lördag 27 april 2013

Kulla Gulla

idag har jag varit ute i trädgården nästan hela dagen. Tekla har haft en kompis hemma på övernattningsfest och de har roat sig på sitt håll medan jag har kunnat elda och få bort en hel del sådant som jag har samlat på mig, bl.a de fem döda enarna jag tog ner under förra veckan och alla fjolårshallonen, nerblåsta björkkvistar, den förhatliga ginsten och några andra döda buskar som åkte med i farten. Jag vill inte att min trädgård skall vara prydlig men den skall vara till lust för både mig och fåglarna. De grövre engrenarna har jag sparat för att prova på att göra en gärsgård runt en plantering så småningom. Ja, det har varit fullt ös hela dagen med början i hotellfrukosten som har blivit en tradition här hemma vid övernattningar och eftersom jag är en sådan daredevil satte jag även på en maskin tvätt att hänga ut. Jag hade tur, för det blev minsann riktigt gott torkväder så jag satte på en till. Litet roar den dumme... jo, så har jag satt ungarna på arbete med. De fick plocka späda nässelplantor och jag tog upp min sista burk hönsbuljong ur frysen till lunchsoppan som tog ett tag att färdigställa eftersom barnen var väldigt noggranna med att få nässlorna rena och fina men go mad tar lang tid at lave, som dansken säger. Till soppan åt vi vaktelägg. Utomhus! herregud vad skönt...

Just nu väntar jag på att middagen skall bli klar och jag har t.o.m korkat upp en god flaska Barolo för att fira att jag inte kommer att orka åka på musikevenemang ikväll och för att jag kände för det. Nu får det vara slut med fröken präktig. Det enda som saknas nu är en god cigarr.

http://youtu.be/SEuKkcX1uKA

fredag 26 april 2013

radioskugga

hör idag om branden på ett mentalsjukhus, journalisten jämför med tidigare incidenter på vårdinrättningar och ålderdomshem i Moskvaområdet. Vidare hör jag om svenska jourhem och socialtjänster som ser på utsatta barn som en klirrande påse slantar. Jag vill inte tänka som jag gör, inte summera radions rapporter till att ana en bakomliggande, planerad ondska, inte bli ledsen över mänskliga handlingar. Min tilltro till samhällets maktbaser är så urholkad, så grundligen skadad, jag är så cynisk att jag hellre anar storpolitisk, ekonomisk vinst än ser en individs tragiska  misstag. Ibland önskar jag att jag kunde vara som andra, jag önskar att jag hade kunna sjunka ner i TV-soffan och glida in i drömmen om det snälla, goda livet och jag skulle enkelt kunna peka finger på rätt och fel, vara passiv domare, på avstånd. Jag skulle kunna baka ljuvliga tårtor och måla blommor i akvarell, sjunga om godhet och se det vackra i mänskliga samarbeten eller se den lilla människans kamp för att rädda tre människor ur elden. Jag ser sköterskans framtid, en livslång kamp där hon får höra det hon fått höra i natt, se det hon fått se denna morgon, resten av livet. Jag avskyr mig själv för att jag väljer att se en systematik, ett system, där den lilla människan får agera förgrundsfigur och hjältinna för att dölja en kallsinnig, ekonomisk struktur. Jag är förstörd.

