmak. Kastar mig in i nästa dystopi; Conrads mest svårlästa bok, Nostromo, som har fått stå och vila ett tag i bokhyllan, kanske det är tid nu.

Moa Matthis skriver i förordet att boken
[--]speglar vår värld utan att inge falsk hoppfullhet om en bättre framtid. Men för att den samtidigt, i själva sitt överflöd på ord och tid, vittnar om att det alltid är möjligt att längta. 
Och jag håller med.

Je suis Clarisse McClellan

jag stannar upp i läsningen för att dokumentera känslan. Stället jag har valt är i dörröppningen, det regnar litet och boken jag valde passar mig perfekt, just nu. Inne hörs ljudet från en film och två tösers diskussion om den, ute hör jag lätta regndroppar, i övrigt är det alldeles tyst. Här emellan sitter jag. I mitten, vare sig ensam eller i samvaro, varken ute eller inne, inte i vila eller arbete. Tiden flyter trögt och jag känner en alldeles särskild samvaro med mig själv.

Jag vet nu så mycket mer om livet än jag visste för ett år sedan, och även om erfarenheten har stått mig dyrt så har jag förstått att inte stänga ute känslorna. Sorger måste värkas bort och när jag har nått insikt kan jag gå vidare. Så fungerar jag. Att försöka överföra det onda, bränna bort det fula eller låtsas som det regnar passar inte mig. Att bannlysa känslor är som att förbjuda en stor del av livet, undvika möjligheten att lära känna sig själv.

Idag är jag stark. Jag lever, känner och älskar mig sådan jag är. 

meningen med allt

på Slussen

jag köpte mig en sådan där skön sparkdräkt i Storstaden i torsdags, med stora ben och fladdrigt, slinkigt tyg, jag tror att det kallas hippie-chic. Ja, nu sitter jag här i trädgården igen och försöker återskapa tanken på onödigt mycket tyg kring benen och inget skydd för armarna och får väl finna ro och anledning i tanken på alla flugor och spindlar som tycker detta är fantastiskt bra.

Planeringar och verkliga livet, tänk så olika de kan te sig. Det finns ett armbandsur som säger sig kunna strukturera ditt liv på ett effektivt sätt och jag tänker. Livet. Vad går det ut på?

på Hötorget

Tekla och jag tog ett flyktigt tillfälle i akt och hänkade med vänner t/r till Stockholm, vi bodde hos vännerna i skärgården, där det är lugnt och skönt och rådjuren betar i rabatterna.

Jag älskar Stockholm, jag älskar mina vänner och mina hoods, mina platser och mina hörn. Precis som tösen gör. Dagarna flög iväg och tack vare gråvädret befann sig flera av våra gamla vänner i stan, som gärna ville hinna fika, luncha, ta ett glas rosé och snacka, snacka, snacka och skratta. Gud vad vi har skrattat. Timingen (bristen på framförhållning och planer) visade sig funka över förväntan och det blev en sådan där härlig återknyta-kontakten-resa som jag har sett fram emot och planerat sedan vi flyttade ner till Skåne för tre år sedan. Vi håller kontakten och påminner varandra genom ord att vi är mer än ytliga bekanta. Så ibland klaffar det bara och plötsligt kan vi ses, i verkligheten. Igen.

rosé i motljus på Odenplan

Tänk vad bra det är med teknik!
En av mina nätvänner är en officiell person och en av de många människor som gör vardagen till fest genom sina personliga och mycket tänkvärda inlägg på Fejan, och som förstår vikten av att använda tekniken på ett konstruktivt sätt. Ibland dimper det ner ett personligt meddelande, som för att försäkra sig om att jag mår bra eller utifrån ett eget, personligt behov av kontakt. Nyfikenhet. Delad tid. Energikick. Några rara ord bara och så är stafettpinnen igång. Jag svarar och skickar vidare, till någon som inte har hörts på länge. Glädje kostar inte mycket och smutsar inte ner, här är Facebook ett utmärkt exempel på hållbar design. A propos.

