monster

Vad svårt det är att beskriva saker när de är alldeles färska. Jag har ändå lovat mig att försöka skriva det oförklarliga, för att inte glömma bort vad jag lovade mig där, på gräsmattan, med hela veckans fisksoppa och dödshot haglande över mig. Jag förtjänade att dö. Jag skulle dö. Jag var hatad och skulle dö för att jag förtjänade det. Jag vill aldrig glömma hur jag krälade på gräset, kröp ihop i ett hörn i mitt hus, hur jag fick armen blåslagen, datorn slagen i spillror och nycklarna beslagtagna. Utkastad ur mitt hem, berövad på vida mer än mina nycklar. På drömmarna, förhoppningarna och det inre lugnet. På självförtroendet, modet, säkerheten. Jag får aldrig någonsin glömma bort hur enkelt en dröm och förhoppning kan förvandlas till mardröm. Det räckte med att yttra orden -Slösa inte med diskvattnet är du snäll, du vet, brunnen börjar sina - för att monstret skulle väckas.

Monster är inget man kan förstå sig på, det finns inget att förstå mer än att monster när sig på din olycka. Monster plockar dina sköraste sidor och skalar av dem in på bara nerverna. Monster använder sig av dina ömmaste punkter. Monster saknar sinne för proportioner. Monster ser sig själv som jämförelsematerial, och inser aldrig att de kan ta fel. Monster ser sig själv som sociala, en glad skit. Monster när sig på allt som lider och älskar att skapa lidande. Monster älskar makt och blir höga på lukten av dödsskräck. Det är nog därför monster ofta arbetar inom psykvården, på behandlingshem för ungdomar och kvinnor i nöd.

När kommer jag att lita på en man igen. När kommer jag kunna känna mig trygg i mitt eget hus igen. Undrar hur lång tid det tar innan ljudet från en förbipasserande bil åter låter betryggande och när jag med övertygelse kan tala om för dottern att mörkret om natten inte är farligt. Att människor är goda, innerst inne. Att man alltid kan resonera sig ur ett problem.

Jag får aldrig någonsin glömma, hur mycket min hjärna än vill bearbeta och förlåta, hur mycket jag än vill fly bort i dagdrömmar. Aldrig glömma. Aldrig glömma. Alltid minnas.

Allt gott har ett slut sägs det, även det som är ont. Erfarenheter är bra, sägs det.

När jag kom hem från arbetet idag var det kallt i huset men friskare än på mycket länge. Nu har tösen och jag kurat skymning och laddat inför natten med film och en brasa. Vi har resonerat och jag försöker se klart och nyktert på saken. Jag diskuterar med henne, och säger att om hon får en son en dag ska hon lära honom att det inte är manligt eller OK att slåss, hur mycket hon än kommer att få höra motsatsen i uttryck som 'boys will be boys', 'boys don't cry' eller 'äsch, han är ju bara en liten kille som älskar sina pistoler och krigsleksaker'. En dag växer den lille killen upp och blir kanske ett monster. Han kommer att tro att det är hennes fel, därför att 'tjejer kommer från Venus och killar från Mars'. Nej, monster kommer från barnrummet. Ett barn skall aldrig någonsin lära sig att det är normalt eller OK att slåss. Aldrig, över min döda kropp kommer jag att acceptera att bli slagen, aldrig skall mitt lilla frö komma att betrakta det livsvalet som ett alternativ.

I morse satte tösen på denna och den har följt mig hela dagen, hållit mig uppe på jobbet och de långa, tysta resorna hem. Jag är omåttligt rik som får så mycket kärlek av en person som hon. Det, däremot, skall jag aldrig glömma.