tisdag 23 april 2013

Kallocain

ikväll har jag haft en nyfunnen vän här. Vi träffades några gånger på simhallen i Perstorp dit hon gick på simskola med sin yngsta dotter och började snacka litet efter ett tag när vi insåg att vi hade samma tider. Det är aldrig särskilt mycket folk på simhallen en måndageftermiddag, så vi tyckte nog båda initialt att det kändes bättre att prata än att låtsas som om det regnar. Det visade sig att hon bodde i grannbyn, hade en dotter i Teklas ålder och i takt med tiden visade det sig även att vi hade massor att prata om. När simskolan tog slut förra veckan beslutade vi oss för att byta telefonnummer och på den vägen är det. Tekla och dottern fann varandra omedelbart i alla likheter, intressen, pratlust och gemensamma bekanta. Vid middagsbordet snackades det om litteratur, hästar, kompisar, musik, pinsamheter, jobbigaste minnet och roligaste läraren, arbete, konst, mat, gemensamma bekanta, utbildningar, drömmar och familjer... och om vilka härliga ungar vi har! de pratade och pratade och vi pratade och pratade och vips var klockan över nio, vilket är sent för oss som bor ute på landet. Det blev en skön tisdagskväll med levande ljus, en brasa, litet Spaghetti alla Puttanesca och kaffe och några bitar choklad - helt opretentiöst och precis som jag gillar't. Nu har jag diskat och fällt ihop slagbordet och ordnat så att Tekla får en fin frukost på sin födelsedag. Hon kommer att drömma fint i natt lilla stumpan, och jag med. 

söndag 21 april 2013

lyckliga jag

"Gardening is cheaper than therapy and you get tomatoes"

fredag 19 april 2013

upp och ner och så upp igen

idag har det varit blåsigt minsann, fram och tillbaka och hit och dit. Det började i morse, genom trista nyheter. Jag måste sluta läsa tidningen. så jag var litet uppjagad över småsaker som handlar om den "nya offentliga förvaltningen", om de maniska utvärderingarna och alla snablars rapporter som skall fyllas i och sammanställas och tar tid och undergräver kunnande och professionell autonomi och Gah! Nå... jag fick faktiskt ett trevligt besök till elvakaffet, strax efter att jag slukat mitt tiokaffe alltså och just tänkte ge mig i kast med arbetet, så det passade ju fint. Vi diskuterade livet, om utbrändhet, relationer, arbete och etik, saker som berör och som går på djupet utan att bli kletiga och personliga. Jag har svårt för ytlighet, yta tråkar ut mig, så det blir fler besök av det slaget. När besöket åkt kände jag mig ensam ett tag och gick igenom en smärre kris för jag hade tappat tråden men fick upp humöret av en god vän på fejan, men det åkte ner igen av en annan person på nätet. Rejält alltså. Sablar! Just det ja, lunchen. Åt upp veckans sista soppslurk och fick litet energi igen. Men kaffet. Jag klarar nog inte av så mycket kaffe mer, kanske det är kaffets fel att jag har svårt att koncentrera mig? Så då fick jag tänka om och bestämde mig för att gå ut en runda i skogen. Det hjälper alltid.

Ute var det disigt idag, ungefär 14° och litet blåsigt. Jag fick se hinden och gärdsmygen som drillade och trummade glatt, hörde även taltrasten och så mina ständiga följeslagare, större hackspetten och nötväckan utöver alla andra gynnare som plötsligt ekar i samma skog som legat tyst så länge. Det blev en runda på ca milen, där man går genom ängar, hagar, småskog, gammal bokskog, snårskog, vattensjuk skog, nytt och gammalt kalhygge (ja, jag använder det ordet), beteshage för häst, beteshage för ko, björkdunge, urdikat, nyplanterat och impediment. Det sista ordet har jag lärt mig på senare år, ganska bra ord att använda i sammanhang som handlar om exploatering och effektivisering, två ord jag får utslag av. Nämligen.

Vitsipporna lyser upp nu på en del platser, det doftar mull och fräscht och luften är ljum. Fågelsången får en att lyssna och tänka på annat än saker som stressar mig just nu, som ekonomin och arbetssituationen. Jag har lätt för att koppla av men dessvärre lika lätt för att varva upp. Det är det där hemska vattenglaset, en droppe och så är man över kanten och jag är ibland säker på att jag aldrig någonsin mer kommer att kunna arbeta fulltid igen. Så är det bara, så jag har blivit torpare av många olika anledningar. Som väl är har jag en dotter som är med på noterna och som har sett förändringen hos mig, stackars liten. Promenaden gjorde gott, för när jag kommit hem och gick in för att titta till pullorna hade de lämnat mig en liten försenad, men ack så fin påskpresent. Dubbel lycka. Så det blir en extra fin frukost i morgon, om jag inte sparar dem förstås, de är ju så vackra.