på söderhak

Glada små tillrop kan förändra så mycket, en dag blir plötsligt viktig, färger och smaker märks. La Vida en Ultracolor, Life in Technicolor. Med hjälp av den befintliga tekniken, som gratis Wi-fi på barer och kaféer och en telefon som funkar som läsplatta, har en kort och oplanerad resa till Stockholm och vårt gamla liv gjort oss lättare om hjärtat. Och vännerna har fått bekräftat att vi lever och mår bra. Omsorg är alltid tvåvägs.

i City

På radion i morse hörde jag om relationer och vad som får oss att klicka, man delade upp oss i två typer, kallade dem Woody Allen och Greta Garbo. Den ena typen beskrevs som i stort behov av uppmärksamhet, den andre som tillbakadragen och i stort behov av enskildhet. Två appellerande motpoler och ett resultat av dagens fokus på personlig utveckling, självförverkligande och balans, något vi inte alls ägnat oss åt under tidigare historiska perioder, när statiska roller utverkade personlighet och samhällsroller. Intressant. Jag får återkomma om detta när tankarna har klarnat.

Men! Nu svettas jag i solen i min fina sparkdräkt och jag skall genast byta om till en mindre komplicerad bomullskreation.
Bryggsol och gölbad hägrar. Vila....
en resa kan på en gång vara alldeles, alldeles underbar och vilsam för kroppen men samtidigt mycket tröttande för själen. En dag finner jag balansen igen. Jag har alla möjligheter att repa mig, särskilt om tekniken är på min sida. Och vännerna, de finns där.

på T-banan

Wallraff

musikhistoria och magi

i lördags morse tog jag mitt pick och pack och gav mig av in mot de småländska utmarkerna och Säljerydfestivalen. Tänk att få se och lyssna på John Holm i verkligheten! Plötsligt ordnade sig allt och jag tog tillfället i akt, tösen skulle vara med grannkompisen och de skulle få laga mat och klara sig själv tills jag kommit tillbaka. Planen var att jag skulle möta vännerna som kom från annan ort på plats, och beslutade mig för att köra hemifrån i god tid för att kunna ta småvägarna förbi Böglarehult och Rumpeboda. Kunde jag väl inte missa?

En lockande kaffeskylt på vägen drog in mig på en avväg som slutade framför Väckelsångs konfirmationskyrka. Lördag och hela Småland var stängt för en kaffetörstande själ, det enda kafferelaterade jag fick i mig var en tradig märkesglass på en Icaparkering, fast med hjälp av den växlade jag till mig kontanter inför dagens fest. Resten av resan gick dock som på räls, jag körde på känn och formligen flöt in på rätt vägar, för flöt det gjorde jag. Utan AC i bilen blir det ganska hett en sommardag som denna.

vägen från parkeringen var fyllesäkrad

Säljerydsfestivalens område ligger på Smålands enda sjötorra fläck, något jag snabbt blev varse. Vid ankomsten stod luften stilla under middagssolens brännheta strålar och volontärerna som nu hade genomlidit en hel vecka på orten såg ganska spaka ut, en del låg, andra satt och några hängde litet visset på de få skuggiga platser som fanns. Festivalen skulle inte sparka igång förrän om ett par timmar, så jag tog mig en rundtur med tösens mobilkamera. Turistade, helt enkelt. Vem behöver resa långt för att se något tankeväckande?

Bakom festivalsområdet bredde sig en exotisk plats upp framför mina fötter, på samma gång vacker, tillåtande och glad, samtidigt fylld av misär och krossade drömmar. Ett stolt upprätthållande av en dröm låg dold bakom en färgglad fasad av Peace and Love. I solen och torkan sken färgerna men undran gick mot hur bosättarna levde när det regnade. Bodde man här under vintern med? Flera frågor fick förbli obesvarade, jag gick runt med telefonen dold i väskan för att inte störa, och undvek, som alltid, att ta bilder på människorna.

