onsdag 27 februari 2013

en våg av tjära


 jag drömde om vårt hem i natt. Jag vet att det var hemmet även om det låg placerat där gamla gymnastiksalen stod på orten där jag växte upp som liten. Hemmet bestod egentligen i känslan av tillhörighet, av fyra väggar, dörrar och fönster, min plats på jorden. Detta är andra gången i mitt liv jag drömmer något så kornskarpt, båda gångerna har det handlat om uppbrott från mitt nuvarande hem. Efter den första gången kunde jag roa mig med att tolka drömmen som ett omen men skillnaderna mellan drömmarna är stora. Denna gång känns en tolkning övertydlig.

 Nattens dröm innehöll inga människor, förutom mig själv och dottern. Undergångsstämning. Jag förstod att det var ett krig som utkämpades, att det var amerikaner som bombade oss var underförstått. Jag förflyttade mig inte från min plats där framför huset, utan stod och såg på hur missilerna som ständigt korsade himlen i samma riktning blev allt fler för att slutligen bilda ett tätt band av svarta, exakta, blanka, perfekta profiler på himlen, rakt ovanför oss. Därefter ser jag asfalten framför huset spricka upp och välla fram, rörelsen märks knappast, det går i slow-motion och jag rör mig lika långsamt. Som att dansa under vatten, som tjära. Envetet, malande, maktlöst, vanmäktigt och handfallet. Jag söker ett exakt ord som beskriver läget men hittar inte. Känslan var som att ligga under en lastbil som sakta rullar närmare mig, ingen känner till min belägenhet, ingen skulle höra mig.

 Jag kliver in i huset med T vid handen och börjar packa det lilla som finns där. Huset är tomt, utrymt. T-shirts, baddräkter, en handduk, semestersaker.  En necessär lägger jag mycket tid och vikt vid att sortera. Tandborstar, smink (jag sminkar mig nästan aldrig nu för tiden), tvål, verkligen inget av värde. Allt går mycket långsamt. Och medan dottern sover kan jag genom fönstret betrakta hur vägen utanför sakta bygger upp en mur av svart, sprucken asfalt som börjar torna upp sig framför huset. Jag packar vidare. När vägen utanför har nått samma höjd som hustaket och sträcker sig som en tsunamivåg över oss väcker jag T, tar den lilla packningen under armen och smiter ut bakvägen. Ut mot skogen, över den gröna gräsmattan går vi, utan skor, i daggen. Där vaknar jag av väckarklockan.

Det finns alltid en utväg.

Stoned Jesus – Falling Apart


2 kommentarer:

  1. En spännande dröm... Jag drömmer bara om ett hus. Och det är inte mitt hem. Men jag bor där, i drömmen, mitt på det stora torget i Karlskrona... och det är ingen bra dröm.

    Det huset har många ingångar och jag hinner aldrig stänga dem alla.

    SvaraRadera
  2. drömmar... när jag vaknade var det med en otäck känsla, med dagen kom den att bli en styrka. Jag hoppas att du har försonats med din dröm. Jag tänker att öppna ingångar kan vara ett fint tecken, kanske särskilt om man är pedagog, men jag förstår ångesten i att vara alltför öppen. Jag håller på att utforska den delen av mig nu... man Knausgårdar litet ;)

    SvaraRadera