Jag undrar hur det vore ställt med mig utan mina marschkängor och skogen, egentligen. Och utan  hönorna och vännerna förstås...
eller musiken! ja musiken.... mmmm ja.


torsdag 18 april 2013

I Have a Dream

vem har inte hyst en dröm om att alltid ha någon vid sin sida, någon som man redan har berättat allt för och som kan ta en oförrätt med en kram eller som begriper att ett skratt förlänger både livet och käften. Jag har alltid hyst en dröm om att den fysiska elden aldrig kan att ta slut eftersom hjärnan och huden är den största erogena zonen, att ålder inte spelar någon roll, att skillnaderna är själva spänningen. Jag önskar att jag får se min dotter leva i ett sådant förhållande, där kroppen är ett tempel för inre värderingar och att hon finner någon som hon kan åldras med, som hjälper och stöttar henne när det är kallt. Jag önskar henne allt som jag har upplevt som viktigt med livet, att hon skall få ha ett livslångt samtal med en vän och partner som uppskattar henne som unik och fantastisk och att hon, omvänt kommer uppskatta sin livskamrat som en unik och fantastisk person.

Så länge vi matar våra barn med värden och livslögner som bygger på att konsumera oss ur kriser, känslor, sorgeämnen är jag rädd att det kommer att bli svårt för dem att uppnå min dröm. Men då är det min dröm. Kanske hennes är en annan, då den dagen kommer. Kanske hon är klok nog att inse att vänskap och beroende av andra inte behöver vara tillsammans med en enda person. Kanske hon är klokare än jag och inser hur sårbar man är då den andre plötsligt försvinner, hur beroende, utlämnad och ensam man då blir... samtidigt önskar jag att hon får känna känslan av att vara ihop med sin själsfrände en gång i livet. Om så bara för att kunna göra jämförelsen.

lördag 13 april 2013

om livet, universum och allting

Lördag innebär en underbar morgon med tösen, massor av tid att diskutera livet, universum och allting. Vi pratade verkligen om allt detta, om den mänskliga hjärnans förmågor och tillkortakommanden, om tiden som konstruktion, om vetenskapen som ett verktyg att förklara och förstå vår omvärld - om paralleller till olika kulturella fenomen, som religion, hierarkier och tankeexperiment. Vi pratade om alternativa ledarskapsmodeller och drog paralleller till filmens värld, som Avatars Moderträd och bokskogarnas synkade knoppningar eller barkborrarnas iver att tugga i sig stora skogsbestånd - för att införliva en harmoni och balans.

Min dotter är en intelligent varelse, som förstår mina tvära kast och hänger med och fyller i dem med egna erfarenheter. Hon är alltid med i diskussioner, får lov att ställa frågor och ge svar och har aldrig någonsin behövt känna sig dum, liten eller korkad. Om fler barn fick lov att känna sig delaktiga i diskussioner och få möjlighet att påverka litet, skulle det inte då kunna leda till en kommande generation av människor som upptäcker att ansvar är något man har tillsammans? och att ledarskap inte kan tas centralt och utifrån en matematisk kalkyl - eftersom allt material vi hanterar behöver inkännande, förståelse eftersom förutsättningarna är så olika. Tag djurhanteringen och våra grisar som ett exempel - Tekla noterade mycket vist att trots att vi vet att vi har många grisar ute i skogarna känner vi aldrig lukten av dem, det enda vi ser är böket. Ändå kallar vi dem smutsiga svin.

