tiden läker inte alla sår

av människor jag vill ha nära kräver jag mer, det är en motsägelse i sig eftersom jag borde lämna dem jag älskar i fred, låta dem få leva och blomma ut i tystnad. Låta dem få känna att jag vet, att oavsett vad som sker, eller inte sker är jag älskad. Lika älskad som de är tillbaka.

Det är den Självklara Kärleken man vill nå, den som inte kräver motprestationer eller bevis. Ändå är det Orden som ytterst räknas, de små bevisen som känns när det blir osäkert.

Tiden läker inte alltid alla sår men utan att vända blad väljer man att leva i det förflutna. Det finns så mycket att uppleva

Vedermödor och Villervalla

beskrivningen att livet är en villervalla av långa meningar är lätt att förstå. Jag kan tycka att "livet" dvs. arbetslivet tar för mycket tid av vårt vakna liv, men där har vi ju varit förr och harvat. Tycker man om sitt jobb och känner att man kan utvecklas som människa är allt bra men om saken är omvänd då måste man kanske tänka på en reträtt. Jag har haft turen att få tid för eftertanke... något de allra flesta i arbetsför ålder inte har, man harvar vidare och kör på och tröttar ut sig för sin lön och för arbetsgivarens gillande. Någon gång måste man ges tid att tänka efter, bromsa upp tankarna och sluta vara rädd för att det man kommit fram till kanske är där man startade en gång för en herrans massa år sedan, kanske man var mer klarsynt som ung?

Känslor är banala, vi människor är banala varelser som behöver banala små saker för att kunna leva. Mat, värme, kärlek. Livets stora åtbörder och filosofiska resonemang om utvecking, framsteg och en väg mot något speciellt i fjärran är en falsk kalkyl. Tiden är en jordbunden konstruktion. Vi vet vad vi behöver men motarbetar det i tron att allt blir bättre med Tiden. Löjligt tänker jag, som vill ta inte bara ett steg utan tre steg tillbaka. Jag kommer aldrig beklaga mig över att jag inte gjort karriär, rest jorden runt eller blivit ett stort namn. Däremot skulle jag tycka att livet vore alldeles bortkastat om jag plötsligt upptäckte att jag aldrig sa de där orden som värmde eller tröstade den gången det behövdes. Det är de små sakerna som jag kan göra något åt, det är de små sakerna som gör skillnad och som gör att jag och min närhet utvecklas. Jag tror att sådant sprids som ringar på vattnet, det är det som är uppfostran, det vi odlar är det vi skördar.

Föränderlig och fri

Jag har under en längre tid nu befunnit mig i ett slags mentalt fluxus och helt utan gränser, något som jag dras till, till en viss mån. Att undersöka mina gränser har varit mitt livs mål och medel och hittills har det fått vara på ett praktiskt och intellektuellt plan. Jag gillar att få uppmärksamhet och behöver det ofta och med jämna mellanrum, vilket var varför jag kunde tänka mig en karriär inom den konstvetenskapliga fakulteten. Känslan av att skapa med hjärnan, finna nya vägar inom ett ämne som redan förklarats omöjligt att bredda har varit en av mina styrkor. Visst är det roligt att bevisa motsatser? Allt grundar sig dock i att känna sig behövd och uppskattad... tanken på den önskan var så stark att jag bortsåg från att doktorsutbildningen på fem år var begränsad och att jag därefter om möjligt skulle få ännu svårare att söka jobb...

Jag är en föränderlig själ och har inga problem att se möjligheter där många andra ser hinder. Slumpen har ofta varit min bästa inspiratör och alldeles för många gånger i livet har jag fått bekräftat att planer bara är till för att grusas... en negativ inställning kanske men samtidigt har jag blivit tvungen att se till alternativet. Att kunna se rätt tillfälle och ta det. Se kornen av guld bland sanden, lukta mig till en bra tillvaro även om omgivningen ofta har tyckt att jag borde ha gått under. Man har kallat mig stark. Jag säger istället att min styrka ligger i att vara föränderlig och fri, att aldrig ta något för givet och att så småningom, när dammet har lagt sig, kunna se det positiva i allt. Inom alla personligheter finns det fördelar och jag tror att jag skriver detta för att jag känner ett behov att berättiga ett alternativt synsätt på omvärlden och problemlösning än den hårda vetenskapen tenderar att ge oss. För oss som är känslomässigt inriktade har det varit svårt att definiera känslan som en färdighet och intelligens. Alltsedan Kant har känslan visserligen fått definieras, men som ett undantag och en sidekick till den matematiska och bevisliga logiken. Jag har säkert berört saken förut, men kan inte vara nog tydlig med ståndpunkten att allt vi ser, hör, väger och mäter inte är ens en bråkdel av det vi förnimmer. Verkligheten är subjektiv och helt beroende av våra behov, utgångspunkter och syften. Dessa varierar och därför är jag relativist in absurdum... Snart, alldeles snart är jag fri i sinne, fri i själen. Jag söker känslan av frihet på en plats på jorden och jag ger mig inte förrän jag har funnit den. Den finns där!