Aqua vitae

... vattnet har kommit tillbaka igen efter fem dygn. Äntligen! jag hade redan rent hår för på måndagarna simmas det och det görs det även på fredagar när vattnet är fruset, för var ska en fisk vara om inte i sitt element? Jag lyssnar på musik och trivs med att höra pumpen gå på och stängas av i köket, bredvid min dator. Ljudet påminner mig om att tvättmaskinen fungerar som den skall, att toaletten har vatten och att T kan duscha när hon vill igen.
Lätta tankar som moln fyller mitt huvud och jag känner mig fri.

Vatten är livet

Vurm

jag har allt mer funderat kring samlare och samlarvurmer, vad det egentligen är som får dem att ticka och vilken drivkraften är som kan få en sansad och bildad människa att bli en rabiat maniker. Att generalisera samlare i kategorier är farligt men kul om man vill bygga upp ett mönster, så jag testar tanken mot en plattityd, tanken att en samlare är en man. När jag arbetade vid det stora auktionshuset i storstaden möttes jag vid ett tillfälle med mycket stor skepsis av en man-i-sina-bästa-år när jag svarade "inget" på frågan vad jag samlade på. Notera att frågan var retorisk, det var självklart att man samlade, viket jag fick en lektion i under en tid som föreföll vara i tio minuter. Jag arbetade i samlarnas bankvalv utan att samla på något, jag måste ses som mycket suspekt - åtminstone var jag en femtekolonnare och borde veta bättre.

Om man ser på samlandet ur ett historiskt perspektiv framträder ofta en arkivalisk uppdelning i jägare och samlare, en gammal tes som skall styrka uppväxten av samhällen, ekonomi och ett abstraherande av ägandet i form av siffror och matriser. Tidningarna har naturligtvis poängterat likheten mellan dagens ekonomiska bubbla och barockens tulipanmani och jag kan tillägga likheterna mellan Jakob Fugger the Rich och Bill Gates eller Alan Greenspan, tävlingsinriktade humanister med uttalad samlarmani och makten baserad på ägande. Pengar. Värde. Genom att äga ett stort kapital ökar trovärdigheten och man får följeslagare. Kapital vill jag poängtera, behöver inte nödvändigtvis innebära ett ekonomiskt kapital, utan kan lika gärna definieras som en kunskapsbank. Det är inte sällan som de båda sammanfaller. Franis Bacon myntar uttrycket Kunskap är makt i ett epistemologiskt försök att fjärma sig från skolastiken ett halvt sekel efter Macchiavelli skrev "Fursten"och mitt under den tid vi brukar hylla som renässanshumanismen. Humanism är inte helt oproblematiskt idag, dagens sönderplockande av begrepp och nagelfarande av ord kan visa att humanisternas credo resulterat i att de inre värdena har fått ge vika för det synliga, taktila och för möjligheten att lägga saker på hög. Även stora högar. Mycket stora högar, för vem tänker på efterkommande generationer idag? samlandet som vid en första anblick främst går ut på att bräcka och tävla kan även handla om ett sätt att visa sin duglighet gentemot andra individer i en grupp. Vi kan kalla det ett samhällsfenomen.

Det märkliga är ändå när samlandet övergår i något som kallas moralhumanism eller filantropi, för även om en människa skänker bort 99% av sina ägodelar så har anskaffandet av dessa krävt en stor andel medmänniskors underläge och kanske även fall. Samvetet och den sociala koden säger oss att vi bör göra bot och bättring och det fungerar idag precis som det gjorde förr. Genom handel.