Bestämmelser som utgår från en central idé grundar sig på effektivitet och på synen på t.ex. djuren som användbara enheter. Den centrala synen grundar sig på att göra allt enkelt att hantera just centralt, inte på samförstånd, empati, eller på att våra hjärnors kapacitet inte är avsedda för annat än vår egen överlevnad skull - det är därför vi är utrustade med glömska som instrument. Det är därför vi förmår avknoppa händelser och dela upp i kategorier - det är därför vi förmår att se samband och knyta ihop mönster och vara kritiska... något som ses som farligt från central nivå, varför människor idag blir hjärnmatade under sin fritid för att bryta upp och splittra tankeverksamheten. Oerhört hög musikvolym på inköpscentra - TV-babbel om saker som skall roa, underhålla eller koppla av - reklam och media genom film och radio. Genom att mata oss med dikotomier som är lättlästa ställs hemlivet i bjärt kontrast från ett hektiskt arbetsliv, krig från fred, öst från väst eller rött från blått... Allt är skapade värden och kulturellt betingade genom hur vår hjärna tycks se ut att vilja fungera... men genom att se på naturen börjar vi förstå att det finns alternativa svar på intelligens, som har funnits genom så många människogenerationer att vi har slutat se dem som sammanhang. Vårt mänskliga perspektiv är en livslängd, vårt synfält begränsas till tre dimensioner, vår tankeförmåga till förhållandet mellan två punkter.

Det finns så mycket att lära genom att gå ut i luften. Andas. Och bara ta in.

torsdag 11 april 2013

Krödda



läste litet på en kompis logg på fb, blev intresserad, googlade och fann dagens avläggare. Socialantropologisk varning utfärdad.

Inget går upp emot en vetenskaplig avhandling med klass och stil, för balansen i tillvaron.

onsdag 10 april 2013

Maman. En historia om att bli boostad.

idag fickjag en fantastisk kick av en kursare från bildtolkningskursen. Hon och jag kom på kant med varandra från början, då vi blev invalda i samma arbetsgrupp. Hon är oerhört effektiv och jag skulle vara förminskande i omdömet om jag kallade henne något mindre än den mest strukturalistiska ordningsmänniskan jag har mött, och då har jag levt med en ingenjör och Ericssonstrateg under sju år (vilket inte betyder litet). Jag själv är alltså tvärtom, går mycket på instinkt och känsla och använder dessa som arbetsredskap när jag tolkar. I min värld skulle det vara helt uteslutet att missa inkännandet i tolkningen av konst och jag blev så glad när jag upptäckte att det idag faktiskt finns ett visst utrymme och förståelse för detta i.o.m. nya vetenskapliga metoder.

Det dröjde dock inte länge innan vi fann varandra i motsatserna. Vi kompletterade varandra exakt och förstod och fyllde i varandras tankar, något som gav oerhört mycket frukt under den senare delen av kursen. Vi hade ett pressat schema den terminen, med två tentor per vecka. Ena tentan bestod i en skriftlig redogörelse av en teori, den andra en muntlig redovisning av ett självvalt konstverk där man skulle tillämpa någon av de studerade teorierna. Mycket lärorikt. Jag valde att skriva ner allt mitt material, även den muntliga tentan, eftersom jag tänker bäst på det viset och jag hoppades väl att jag en dag skulle kunna få nytta av arbetet.

Nu tänkte jag bjuda på ett av de arbeten jag gjorde under den tiden, som enligt Nina idag framstod som så fyndigt. I vanliga fall har Louise Bourgeois uteslutande hanterats ur ett Freudianskt psykoanalytiskt perspektiv, vilket har gjort att man har fokuserat på hennes barndom och relationer till föräldrarna. Jag valde ett annat angreppssätt.



