Medvetande

idag tänkte jag delge något jag funderat på alldeles för kort tid för att kunna smälta, men som jag hoppas klarnar en smula genom att beskrivas. Det handlar om medvetandet. Vad är ett medvetande för oss, historiskt och för närvarande och vad vinner vi på att fundera på vad ett medvetande är?

När jag lyssnade igenom två av tre avsnitt i radioserien om döden i Kropp och Själ igår fick jag en mängd uppslag som jag diskuterade med en god vän som går i samma tankar. Risken med att diskutera med någon lik en själv är alltid att man blir litet för litet kritisk. Fördelen är att inget bromsar in, man kan lugnt och ohämmat rulla ut sin trasmatta och testa om väven håller igenom diskussionen.

När jag dras in i något som intresserar mig blir jag oerhört engagerad, jag älskar att brainstorma och vill ta in så många aspekter som möjligt och som jag har kapacitet att förstå såklart... jag kan däremot vara väldigt bromsande om jag känner att diskussionen ensidigt drar åt ett bestämt håll. Människor som saknar förmågan att lyssna och förstå att den sanning man har lärt sig på universitet faktiskt är den man bör undersöka irriterar mig. I min mening är det vissa kategorier som är mer benägna att fastna i rätt och fel än andra, men det är min mening. Tag den svenska läkarkåren t.ex. Jag känner många människor som har utbildat sig till läkare och som är yrkesverksamma inom sitt credo, dock utan att vara det minsta källkritiska. Vart tog forskaretiken vägen? I min bekantskapskrets är det enbart en läkare som har vågat se utanför läkarkårens vetenskapliga dogm, de andra som klarar av det är alla sköterskor och underdogs och därför inga man lyssnar på eftersom hierarkier är så viktiga.

Den vetenskapliga revolutionen, i den mån det går att utnämna en tid för detta, markerade en gång för alla att det väg- och mätbara, det faktiska och fysiska skulle stå som grundplåt för vårt kunnande. Konsekvensen var den, att allt annat och då framförallt allt som är mänskligt, fick stå undan. Känslor, tankar, smärta, kärlek, sorg, smak, sinnen. Sådana saker.

Under vissa tider kom dock dessa humanrelaterade ting att stå oss närmare, som under kristider då vi började fundera kring Weltschmerz, kollektiv ondska och döden. Saker som under vissa tider varit undanröjda och skamliga blir ibland alldeles för påtagliga för att undvikas. Så omvänt, vid goda tider kom vi att stuva undan saker som blev för luddiga och okalkylerbara och som inte gick att forma in i ett välfärdssamhälle eller tjäna pengar på. Idag t.ex. använder de flesta livsstilsmagasin och livsstilsprofeter som Paulo Coelho till guider i känslodjungeln. Ickefysiska erfarenheter tas om hand av proffs och vi dryftar inte öppet saker som är känsliga, smutsiga, stinkande eller kladdiga. Vi skiljer kliniskt mellan privat och offentligt, med hjälp av ord som har med äganderätt att göra. Kroppen är idag ett konsumtionstempel och bör vara hel och ren för att kunna sälja... och det som sker inom oss är bra så länge som vi kan köpa oss lycka genom trender som mindfulness, rekreation och nöjen.

Om kroppen är din att förvalta, om kroppen och din själ betraktas som ditt eget ansvar, när kroppen och själen är ett, går det att se den som den biologiska entitet som kan särskiljas från andra kroppar, likt en atomkärna. Genom att plantera ett medvetande hos oss om kroppen som står separat från andra kroppar, men som är till formen likadan och som därför går att jämföra och bearbetas på ett rationellt vis, har vi sått grunden för ett samhällssystem som är instrumentalt. Människor går att styra genom att jämföra, mäta och väga som enheter.

Om vi därför tänker oss medvetandet som en sak som vi bär inom oss, separat från alla andra och som behöver en nyckel för att öppna och förstå, är det inte svårt att dra slutsatsen att vissa institutioner kommer att kunna dra nytta av den kunskapen. 1988 kom den första juridiska döden att formuleras. Från att ha vant oss vid hjärtdöden formulerades en ny sorts död, hjärndöden. Att döden är en och samma ändå är klart, men plötsligt ställdes människor inför detta oerhörda -att vi måste ta ställning för vad som är vårt definitiva slut. En gräns skulle dras och vilken instans vore väl bättre lämpad än den juridiska, när det ankom abstrakta gränsdragningar?