Det finns naturligtvis även samlande som inte handlar om andras direkta nöd utan är ett fenomen som brukar kallas för hobby. En hobby kan väl närmast beskrivas som en fritidssysselsättning där människan kan få utlopp för sin längtan. Det äldsta uttrycket för något som liknar en hobby är ordet Amatör som härleds från Älska, alltså sysselsätter man sig med saker man tycker oerhört mycket om att göra. Denna syssla tillhörde naturligtvis överklassen som hade tid över för sådant som inte var direkt livsuppehållande. Det är just den definitionen som marxismen har tagit fasta på och ur ett sociolgiskt hänseende var detta även en viktig distinktion. För hur skulle det se ut om man behövde arbeta för brödfödan? En av mina snobbigare kollegor raljerade med tesen om att lönen, den lever man inte på, den har man bredvid. Sant!

En tredje definition av hobby kan sägas vara ett utlopp för inre behov, ett sätt att kunna förkovra sig inom ett gebit som inte går att ringa in som avlönat eller betalt. Något du gör av ditt inre hjärtas lust. Denna lust kommer med den moderna tidens lagstadgade semester och när människan finner sig ledig och fri att göra det hon vill. Ett svårt dilemma för en del som även i fortsättningen måste göra livsuppehållande åtgärder för att hushållet skall klara sig. Jag tänker naturligtvis på alla dessa husvagnsturister och andra semestrare som gärna vill tro att frihet hänger ihop med det materiella du kunnat införskaffa dig som löneslav och är därför inte något du vill göra avkall på när du är ledig. Därför packar man ledigheten full med samma pryttlar som man haft i hemmet, men ser samtidigt till att det blir svårare och trängre. För semester skall vara billigt, eftersom huset du sitter på faktiskt kostar medan du är på rullande bana och för att. Bara för att. Man kan faktiskt undra varifrån denna tes om frihet i en liten ask kommer, när friheten mer handlar om att köpa, konsumera och våndas än att vara ledig och koppla av! det är här jag kan småmysa litet när jag ser mig omkring i mitt lilla château - jag vet dock att även jag själv kan kallas samlare, även om jag alltid har försökt att hålla prylarna till ett minimum. Jag har försökt att se samlare som en strikt kategori människor med specialintressen och en utpräglad känsla för ordning och reda - denna definition är den sista och kommer ur upplysningstidens ideal och ur det vetenskapliga paradigmet. I denna kategori sätts Carl von Linné på piedestal som den absolut mest kategoriske av dem alla. Genom Carl von har vi lärt oss att samla in och definiera genom likhet och att utesluta annat. När vi samlar likt en naturvetenskapsman lär vi oss att familjer och arter är en faktisk utgångspunkt och att vi genom att lära känna så många kategorier som möjligt även kan få ett grepp om hur saker omkring oss fungerar. Genom denna kunskap kan vi förstå hur man lägger andra på knä, för kunskap är makt. Det förstod Alexander den Store och Napoleon. Denna mekanistiska natursyn har vi Descartes att tacka för. Dock förlorade vi en viktig sak på vägen och det är upplevelsen. För om vi handlar en Banksy på auktion eller hänger en Yorubamask på väggen - visst har vi då missat själva poängen. Att konst, musik, resor och minnen inte är detsamma som på plats. Aldrig någonsin. Och kommer vårt samlande någonsin den skapande parten till del? Tacka vet jag böcker... 

tjitter

Vattnet ute i badrummet har frusit för andra gången i vinter. Jag har ju vatten i köket och kan tvätta mig där men det är ju ett irritationsmoment ändå, jag vet ju inte exakt var proppen sitter. Jag tar dagen som den kommer. För sextio år sedan var rinnande vatten en lyx och jag har det varmt och skönt inne i storstugan efter att ha startat en brasa till frukosten. Nu har vardagarna blivit rutin och tillsammans med Tekla blir morgnarna en skön start på dagen, jag hinner tom. krypa ner och mjukväcka henne nu innan frukostbestyren, brasan, duschen och påklädningen. Tekla hjälper till och tänder ljus och dukar och när det är kallt som idag, då gör hon även vårt te och kollar till gröten. Brasan kan vara litet trilskande emellanåt. Efter tandborstningen bylsar vi på oss och stiger ut till "busshållplatsen" på andra sidan vår lilla vita grind och tar farväl och när busschauffören sagt sitt om dagens väder rullar de iväg till sin dag och jag går in och tittar till brasan.