Känslan att vandra omkring här var på samma gång exklusiv som välkomnande. Bemötandet var vänligt men privat, en nödvändighet om man bor inpå varandra som på ett kollektiv. På området fanns byggmateriel och fönster litet varstans, redo för användning och bygge efter behov, fantasin sätter gränser, liksom väder och behov. En del av husen var riktiga drömbyggen, likt bilder jag har fått se från amerikanska kollektiv, med influenser från Victor Papaneks banbrytande bok om hållbar design Design for the real world, som skrevs 1971.
Under en del av mina studier, och som yrkesverksam, har jag ägnat mig åt Designbegreppet. Design handlar om att se ett behov och fylla det, å ena sidan med ett etiskt krav på funktionalitet, å andra sidan med ett estetiskt krav, baserat på välmåga och trivsel. Båda grundar sig i ett påkallat behov, och i skärningspunkten mellan dessa behov sker något spännande. För skönhet, vad är det, egentligen?

När allt går att använda, allt är tillåtet och allt är vackert kan den enes skräp bli den andres fynd. På väggarna stod peppande deviser och i en av festivalhyddorna kunde du skapa konstverk av soporna som noggrant hade sorterats och tvättats. Inget lämnades åt slumpen, inget förfors. 

I en avskild glänta stod ett badkar och en vedeldad bastu, båda stod till förfogande för den som det behövde under festvialen. I ett buskage fanns en dusch i form av en finstrilad vattenkanna, gömd bakom en övervuxen spaljé. Vattnet återvanns till planteringen utanför området. 

På några platser kunde du hitta byggmaterial att använda för att bygga ditt eget bo, och den enorma ladan hyste ett loppis, till bredden fyllt med husgeråd, böcker och textilier. Där inne, bland hyllorna och lådorna, letade sig trappstegar upp till mattklädda och madrasserade avskilda rum, överallt hördes röster men ingen syntes. En behaglig känsla. 

Områdets toaletter bestod av en upphöjd plats med fyra sitsar bakom tunga draperier. Kulörta lyktor, textade deviser och målade ytor gav typisk atmosfär och stil och visade på omsorgen om vårt välbefinnande. Handtvätten utanför toakön var fiffig; en vattendunk, ett perforerat stycke hängränna och en emaljerad skål, tvål och voilà - en lagom snåldroppande handtvätt för tusentals händer per dag. Jag såg aldrig någonsin att vattnet tog slut eller att någon undvek att tvätta sig efter besöket... 

Hygien måste inte nödvändigtvis innebära vitt kakel och eltork. Trivsel måste inte nödvändigtvis innebära nyköpt, lika litet som estetik måste innebära helvitt eller hållbarhet något styckplastat med etiketten EKO påklistrad. Att dela med sig kan innebära att du plötsligt börjar betrakta vissa av dina kära ägodelar som överflödiga. Nyckelordet är hållbarhet. Somliga tar detta på blodigt allvar, medan andra inte ser konsekvenserna av sitt eget handlande, eller innebörden av holistiskt tänkande. Vi behöver alla ta ett större gemensamt ansvar för naturresurserna och det är inte svårare än att börja med att erbjuda vännen ett lån av garderobsdubbletten istället för att tipsa om ett nyköp, äta mer vegetariskt eller samåka eller ta upp liftare om du är på väg med bil. 

Jag brukar värja mig från att peka finger och uppmana andra, men få saker gör mig mer förbannad än girighet och missunnsamhet, det är alldeles onödigt i ett land som vårt. Något jag har lärt mig under livet är att många människor som gärna utger sig för att var miljömedvetna, ofta visar sig vara ytterligt småsnåla och gnidna när det väl kommer till kritan. En annan sak som jag har betraktat är hur personer som själv kallar sig sociala oftast lider någon form av brist på den mentala planet. Bristen kompenseras genom en närmast manisk jämförelse med andra, alltid med utgångspunkten av det egna egot. "Vi är så lika, du och jag" skrämmer vettet ur mig. Under senare tid har jag råkat ut för detta några gånger och har därför kommit att beundra människor som visar på raka motsatsen och vågar stå för sig själv utan att försöka nästla sig in som en slags själsfrände genom att maniskt prata om sig själv - som om det vore det enda som kan dryftas vid ett möte med andra. Att vara social behöver inte innebära att du måste basunera ut din livshistoria eller omvänt, wallraffa din granne. Socialisering innebär fingertoppskänsla och kan lika gärna innebära att undvika prat och istället bjuda på dig när du vet att det passar sig. En klapp, en blick och ett leende betyder mer än flydda ord. Alla människor bär på en spännande livshistoria som kan ligga dold under tystnaden, jag vill påstå att under ytan på en tyst person ligger mer spänning och erfarenhet än hos storskrävlaren. 

