Relativt

det är kväll och känslorna tränger sig på. Det är svårt att inte ha någon att prata med, som man kan få spegla tankarna hos och som hjälper en att förstå. Att klä känslor i ord är svårt men hjälper, de konkretiserar. Mamma har blivit plötsligt sjuk och fick åka ambulans in till Helsingborgs lasarett idag. Helt plötsligt är min mamma skröplig och behöver hjälp. Min mamma som aldrig har bett om hjälp, som alltid skytt tabletter, läkare och sjukhus. Eller är det kanske jag som projicerar... känner jag min egen mamma egentligen?

Jag kan inte säga att jag har haft en innerlig relation till mamma, men hon har alltid funnits, där bakom någonstans. Likt en skugga.

I min familj har kvinnorna blivit sist kvar och fått klara sig själv. Kallats starka. I min familj har det varit regel snarare än undantag att bli ensam med barn, klara arbete och hem, känsloliv och uppfostran på egen hand. Idag har jag fått klart för mig hur det känns att bli äldst i familjen innan femtio, att stå utan ekonomiskt skydd inför pension och att inte ha någon att ty mig till, annat än till sina barn. Som min mamma.

Min mamma har två barn, jag har ett, liksom mormor. Vi har alla tre flyttat från en gemenskap till en annan, på grund av arbete och av kärlek. I alla fall har vi förlorat dessa incitament, dock av smått olika skäl. I mormors fall tog kriget slut och hon såg sig nödd att återgå från sitt älskade arbete till livet som hemmafru, dock startade hon upp en verksamhet ihop med morfar, men som hon på grund av hans 100% krigsinvaliditet fick sköta nästan helt på egen hand. Ovanpå allt ärvde hon en enorm skuld från sin svärfar, som skulle betalas tillbaka med kort frist. Den tyska statskassan var tom och man tog säkert till alla medel. Det finns en rolig familjeanekdot från den tiden, när skatteindrivaren blir utskrattad och gjord till åtlöje med hjälp av mormors kunder. På den tiden, strax efter kriget, var det anarki som gällde bland folket, samhället var raserat och strukturen lös. Så när farbror skattmasen ställde sin portfölj på bardisken och hotade med indrivning, fann han den snart full med fekalier och han återkom aldrig igen. Mormor fick faktiskt anstånd med några månader och kunde betala skulden och behålla verksamheten. Den historien har vi skrattat gott åt många gånger, mormor, morfar och jag. Humor är bästa vapnet.

Min mamma förlorade pappa i sjukdom 1977 och ungefär samtidigt revs och skingrades hennes arbetsplats. Familjeföretaget och det sociala livet rycktes brutalt undan när vägen på hemorten skulle breddas och caféet och bageriet med familjenamnet som hade stått där sedan farfars mors tid stod i vägen för kommunens storvulna planer. Det finns en film inspelad när järnkulan krossar väggarna. Jag satt själv mitt emot, på trappan till fotografens lokal, och minns mycket väl när mamma höll i super-8 kameran och filmade skrattande när ortens ökände suput, Bierson, försökte att stoppa rivningen. Humor i svart-vitt.

I mitt eget fall fick jag se mig överflödig när en omstrukturering av företaget jag arbetat på under nio år gjordes. Detta hände när jag just hade blivit av med en skuld hos kronofogden, orsakad av okunskap kring mina rättigheter och efter en sambo som hade gått in i väggen och blivit djupt deprimerad. Vi blev vräkta, och jag fann mig utan hem med en dotter och en sambo på hispan långt ute på landet utanför Tyresö som vi fick ta oss till med buss eftersom bilen blivit konfiskerad. Ett tag fick vi bo på vandrarhem. Som väl var var det påsklov då, så mamma kom upp från Skåne och hämtade tösen. Den förlusten upplevde jag som det värsta i hela historien. Idag kan jag känna skam över flera känslor jag hade då, men den maktlösheten jag kände av att inte ha min dotter nära översteg allt. Jag fantiserade om vad socialtjänsten kunde göra, min egen mamma... När jag efter två veckor fann en respit hemma hos en kvinna i liknande situation, med en dotter i T:s ålder, visste jag att jag kunde klara allt. Lilla T var då fem och kunde fortsätta gå på samma dagis. Min buss till arbetet gick strax utanför det tillfälliga hemmet. Jag hade träffat en man som ville hjälpa mig med kronofogden, han blev min sambo under kommande sju år och jag är honom stort tack skyldig. T fick nu en dagisplats i innerstaden, jag kunde gå till arbetet. Under en extremt kort period av mitt liv hände så otroligt omvälvande saker. Jag blev befordrad, vi flyttade och genomgick två stora renoveringar och stambyten. Under hela min tid i innerstadslägenheten brötade det, det fanns inte en sekunds tystnad och jag gick in i väggen. För att inte bli av med arbetet förhandlade jag mig till en halvtids sjukskrivning, men det gagnade ingen. Såhär i efterhand vet jag vad jag hade gjort annorlunda, men då var mina fasta punkter och prioriteringar annorlunda. Arbetslivet, skulden och exet som inte var på fötter, dotterns skola och hennes relation till pappan, den nya relationen, mitt förflutna. När jag sedan stod utan arbete försvann ett av de målen som jag hade kämpat hårdast för. Jag fick tid att tänka och känna efter. Efter tre års betänketid i form av heltidsstudier och ett tafatt försök att starta eget företag - det är ju vad vi kvinnor i familjen har gjort - beslutade jag mig för att flytta tillbaka till Skåne. Jag skulle inte ha en chans att försörja mig själv och ett barn på en kulturarbetarlön i Stockholm och jag hade genom facebook upptäckt att jag hade ett litet kontaktnät kvar, trots mina tjugo år i storstaden och ytterligare tio år runt om i Sverige. Jag fick en chans, blev utköpt ur lägenheten och köpte mig ett nytt liv för pengarna. Jag köpte mig vingar. Idag lever jag ur hand i mun och vet att kvinnors styrka och fiffighet inte är ärftlig. Att lyckas mot alla odds beror på omständigheter, vänner, tajming och tur. Jag tror på framtiden... så humorn har jag kvar, och jag har klarat mig relativt helskinnad.

Allt Är Relativt.

Kevin Ayers - Shouting in a Bucket
Ollie Halsall - Steppin' out