Nu kommer morgonen så tidigt som halv åtta och då är jag ute och hämtar in dagens ved inne i skogen, ute vid komposten. Jag har fått en tygkasse som är lagom att bära de mindre kvistarna med, upp tre varv brukar det bli och en lagom skön morgongymnastik. Idag ledsagades jag av en nyfiken klunga tjittrande stjärtmesar. De har en enastående förmåga att pigga upp en! och strax därpå flög en trehövdad sångsvanfamilj över huvudet på mig, pappa svan trumpetade ljudligt och förkunnade likt en härold deras ankomst. Magnifikt och sobert mot den silverfärgade himlen. Tänker att vissa saker har sett ut eller låtit på liknande vis under eviga tider och jag påminns om saker, distansen till mig själv och till det materiella, en form av ödmjukhet som kan liknas vid en religiös uppenbarelse. En härlig känsla. Med tanke på den pågående debatten om barnfattigdom i Sverige och med risk att trivialisera den ytterligare, kan jag tycka att det har blivit ännu viktigare att stanna upp och delge inre värden för sina barn. Kanske läggs för mycket fokus på materia... men jag kan känna igen mig i den oron också, jag har varit där. Jag ÄR väl där, men T tycker om sina secondhandkläder, hon älskar min hemlagade mat och hon förstår varför vi inte reser så ofta. Och änsålänge värdesätter hon att jag är hemma när hon kommer hem och gillar att göra läxan och höra mina kommentarer och synpunkter. Om allt i vanlig ordning.

 Nu har jag burit in ved och gjort mig en kopp kaffe som jag tänkte dricka framför brasan innan jag tar itu med dagens textarbete. Kanske jag plockar fram en kanelbulle ur frysen också. Ja, livet som pensionär är inte så dumt...

barock

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5413405

Sturm und drang

jag måste ständigt förundras över närnaturen häromkring. Det räcker att ta fyrahundra steg så hamnar jag i Mississippi men först korsar jag ett uråldrigt beteslandskap där den kuperade jorden avgränsas av gamla mossiga stengärden och husgrunder. Om jag går en timme åt söder hamnar jag i den mest häpnadsväckande regnskog med raviner och vattenfall och passerar då ett gammalt sandtag där jag samsas med harar och rådjur om den unga tallskogen och från torpet kan jag höra tuppen gala, fåren bräka, hästarna gnägga och nötboskapen råma.

Jag kan inte låta bli att förundras över vilken rikedom jag lever i eller att jag efter etthundratjugonde gången på samma runda ändå kan gapa över mångfalden av intryck som serveras. Utöver flora och fauna är det olika ljusförhållanden, klimat, ljud och dofter som bjuds. Egentligen är fågellivet den enda konstanten, men den konstanten är nyckfull. Ibland har flocken av stjärtmesar förflyttat sig och andra dagar varken hörs eller syns rödhaken som varit min ständige följeslagare under så lång tid, eller domherrarna som jag har vant mig vid så mycket under vintern. Det spelar ingen roll, på det viset ges jag möjlighet att iaktta nya ting och att se på andra detaljer runtomkring.

