Hej vår, hej helg!

inte riktigt än, men snart så

 Jag sitter utomhus på trappen igen, med helgfrukost och hett te till vårens fågelsång. Just idag har en av de stationära koltrastarna beslutat sig för att stämma in, litet motvilligt efter att ha inväntat alla de andra trastarna. Först hit kom som vanligt dubbeltrasten, därefter taltrastarna och i år kom även muren av rödtraströster tillbaka. Nu sitter herr koltrast och djupsjunger från väst medan taltrasten undervisar från öst, lika påstridigt som vanligt men inte lika tjatig som gransångaren förstås. Kolis tar i från tårna, braverar med koloratur och övertoner och den hona som inte har öron att höra med är det verkligen synd om. Över ängarna jagar skogssnäppan, som med sitt omisskännliga joddel inte påminner om något annat man kan höra här. Där bröt just årets första lövsångare in, en oerhört uppskattad första gladsång. Det dröjer inte länge innan luften fylls av dessa ivriga lyckoröster, men den första är alltid den första, och det bådar gott. Mindre hackspett trummar nu på mindre än tjugo meter från mig, och två stjärtmesar som har fattat tycke för varandra jagar spindlar under takfallet. Omedvetna om min existens kommer de så nära att jag nästan kan spegla mig i de små pepparkornsögonen. Vilka busiga skönheter! Snabbt försvinner de in i mitt blandskogsparti. Gärdsmygen, den lille luftmusen som leker rövare inne från träskets virrvarr av nyutspruckna bladrosetter av salix och häggar gör att hjärtat tar ett glädjeskutt varje gång trumvirveln drar igång, lilla älsklingen. Tranorna spelar och lockar till dans, och snart är trädlärkan på sin dagliga visit, med sin känsliga röst får den varje nervtråd att vibrera i samklang.

Idag bröt även min inre gladröst igenom, efter en lång tid av tät och grå dimma och otäcka koncentrationssvårigheter är den också varmt välkommen. Idag ska jag och en kompis hand om resterna av den fådda veden, och under tiden kan jag njuta av veckans slöjd som blev ett skyhögt ärttorn och nya flätade ramar till odlingsbäddarna, och finns det ork kvar kanske jag gör klar spaljén. Igår baxade jag bort innerdörren till köket och en tvätt med trasmattor rullar på från lillstugan. Det ska bli varmt och torrt idag igen, hela sjutton grader så man får sannerligen passa på. Hej våren, hej på dig helgen!

Skinshape

spegling

Banksy

 

Jag har aldrig blivit mobbad.

Eller rättare sagt, jag har aldrig sett mig som mobbad. Kanske är det därför som jag har förstått mekanismerna och kan se på dem utifrån. Måhända är det även därför som jag har haft styrkan att ge mig av när det väl startar. Jag kan ha varit provocerande vid det laget, för det har varit frestande att istället för att visa att jag är sårad och ledsen ge kärlek tillbaka. I sådana fall har mobbaren blivit perplex och per automatik gett mig ett så kallat moraliskt övertag. Ibland har detta övertag kostat mig mer än det smakat, för en mobbare är okänslig för ironi och ser sig själv som överlägsen. Har man då otur kan responsen bli att mobbaren tar till hemskt drastiska metoder. 

Jag brukar litet raljant säga, att då mobbning är en metod som följer en logik är den även lätt att genomlista. Ofta räcker det att vara kvinna för att bli utsatt, men även kvinnor är mobbare. Dock oftast utan den drastiska slutsatsen som går ut på att förgöra den andres existens. Mobbning är en strukturerad och dualistisk stridsmetod som kräver två sidor. Den ene kallas stark och den andre för svag. Detta spel kände Mahatma Gandhi till, och vattnet, vinden, och vågorna. Till och med fröet känner till att verkligheten är mycket mer komplex än den som uttrycket mobbare vill göra gällande. 

Att besvara mobbning med ickevåldsprinciper är med en spegel i handen omedelbart skicka tillbaka den sura trasan i nyllet på den som kastat den. I bästa fall är trasan så infekterad att stanken måste skrubbas varje timme, minut och sekund, påminnande om att livet är ett livslångt lärande. I värsta fall är trasan ett skarpladdat vapen, riktat mot en person som saknar självkänsla (och den där spegeln som hade kunnat skicka tillbaka skulden och hatet där det hör hemma), blir domen hård. Hela samhället sviker den som av olika anledningar saknar självkänsla.