Kommunikation är, som sagt, så mycket mer än ord. Att vilja dra sig undan från sociala sammanhang behöver inte innebära att du har en social störning, tvärtom visar den en självkännedom och ödmjukhet som handlar om att inte vilja pådyvla eller påverka den du möter. Tystnad talar om respekt för den andres alldeles särskilda egenskaper... blickar och kroppsspråk röjer så mycket, om du är mottaglig och genuint intresserad går det att tolka likväl som snickesnack. Och det är nu jag kommer in på själva anledningen till min resa. 

John Holm. Mannen, myten, legenden... nu äntligen skulle det bli av. När klockan hade blivit sju började Peter Bryngelsson möta publiken med soundcheck. Medan Peter underhöll med det vackraste musikaliska urvalet hos Peter Green, Kevin Ayers, King Crimson och drog rockskrönor ur sin bok kunde John få vandra runt, för att ibland dyka upp för ett soundcheck och sedan försvinna igen. Han var märkbart nervös, ändå mycket bekväm bakom micken. Så när klockan hade slagit åtta, satte han sig ner på trästolen intill Bryngelsson, som ackompanjerade med sin tvåhalsade monstergitarr, elbanjon och de andra hemmasnickrade instrumenten. 

i spänd förväntan

Nu blir det svårt, kanske hela min berättelse här ovan har varit ett sätt att kringgå det oundvikliga. Hur förklarar man en legendarisk sångare och poet med Sveriges känsligaste röst? Hur gör jag honom rättvisa med ord? Innan uppträdandet formades frågor. Hur skulle han låta idag? röster omkring oss kraxade om hur han hade förändrats, framförallt rösten, och att vi inte skulle ha några höga förväntningar. Det var ändå 40 år sedan sist. Visst har han sjungit och hållit igång sitt musicerande, Holm har försörjt sig på att sjunga på privata tillställningar och evenemang men trots att han har lämnat efter sig ett fåtal släppta album så finns det något som trollbinder publiken och gör honom oförglömlig. Tidlös. Har detta förändrats, bär texterna om rösten har blivit hårdare? Nu skulle jag få bli varse.

M och jag fann en perfekt plats nästan längst fram, i en gammal kökssoffa klädd med mjuka trädgårdsdynor. En ljust klädd, litet lågmäld snygg man i femtioårsåldern undrade om han kunde få tränga sig ner hos oss i soffan, han presenterade sig som filmare och vi började samtala. Han höll på med en TVdokumentär om John Holm och hade följt honom under de senaste åren. Vi blev intervjuade, först förväntansfulla före och sedan efteråt, tagna av värmen och allvaret. För John Holm levererade, och med stor integritet gav han oss det vi behövde; Maria, Sommaräng, en tolkning av Hendrix... och kvällen var mjuk och omgivningen perfekt. Och då han steg av scenen förstod publiken. Applåderna som fyllde luftrummet var uppskattande kärleksbevis, kravlösa och tacksamma. Vi visste, förstod, att det vi nu hade upplevt var ett tillfälle på miljonen. Kanske det sista, kanske ett avsked. Bryngelsson avrundade och vi kunde taget uppskatta publiken runt omkring som satt kvar i gräset i efterdyningarna. 

Resan hem gick fort, via småvägarna lyssnade jag på Liza Marklunds sommarprat och hemma låg två söta ungar i var sin säng och sov djupt ute i undantaget. Ett minne för livet. 