Louise Bourgeois “Maman”. Psykoanalytisk teori: The Gaze och feminism, om att peka ut och inringa osynliga värden och dominanta maktstrukturer.
Det har inte varit särskilt svårt att beskriva Bourgeois som en feministisk konstnär vars verk bör tolkas utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv. Det senare är ett faktum som hon själv poängterade för tidskriften Artforum inför sin första retrospektiv i NY 1981.
Det är hennes medvetenhet kring psykoanalysen som teori som är ingången till varför jag börjar leta bland utbudet av teoretiker efter Freud och fann flera likheter med Lacans blickteorier och främst hans och Freuds feministiska kritiker och efterföljare. Valet av spindeln som symbol för moderskap kan komma från Freuds drömtolkningar, där spindeln är en symbol för moderskapet.
Jag lekte litet med idén att spindlarna inte var platsspecifika fast ändå stod i dialektiskt förhållande med särskilt utvalda konstruktioner och arkitektur i sin närhet. Då upptäckte jag snart att det kunde handla om just att utmana de rådande och historiska maktförhållandena på platsen. Främst var det förhållandena till katedraler, kyrkor, stora museer, kungliga slott, banker men även fideikommisser, denna form av ärvda gods som enbart går på fädernet, vilket har varit fallet på Wanås.

Här tänkte jag associera till Ann-Sofi Sidéns verk “fideicommissum” som köptes in till Wanås skulpturpark år 2000. Konstnären är avbildad i brons i naturlig storlek, kissande i hukande ställning. En traditionell bronsskulpltur i ett mindre traditionell form avsedd att utmana det patriarkala. En kombination mellan traditionella material i ny form.
"Maman" är byggd som en konstruktion och man har ibland beskrivit skulpturen som liggande i gränslandet mellan skulptur, konstruktion och arkitektur. Den första spindelkonstruktionen gjordes i traditionella material inom ingenjörskonst och arkitektur, nämligen rostfritt stål och marmor vilket kan tänkas materialisera en manligt dominerad yrkeskår eller en allmän mansdominant struktur. Materialet och skulpturen fungerar på så vis även som fetisch, där symbolen och materialet samt valet av plats tillsammans med det betraktande subjektet skapar ett mervärde. En personlig upplevelse som beror på uttolkaren och positionen.
Julia Kristeva talar om moderskapet som en symbol som ersätter patriarkatet och ser moderskapet som en primär maktkälla, ur vilket allt liv sprungit. Denna teori är en kritik mot Lacan som ser moderskapet som en tankemodell, underordnad fallossymbolen och även en allomfattande språklig struktur där även bildvärlden kan ses som ett språk.
För Lacan är blicken en dominansprocess och beroende av ett nätverk av relationer. Han beskriver en begärande blick som vill äga och bli tillfredsställd. Konsten är för honom en ögats domptör och relationen blir ett maktspel mellan olika subjektiva meningar. Det är i striden mellan dessa viljor som verket får sin mening, mellan det medvetna och det omedvetna. I detta gränsland finns det som saknas, det uteslutna, ratade eller bortglömda, som även varit Freuds utgångspunkt. Rosalind Krauss har genom att ta fasta på det osynliga hos det mest uppenbara i vår omgivning, påvisat uppenbara traditionella maktstrukturer och mönster. 
När jag började att leta efter bilder på nätet fann jag hur slående lika alla foton var, officiella som privata. Platserna som valts uppvisade ett mönster som jag lätt kunde identifiera som typiska maktcentra, eller typiskt mansspecifika platser som hade med konstruktion, teknik eller arkitektur att göra. Storleken på "Maman" gör att hon inte blir en underordnad del av stadsbilden utan att hon kan genom sin monumentalitet utmana den, kanske rentav dominera den. Här utmanar hon även Lacans fallosfokuserande teori, som tar in kyrktorn och manliga maktstrukturer i bildvärlden. Istället tycks Mamans ben faktiskt inringa och domptera de intilliggande byggnaderna. Genom sin organiska - knyckiga form bryter skulpturen av och står som en självklar symbol på platsen. Det går inte att missa att spindeln har en poäng, att den vill peka ut något, säga oss något särskilt. Genom att placera "Maman" på något som kan ses som tydliga, kulturella maktcentra pekas traditionellt kulturella, partiarkala maktstrukturer ut hos byggnader och konstruktioner som vi bakom en ridå av kulturella traditioner inte reflekterar över. Normativa värden ifrågasätts.
Feministiska teoretiker undersöker blicken som maktmetod och frågar vems blicken är, vem objektet är ämnad åt eller vem subjektet bakom en tolkning är. bell hooks understryker i sin teori “The oppositional Gaze” hur blicken även kan komma från andra perspektiv än från en manlig, vit europé, vilken underförstått varit Freuds utgångspunkt. Likt Freud anser hon att vi inte föds som sexuella varelser, utan att vi formas genom intryck och händelser, och hon ser könet som en social konstruktion. Hos hooks skall blicken utmana, kritisera, den är inte passiv utan tar plats och blir en del av verkets mening, åter en anknytning till Lacans blickteori och om hur våra subjekt eller identiteter skapas genom att vi blir sedda och speglade av varandra.
Luce Irigaray, Rosalind Krauss och bell hooks är några teoretiker som fokuserat kring blicken som utgångspunkt för ett annolundaperspektiv. Jag hade redan innan detta skrevs noterat hur Louise Bourgeois skulptur "Maman" blivit placerad och ville testa några teorier, som på olika sätt utvecklats ur Freuds och Lacans teorier om det mänskliga subjektet mot min idé. Teorierna bekräftar att man kan betrakta Bourgeois spindelskulpturer som en medveten dialektik mellan olika subjekt. Med dessa som bakgrund går det att förstå "Maman" ur ett perspektiv där normalväden ifrågasätts och belyses i de dominanta patriarkala maktstrukturer som vi dagligen omges av i en västerländsk kultur. Man kan med stöd av Rosalind Krauss teori om det osynliga tänka sig att placeringen av skulpturen är medveten eftersom "Maman" pekar ut, materialiserar osynliga patriarkala strukturer som arkitektur och ingenjörskonstruktioner. Även immateriella värden konkretiseras genom "Mamans" trotsiga placering och imponerande storlek såsom samhällets institutioner och traditioner hos bankväsende, kyrkohierarkier, museernas struktur och de historiskt patriarkala strukturerna bakom våra slott.