Mobbning finns hos alla sociala kategorier och åldrar, jag har själv sett det pågå i skolgården och från lärarpulpeten. Försök att mobba mig har gjorts, till och med i det egna hemmet. Oftast har jag sagt till, kanske inte riktigt så ofta som jag borde, för när ironi eller självbespegling inte räcker kan utfallet bli fatalt och mobbning för all tid stanna kvar i väggarna.

Nonviolent Communication - Marshall Rosenberg

slut

När man ser världen rotera utan att känna att man är med.

När man inte förstår vad som sägs mer. 

När man har tappat lusten till det lustfulla. 

När kappan inte längre går att vända, och vinden ständigt blåser i din riktning.

Och nej är det enda ord du känner till. 

.

.

.

... är det dags att omvärdera

igen. 

 

 

 

 Big Love Ahead - Mon Rovîa

Trolleybus - Viktor Tsoi´s Kino

New Noise - Refused 

 

Jag läser Större trygghet aldrig fanns, av Klas Östergren

beware, oh take care

 

 Det ekar tomt sedan mamma gick bort, plötsligt saknas riktning, och enkelheten. Det logiska i att sitta och hålla handen under en hel dag, det begripliga i att se någon sakta dö i sjukdom, i att slippa fatta beslut och att bara göra någon glad, allt dog i samma stund som mamma. Döden lämnar oss inte.

Vi fick tre veckor, dagar att visa vår ömhet och kärlek, sorg och förlåtelse på. Mitt i smärtan fann vi kärlek och tröst. Nu tar annat vid, döden tar en annan riktning. Känslor byts mot rationalitet. Ekonomi, entreprenörer och tjänstemän. Det känns ovärdigt och problemtungt. Jag hinner inte tänka klart, sörja ut, läka. Livet ställs på vänt. 

Söker svar. Hos trädlärkan, vårlökarna, vännerna, grannarna, och i konsten. Arbetet. Hemma sågar, städar, tvättar, diskar och bakar jag tills utmattningen kommer som en befrielse och suddar ut drömmarna. Jag vet att döden är en del av livet, det är naturligt och fint, det får oss att mäta vår livstid och se vår skröplighet. Men allt det andra, jag kan inte tycka att det är fint. 

Några timmar senare, och jag har kunnat ta mig ut och möta våren. Fått distans till mig själv. Naturen gör så, den får mig att se allt annat, all den rikedom som jag har inpå, och hur lycklig som kan få möta en ny vår. När döden kommer naturligt, när det finns en rimlig förklaring, då finns det tröst.

CRB - Beware, Oh Take Care

 

ett mammahjärta

 

 När en mamma ligger för döden, då spricker världens fundament. Då upphör tiden att fungera och allt kastas om, klockorna går baklänges. Då blir gammalt ungt och en sekund bär på minnen från en livstid. Sedan du kom in på lasarettet och opererades för en massiv stroke gick allt så fort. Från den stunden har du fått bära din mammas och din avlidne mans nemesis på dina redan tyngda axlar. Du förlorade talet och lades förgäves in på dialys, men hoppet var där och vi pladdrade på vårt vis om vardagsting så länge du orkade höra på, reste hem och hoppades och återkom igen. Men din kropp orkade inte och snart insåg vi hur kol, förkalkning, tromboser och ett sargat hjärta hade tagit ut sin rätt. 

För varje dag förändras vi ihop, vi får känna din djupaste ångest och din högsta lycka övergå i någon slags insikt om livet. För kanske det är som det sägs, att vi får de bördor vi orkar med. Du har lyckats hålla ljuset. I varje antydan till ett leende, och för varje gång du orkar öppna ögonen för att ge oss en sådan varm och kärleksfull blick, och när du knappt orkar andas mer, men ändå, gång på gång låter min hand få bli kramad mellan din mjuka kind och taniga axel, då ljusnar minnena och klarnar sorgen. Din dödskamp är min överlevnad, precis som när du födde mig, och på så vis sluts den cirkel som kallas moder-dotter-relationen. Jag är inget utan dig, och därför gör du allt för mig.

 När en mamma dör, då brister navelsträngen till universum. Allt jag känner till, och alla skärvor som har byggt min grund, splittras och strös ut i vintergatan. Vore det inte för att du, lilla älskade mamma, lät mig ligga intill dig när jag var ett knytt, trots alla rekommendationer, och trots att jag kom med ändan först och med navelsträngen om halsen för att slippa vårvinterns brutala ljus. Ja, trots allt detta massiva motstånd, och trots våndan och skadorna jag gav dig som förstföderska, var jag alltid ömt välkommen i din famn. Du sa aldrig ett ord om smärtan, utan berättade stolt hur vacker jag var när jag kom till världen, med ett klotrunt huvud och en hjässa täckt av tjockt, mörkt hår. Tack vare din kärlek skall mina skärvor hitta hem igen. För så är det med kärleken, den gör ondast av allt, för den spränger hjärtan, men bara den kan läka såren.