Inglinge gravklot

högsommar

en god vän berättade om en korp hon hade sett tvätta sig för att sedan lägga sig ner och dö med sina vingar utbredda. Tänk dig att kunna avgöra tidpunkt och plats för sista vilan, visst är det vackert. Elefanter drar sig undan sin flock för att dö, de känner när det är dags, och när det är slut kommer flocken och tar farväl. Det är en både sorglig och oerhört ståtlig bild på samma gång, vacker. Döden är det enda vi aldrig kommer att kunna undvika, var det någon som sa en gång. Visst är det sant.

Tankar på döden och sjukdomar i bakhuvudet, det är juli och högsommar. Det vilar alltid något vemodigt över sådant som är bra, som om man måste påminna sig att allt tar slut, och det gör det, bara det att slutet oftast inte är definitivt. Med grava sjukdomsförlopp är det annorlunda. Åtminstone om man drar paralleller med jordelivet och vår utmätta tid på det vi känner till. Det bekanta.

Korpar sägs ha kontakt med andevärlden. Elefanter, berättas det, har ett minne som är äldre än Metusalem. Vi människor ser livet som en gåva, vem som ger oss den eller vad vi ska göra av den är ett problem som vi umgås med under hela vår livstid, och i värsta fall känner vi oss skamsna över att måttet på framgång inte har motsvarat det vi en gång fått lära oss. Framgång. Bakom ordet döljer sig en rät linje, den rätta vägen.

John Holm - Sommaräng

juli

musik och förtäring, inget kan gå fel

en kvav dag idag, kändes som om något låg i luften. Senare visade det sig att tant Inez hade gått bort och så törnade åskmolnen upp sig med ett rejält lågtryck. Välj vilken förklaring du vill, men trycket släppte mot eftermiddagen med det uppfriskande badet.
Doppet i tjärnen uppgår nu till flera minuter och några simtag, trots iskylan strax under den gott kissvarma ytan. Eller tack vare den.

Jag är ingen kattmänniska egentligen, katter tyr sig sällan till mig. Inte som min mormor, som alltid hade en kaskad vildkatter jamande omkring sig. Själv hade jag under somrarna i Spanien enbart en katt som bara älskade mig, en vacker slagsmålshankatt som höll sig med ett brett harem som han vandrade runt till, varje dag. Vet inte om det säger något om mig, det är ändå katten som väljer och Geppo valde mig. Nu har jag fått en själsfrände till, i den nya katten. Missan kallar jag henne mest. Hon kallar på mig om morgonen, stryker av sig och knådar mig så att jag måste be henne lägga ner, tills hon slutligen lägger sig tillrätta i mitt knä och kräver att bli smekt tillbaka. Särskilt när jag har den grå stickade tröjan på mig. Kanske det är tröjan. Missan och jag är ganska lika. Vi håller oss gärna för oss själv och säger till när vi vill få uppmärksamhet och då räcker det med en riktig genomknådning innan vi lägger oss för oss själv igen och filosoferar, förutsatt att tryggheten kan begäras när som helst... för den är bra att ha.

T och jag är ensamma hemma igen, vi har ägnat oss åt att renovera hennes skrivbord vid sidan av sol,  bad och slappa. Slipat, målat, burit ut och så in i garaget efter att alla flugjävlar drogs till skivan som till ett gigantiskt flugpapper. När vi kom tillbaka från badet fick jag nämligen plocka bort etthundraelva småflugor och tre små baggar som gjort fina dubbelfiliga mönster i färgen. Några vingar sitter där än, men dem får slippappret ta hand om när det är dags att slipa... om fanskapet någonsin torkar.

Kvällens film hette Begin Again, eller Sånger från Manhattan på svenska. Teklas val. En underbar film om relationer, kärlek och musik. Allt utspelar sig med New Yorks musikindustri som fond och om människorna i och omkring den. Och utanför. En fin snyftis, klart omsebar.

Nu ny bok. Letar efter den rätta sorten.