Att dra en absolut gräns på något som inte har gränser är i sig själv en paradox. Kroppens celler, för att ta ett materiellt exempel, dör vid väldigt olika tid. Hörseln har jag hört... skall vara det sista som lämnar oss. Åtminstone är det vad vi vet idag, eftersom väldigt litet forskning läggs på det som inte går att väga och mäta och den vetenskapliga metoden (läs kvantitativ metodteori) jämställs med vetenskapligt tänkande i allmänhet idag. Allt annat, som humaniora och humanvetenskaper - där förövrigt medicinvetenskapen borde ingå - har betraktats som munkäbbel och tolkningsförfarande (läs hermeneutik) och sådant är inte jämförbart eller möjligt att samla in som empiriska fakta. Det skulle ta alldeles för lång tid att ta hänsyn till alla små krämpor, det är inte rationellt i ett välsmort samhälle...

Som väl är har min egen mamma insjuknat inom ett område som forskare har bedrivit mycket och lång forskning kring, dessutom handlar det om sådan forskning som har haft ett högt statusvärde under tiden vi betraktade hjärtdöd som absolut slutpunkt. Annat är det med invandrarmannen som är min väns bäste vän, som kämpar med neurologiska störningar och som snabbt blivit så dålig att han inte orkar röra på och vid kroppen idag. Eller med alla de individer som bär på allvarliga psykiska störningar. Så länge störningen är någorlunda jämförbar kan man ge dem en tablett eller tre, men i annat fall går man bet. Forskningen ges inte anslag om det inte angår ett flertal. Demokratiskt Nyttotänkande kallas det ibland. Framstegsekonomi kallar jag det.

När kommer vi att få höra en förebyggande diagnos? så länge som samhället eller ett försäkringsbolag kan ställas ansvarigt, så länge som kroppen är politiserad är det en utopi. Vi sitter fast i ett system som vill se oss som bruksentiteter och vi kommer snart att känna oss uträknade som mer eller mindre användbara i den matematiska kalkyl av återkommande mönster som kallas nationalekonomi. Ja, jag är väl en smula cynisk men inte uppgiven - för det är här radioprogrammet jag nämnde ovan kommer in.

I början av det andra avsnittet får jag höra någon ifrågasätta människan som entitet för första gången och jag blir så lycklig. Tänk dig bara vilken vetenskaplig revolution det vore om vi för en gång skull förmådde se utanför asken och inse att vi borde fundera på saker som vi inte kunnat ta tag i på grund av paradigmatiska rättesnören och avsaknad av just det rätta vetenskapliga instrumentet?

Ponera att människans medvetande ligger utom kroppen. Då kunde vi få förklarat saker som genom tiderna har blivit slängda på slasktratten som paranormalt, ockult och ovetenskapligt. Nära döden-uppevelser, känslan av närvaro, att tänka synkront med någon i ett annat rum, ett annat land, trender, tidsepoker, svängningar, allt sådant kunde plötsligt få en rationell förklaring... Min gode vän berättade om en studie som gjordes i 20-talets England av halsbandsflugsnappare som hade funnit på ett nytt, effektivt sätt att skaffa sig föda genom att öppna mjölkflaskor. Denna för fåglarna näringsviktiga kunskap spred sig snabbt globalt och till andra arter, så snabbt att det inte kunde handla om "vanlig kommunikation". Det var inte förrän alldeles nyligen (-98 tror jag) som en svensk doktorand i Uppsala började intressera sig för ämnet som saken kunde belysas och av olika discipliner. Med dagens tekniska landvinningar har människan lärt sig att se på traditionell kommunikation som något som kan vara utomspråkligt. I vissa kretsar går man så långt att man vill kalla fågelfenomenet ovan för ett Supermedvetande, Gaia-hypotesens anhängare vinner mark på bredare front.

Men jag behöver inte gå så långt för att ge exempel på utomkroppsligt medvetande. Med hjälp av facebook har jag haft möjligheten att studera människors vanor och känslor, om inte helt globalt, ändå över ett ganska stor spännvidd. Det har gått att se synkrona känslor genom musikinlägg och konstdiskussioner som har gått så fort i svängningarna att det knappast kan handla om vanlig kommunikativ spridning. I första hand har detta gällt mina vänner som på något vis har haft mycket tid att fundera, känna efter och vara i kontakt med sig själv. Vännerna befinner sig främst på samma tidszon, i Portugal, Grekland, och här i Sverige. På ett eller annat vis har vi ställts utanför samhället eftersom vi är utbrända, arbetslösa, sjuka eller genom det arbete vi har valt så har vi tillräckligt tid att fundera och känna in. I gruppen finns övervägande konstnärer och författare. Det är med dessa personer jag känner en särskild form av samhörighet, ibland så stark att vi kan lägga ut länkar som tangerar varandra. Vore det så enkelt som nyhetsreportage eller annat som är styrt av stora nätverk, men i dessa fall handlar det om musik, poesi och konst, alltså känsloengagerande intressen och med ett närmast gränslöst utbud.

Min egen pappa berättade om en nära döden-upplevelse, väldigt lik den andra människor har berättat om. Det är tack vare den berättelsen som jag idag inte är rädd för att dö. Däremot saknar jag förtroende för sjukvården, men det är en helt annan historia.

you, you point your finger
I'm not sorry