På promenaden händer ofta att jag känner mig ett med omgivningarna och detta påminner mig om många tankar som jag har tänkt under årens lopp. Jag fick ett mentalt uppvaknande med de tyska romantikerna och Sturm-und-Drang-epoken för ungefär trettio år sedan och alltsedan dess har jag sökt efter ett sätt att kommunicera genom känslospektrat. Efter många långa år kom jag fram till att konsten var min melodi. Jag minns hur besviken jag var under mina första år som  konsthistoriestudent vid SU. En gång grät jag faktiskt bittert över förlusten av min intuition, som jag tyckte hade blivit ersatt av historiska data och torra fakta. En förståndig kursare tröstade mig och sa att det skulle gå över, men det tog tid. Det var först efter mitt studieavbrott på åtta år och som forskarstudent som jag fått tillräckligt mycket distans till teoribyggena och faktakunskapen och kände att jag hade haft rätt en gång. De senaste rönen inom konstvetenskapliga teoribyggen försöker sig idag på konststycket att väva in känslans storhet, empati och erfarenhet, (d.v.s subjektivitet) i vetenskapligheten och tar musik- och teaterteorier till hjälp. Det förefaller alltså som om vi idag befinner oss i en era där dessa flyktiga men ack så erkända fallenheter måste tas i vetenskapligt beaktande när vi behandlar humanvetenskaperna! Heureka... för mig är det ett under att konstvetenskapen har överlevt under så många år, trots att den envist hållt fast vid marxistiska teoribyggen som uteslutande tagit tillvara på det krasst materiella. På så vis har konst enbart kunnat beskrivas som färg- och form, yta, ålder och värde och även fått se sig underordnat kvävande -ismer för att kunna bli jämförbart! detta är helt absurt, då konst alltid har handlat om att förmedla det ogripbara, tankemönster och känslans storhet. Konstens styrka har ju varit att förmedla det vi inte har fått eller kunnat säga, att vara bråkig och sann, att förmedla samhörighet utanför det juridiska eller ekonomiska och att visa att människan genom tiderna ändå är densamma.

Nåja, för att försöka återanknyta till min promenad idag så blir dagens slutkläm att det inte är förrän du har adekvata verktyg som du kan förstå och se hela bilden. Utan kunskap ser du inte att du tittar på en nötväcka och utan empati förmår du inte le åt hans envisa tjatter eller njuta av att få dela dagen med honom. Vi ser på världen med olika ögon han och jag, men för dess skull är inget av synsätten vare sig fel eller mindre viktiga.

"The last thing the fish knows about... is water"

Academy Of St. Martin-In-The-Fields – Symphony No. 25 in G Minor, K.183: Allegro con brio (excerpt)

ett nytt år

så blev det nytt år och man har klarat av julen och allt vad det innebär av nya traditioner. Vi har i min lilla haltande familj alltid värnat om lugnet och då vi aldrig har haft något större intresse eller möjlighet att införskaffa dyra gåvor så har vi satsat på myset istället. Mycket prat, spel, samvaro alltså. Det var först när lilla T kom in i vårt liv som presenter blev roligt igen och en naturlig del av julen. Min lilla haltande familj är en liten sak som behöver närmare beskrivning. P heter mitt ex-ex och T:s pappa och vi bodde ihop under arton år totalt. Han var bara nitton när vi träffades och jag var fem år äldre, lika barnsligt förtjusta i livet och i form och musik, samma usla humor, samma haltande barndom. Vi fann varandra i detta och har hållit kvar vid varandra trots alla stormar. Idag är vi som ett syskonpar, bättre går det inte att beskriva. P känner mig bäst av alla och omvänt. Han är luften jag andas och jag vet att jag är livsnödvändig för honom med, även om vi bor åtskilda, annat går inte. Vi har för mycket bakom oss för att kunna beskrivas på en kväll. Förresten förändras väl berättelsen i takt med tiden och behovet, det är väl så med berättelser, det är deras styrka.