"Maman"


like records in the sun

läser om mänskligt elände, om orättvisor och om hat och skräck, om tristess och utbrändhet och önskar verkligen att det vore så enkelt att ändra på allt genom att skriva på en petition eller posta ett bloggsvar. Vissa dagar känns starten litet trögare och solen litet mer avlägsen

fast bara en timme senare, efter ivriga glädjeboosters på fb och litet musik på det så känns dagen allt litet skönare.

Tänker framåt, mot sommaren och litet Psykjunta

lördag 6 april 2013

Rekord

Idag hängdes slutligen visningen på konsthallen och jag var arg när jag gick in för att möta honom, den danske karlsloken som två gånger ändrat på mötet, som fått min kollega att kontakta pressen för uppskov, som fick en annan kollega att gå upp tidigt för att öppna dörrarna, som fick mig att boka om arbetet under veckan. Alla är vi kvinnor med barn, med liv, med andra behov än att vara servila. Alla arbetar vi ideellt.

Så kom jag dit på förmiddagen denna lördag, tog i hand och växlade några snabba ord och förstod att det inte fanns några direktiv. Han satte sig ner, tog sitt kaffe, medan vi kvinnor tog hand om arrangemanget och började hänga. Både Å och jag är rutinerade hängare sedan tidigare och arbetar mycket bra ihop. Vi tänker lika, blir inte stressade av tidsbristen och arbetar koncentrerat och målmedvetet tills vi är klara. En och en halv timma tog det. Rekord.

Att arbeta tillsammans med sin bästa vän, i en miljö man gillar, med konst som fängslar och vid sidan av konstnären är det absolut bästa arbetet jag kan tänka mig. Man glömmer nästan att det är ideellt.