Att vara mamma, det är det mest otacksamma, det mest slitsamma, kostsamma, oroliga och mest hjärtskärande arbetet av alla, och därför är det en livboj. För ingen bättre än en mamma vet hur mycket ett liv är värt. Du skänkte mig en fast grund att stå på när världen rämnar och universum flyter bort, för jag vet att jag alltid är och har varit djupt älskad. Vad jag älskar dig, min fina, vackra, modiga mamma.

ett liv utan våld

 tänk att överge din frihet för att delta i ett stridande förband, att tycka att livet är så trist att den enda lösningen är krigspsykosen. Där, som krig framstår som en befrielse från tristess, en inbjudan till hjältemod, ett botemedel mot dekadens, en lösning på allt som är fel med samhället, som ett reningsbad. Kriget är i detta psykotiska tillstånd den enklaste och effektivaste genvägen till en omstart där chauvinismen kan få råda oemotsagd från feminism, antiimperialism, antikolonialism, antifascism, xenofobi och fler postmoderna teorier. 

tänk dig att aldrig kunna leva utan att behöva se dig om på gatan, att aldrig mer kunna lita på den du möter, äta mat som andra har lagat eller överlåta din kropp åt en okänd. Tänk dig att aldrig mer kunna somna och sova gott hela natten under resten av ditt liv. Rädslan gör så med oss, den raserar allt vad klokhet heter.

Idag blev Sverige godtagen medlem i Natohelvetet. Och Georg Riedel har lämnat oss med, det känns som en tanke. En annan tanke jag har är att vi nu har inträtt i en ny epok; en tid där demokratin har övergivits för att aldrig mer kunna resa sig. Framtidens historiker kommer att fråga sig vad fan det var som hände, vi som verkligen hade allt.

 

Tänk om det bara är vi

Jag läser Weimarkulturen 1918-1933, av Peter Gay

Stormcock

 När jag lägger in backen och kör ut på grusvägen har jag redan upplevt tillräckligt för att dagen skall kännas fulländad. Det är den tiden på året då känslosvängningarna är störst, litet sol över morgonpromenaden och en sjungande fågelkör är mitt uppåttjack. Jag pundar fågelsång och natur, så är det bara, har alltid varit så. Att sedan kunna ratta in Spanarna och se landskapet sakta skölja över vindrutan; tranorna i par vid de fuktiga gläntorna, en röd glada på jakt där marken öppnar upp, klungor av snabbvingade duvor, och retliga skator som kivas med korparna över mossiga takåsar av eternit, det är livet på en pinne för mig. Finns inget bättre. 

Jag ser fram emot en sista arbetshelgdag med bara anställda. Kökschefen är tillbaka på halvtid igen och på helgerna extraknäcker en vänlig och intelligent kvinna i caféet, vi tre gör ett superteam. Jag skrattar högt och uppsluppet åt de bisarra inläggen och skämten från radion, och när programmet är slut blir det klassiskt i P2. Snabbt, så att jag slipper höra på fler spekulationer kring krig. Bästa tänkbara resesällskapet är en mjuk röst som kan berätta saker som jag aldrig tänkt på själv, och som ger mig uppslag inför dagen, kanske en ny text till en kommande utställning. Klassisk musik och en spirituell röst, det är bästa fixen. 

Arbetsdagen går fort, jag har trevliga och nyfikna gäster som dyker upp i lagom takt vilket jag tar som kompensation för förra helgen. Att extraknäcket har anmält sig sjuk gör inget heller, jag känner mig oövervinnerlig idag. Har t.o.m smugit ner en bok i väskan att kunna läsa om det ges tillfälle - vilket det naturligtvis inte gör men känslan av att kunna läsa, räcker. Och så, slutligen, äntligen kommer resan hem med Esmeralda Moberg och Gussy Löwenhielms mixtape, kanske det bästa av allt! och som att det inte vore nog - för när jag är tillbaka på parkeringen hemma och stiger ur bilen möts jag av MissAnn och en dubbelrast ljuvligt sjungande från den lilla eken mitt emot stugans grindar. Då vet jag att jag har det bäst i hela, vida världen. 

The Same Old Rock - Roy Harper

Me And My Woman - Roy Harper