P kom med tåg från Bästkusten, där han hade arbetat sig allvarligt sjuk och febrig och vi hämtade honom inne i Klippans centrum på lillejulaftons kväll. Direkt han kommer hit fylls huset med liv, T älskar sin pappa mer än något och jag tycker det är roligt att ha någon voxen att prata med, även om han mest hostade... den hostan tog jag sen över efter ett par dygns feber och så såg vår ynkliga jul ut. Jag klandrar ingen om de tycker att det låter som om det varit hemskt trist och uselt. Tvärtom faktiskt, men jag hade fyllt kyl och frys och vi hade massor att pyssla med och filmer att titta på och behövde bara hugga litet ved för överlevnaden. P trivdes så bra att han beslutade att stanna kvar och fira nyåret här med, trots ursprungsplanerna att åka med T till Götet och fira där. Inget kunde väl göra mig gladare, jag hade inte någon vidare lust att sitta ensam i stugan över nyåret. Så på självaste nyårsafton körde vi in till Röstånga för att inhandla litet spis för kvällen. Nu måste jag tillägga att Röstångas livsmedelsaffär inte är av det mer välsorterade slaget, utan består av en liten närbutik vars unge hökare ståtar med den mest välvaxade mustasch södern någonsin har skådat. Bara det är värt resan dit. Om det var mina febersvallningar eller paniken inför festen som avgjorde beslutet att ta de båda sista färska humrarna de hade det vet jag inte, men jag blev troligen tillräckligt perplex över att finna något sådant i disken att jag helt enkelt bara måste ha dem. Varken P eller jag hade ju smakat färsk hummer förr, så visst var det på tiden! Jag har tagit med mig en liten tradition från min bullrige krögarmorfar också, och den handlar om att alltid bjuda på så mycket mat att en objuden gäst kan rymmas. I detta fallet hade vi ju ett halvt skal över, fast vem skulle väl dyka upp mitt i skogen, mitt i Skåne, mitt på Nyårsnatten?

 Väl hemma fick jag plötsligt för mig att jag skulle skapa en förrätt och kände att kantarellcroquetter kunde passa fint. Jag hade ju ingredienserna och en fin lagrad gruyère som smaksättare, den hade jag handlat senast jag var i Malmö och behövde ätas upp... Eftersom P inte kan dricka alkohol och hade fått en flaska rosa champagne i gåva hade jag nu en sådan flaska i kylen. Jag är egentligen snobb och tycker att champagne skall drickas vit och torr och om den kostar under 500 går det lika bra med italienska varianter. Så även rosa champagne var en förstagångare för mig...

...allt började arta sig till en ren katastrof i min mammas ögon. Hon har alltid försökt att pränta i mig vikten att aldrig bjuda på något man aldrig har gjort förut och jag har aldrig gjort något annat! hos mig är mina gäster alltid testpiloter. Jag har svårt för planeringar, de gör mig säkert nervös på något vis. Bättre då att kunna skylla på att man aldrig gjort rätten förr.

Förrätten, mina friterade kantarellkroquetter blev alldeles underbart gyllengula och knapriga med ett mjukt och rinnande innanmäte. Likadant blev det med humrarna som ståtade med ett fantastiskt mjällt kött och P hade verkligen fått till gratineringen och kryddningen. Föreställ er ett minimalt kök i ett minimalt torp, i vilket två personer skall samsas och böka. Det gick hur smidigt som helst och just det ögonblicket påminde om hur det var att leva ihop med P. Vi samarbetade som två kugghjul, kunde se och känna av vad som behövdes och fyllde i där det saknades. Likadant var det i livet. När han arbetade kunde jag studera och när han studerade arbetade jag. Så levde vi vårt liv fram till vi flyttade till Stockholm för andra gången och andra, yttre värden smög sig in i vårt liv och förgiftade det, långsamt. Jag är glad att vi kände varandra så väl innan T kom, för annars skulle vi kanske inte hitta tillbaka till den vänskapliga kärnan vi har idag. Hos P vet jag att jag alltid har någon som ställer upp, i den mån han förmår och orkar. Han vet detsamma om mig och T kommer alltid ha en förälder som kan hjälpa och som finns tillhands. Det finaste i en delad vårdnad är att T aldrig kommer att behöva känna sig ensidigt beroende av mig. Hon vet att förtroende väljer man och att det inte nödvändigtvis är inom hemmafamiljen man kan hämta sitt stöd. Summan av kardemumman är att jag fick den finaste starten på ett nytt år en människa kan tänka sig. Värme, gemenskap, omtanke, skratt, kärlek.

Ett gott nytt år på er!