Under placeringen och sorteringen känner man varandra på pulsen, vad är OK, hur ser preferenserna ut, hur kan man undvika tidsödande omhängningar. Praktiska diskussioner varvas med skämt och allvar, man delar med sig av sig själv och kommer varandra nära. Ytligt nära. Leenden och små skratt.

Under självaste hängningen pratas om inget utöver färger och former, mått och avstånd. Här prövas tålamod, styrka, smak, åsikter. Det är under denna delen av hängningen som vi kommer varandra in under huden, vi lär oss förstå. Leenden, samförstånd, bekymrade miner. Man ger och tar, kommer med förslag och ändrar. Dricker en kopp kaffe och fortsätter. Klättrar på stegar, spikar, spacklar om, mäter och hela tiden under hög koncentration. Som om det gällde livet, för det är ju någons inre liv vi hänger upp där. På spikar.

När hängningen är slutförd kan man gå runt och beundra, man är lättad och får bejakanden eller ändrar på, justerar, finlirar. Nu kan man diskutera, ställa frågorna som kommit upp under hängningen eller som  man haft med sig dit. Oftast har en konstnär idag en hemsida man kan läsa innan, i fall konstnären är okänd sedan tidigare. Hemsidan ger en professionell sida av arbetet och med utgångspunkt av informationen har man ett inledande diskussionsämne men oerhört mycket saknas. Den fullständiga förståelsen nås inte förrän i direktkontakten, i mötet med människan bakom bilderna. Det krävs diskussioner, blickar och gester för att man skall förstå att personen bakom namnet och de fantastiska verken är en ytterst älskvärd individ som har så mycket att berätta och som även gärna vill förklara, diskutera, skratta och förargas ihop med någon som verkligen vill lyssna, som verkligen vill och kan förstå.

Ibland, som idag, blir dessa möten alldeles speciella och ibland, som idag, är det som om man möttes redan som barn. Det är som om luften tätnar och det känns som om samtalsämnena aldrig någonsin kunde ta slut. Konstnären är ett stort ego, javisst men på samma nivå som jag, med värderingar som jag, tankar som jag. Ibland behövs inte ens ord och man förstår, genom nickar, ögonkast, hummanden och bifall har man lyckats forcera kött och ben. Där, i det mötet känner man varandra. Det behöver inte ta längre tid än en och en halv timma.


från en tidigare session,
Åsa Maria Bengtsson var också ett fint möte
fast på ett litet annat plan...

måndag 1 april 2013

Påskris

jag vill vara snäll, förstående och öm men i vissa kretsar kommer djävulen fram och gör precis tvärtemot.

Åsikten att läsning av böcker är oförrättat värv är ett vanligt fenomen på landet och det är därför som vanan att lägga ut bilder på extrema tårtor och galna vårgardinupphängningar tycks ge ett större mått av tillfredsställelse än att dela med sig av en läst bok. Fler tummar upp.  Man kan SE att tiden har gått. Man kan jämföra som lätt, medel, svår.

Kommunala tjänstemän i en småort skall vara "som du och jag", dvs handels- och näringsidkare vars alster är synliga, mätbara och säljbara. Kommunala tjänstemän i småorterna tänker som så, att intellektuella människor är störande eftersom de kan granska dina förehavanden. Precis på samma sätt fungerar det i min familj. Jag är obekväm, kuslig, talar ett fikonspråk och kanske värst av allt - jag kan inte sätta ett pris på mig som produkt. Eller värre ändå - jag är intellektuell. När man är uppvuxen i en familj som satt handel och försäljning av varor och tjänster som den högsta äran är det svårt att förklara nyttan med humaniora, förståelse eller förklaringsmodeller. Nyttan av att vara lönsam är mätbar, den skall synas genom dina varumärken och gärna på registreringsskylten. Att vara reklampelare stämmer med Keynes recept. Här, i vakuumet mellan land och stad - i byn -  har tiden stannat. Allt var inte bättre förr.

Jag är glad att påsken är över. Nu skall jag återgå till att skriva men först litet sinneslugn. Tack för ordet.